tisdag 11 december 2007

Fasta

Jag hade en litauisk antikhandlare vid köksbordet häromdagen. Hon hade noterat att det pågår en massa i Sverige veckorna före jul. Framförallt pågår det mat och godis: julmarknader med hemgjorda godsaker som brända mandlar, glöggbjudningar, adventsfikor, lussebullar, julbord i parti och minut.
- I Litauen är det här den lugnaste tiden på året, berättade hon.
Jag väntade frågande.
- Nu fastar vi fram till jul och till juldagsmiddag äter vi fisk. Den smakar väldigt bra då.
Där fick man sig en tankeställare. Om hela sverigedecember är en enda frossarmånad - inte undra på att man är less på julmaten på julafton. Vad sunt att fasta, eller åtminstone äta lite återhållsamt för att sedan kunna njuta desto mer på jul, så det blir den högtid det varit.
Litauen är ett katolskt land, men även här i protestantiska Sverige fastade man före jul och sen blev det verkligen fest när smöret, vetebrödet, det nybryggda julölet och det färska köttet stod på bordet!
Besinning! Vad är det vi gör när vi dricker julmust från mitten på november, äter semlor året om, tittar på Kalle Anka varje kväll, begår tre-fyra julbord och äter godis för jämnan? Vad blir det kvar av Lusten och vart tar Längtan vägen?
Jag har varit på konferens i dagarna två och försökt tänka på Litauen: Jag behöver inte äta upp hela den krämiga sparrissoppan som ställs framför mig. Jag kan skrapa av såsen från det upplagda köttet. Det går att avstå från chokladmoussedesserten till lunch, trots att den ingår. Jag har styrkan att välja frukt från fatet som dignar av både äpplen och Geishapraliner och som hela tiden står framför mig på konferensbordet. Jag är inte tvingad att ta av det hembakta fikabrödet som serveras till kaffet förmiddag och eftermiddag.
Egentligen är det inte grannlandet i öster jag tänker på förstås. Vad som hjälper mig är tanken på den kommande julen, som jag vill ska kännas som min barndoms förtrollade jular - då när alla önskningar går i uppfyllelse och man njuter, njuter, njuter av allt det goda så som man bara kan njuta om njutningen begränsas till en gång om året.

fredag 7 december 2007

Striptease!

Män. Ett problematiskt ämne. Jag gillar dom. Dom gillar inte mig. Åtminstone kommer de inte till ViktVäktarna i den utsträckning jag skulle önska.
Det kan man förstå: se bara på vår reklam: idel brudar. Men - killar, de flesta, gillar ju brudar? Vi har massor!
Vad gillar de mer? Öl. Det har vi inte på mötena. Hmm - en brist. Mer då? Raka puckar. Mycket fakta. Jo, det har vi och mer blir det med det här nya programmet. De gillar inte känslopjunk. Ok, det har vi ibland, men inte så ofta.
Jag har funderat på att dra igång en grupp enbart för män i Österbybruk. Onsdagar kl 19. Vad tror ni om det?
Vad skulle behöva hända för att du som är man skulle vilja komma till en viktväktarkurs och lära dig gå ner i vikt?
Svar mottages tacksamt.
Tillsvidare kan jag berätta att vi börjat med striptease på ViktVäktarna i Tierp. Klädesplaggen yr, ska ni veta, snart står de där i bara mässingen, damerna!
Jojo, det var mums för Måns, det!

lördag 24 november 2007

Personalmöte

Med viss förväntan anländer jag till Stockholm. Personalmötena brukar vara givande. Bra utbildning, roligt att träffa andra konsulenter och alltid några nyheter att ta med sig hem och bli inspirerad av.
Vi har en ny VD sen ett år och hon är verkligen kanon. Nu händer det grejer! Bara det att vi serveras ViktVäktarmat genomgående är underbart.
Personalmöten börjar alltid med att vi får väga oss. Huvva, men mycket bra, varför skulle vi slippa? Jag får min stjärna som visar att jag är inom acceptabla två kilo från målvikten. Förra året fick jag ingen och det sved. Det ska inte bli så igen.
Vi får lyssna på givande föredrag av en engelsk marknadsundersökare om våra olika medlemmar - det stämmer på pricken. Vet ju själv hur jag kände när jag första gången försiktigt försökte slinka in obemärkt trots mina kilon på ett viktväktarmöte. Minns hur jag ville bli - och blev - bemött.
Det skrattas mycket under eftermiddagen när våra duktiga utbildare ska få oss att känna igen oss själva och våra medlemmar. Finns mycket ta med med sig hem. På kvällen är det bubbelvin och fest och tillsammans med några andra blir jag utsedd till Guldkonsulent. Mycket roligt och hedrande.
På söndagen kommer nyheterna. Wow! Och vi får smygstarta redan vecka 49! Det här blir det bästa sen POINTS infördes....

torsdag 25 oktober 2007

Step-up i Kumla

En helg på torpet. Världen vänds upp och ned av tråkiga nyheter. Fettdrypande hämtmat. Vin. Ingen ordning. Mittialltihopa en tacksamhet över att leva och funderingar över döden. En välbehövlig svamppromenad i kylan. Två kilo upp och i bakhuvudet stressad över den lilla detaljen mitt i allt det större.
Stannar för att tanka i Kumla och i min frustration över allt kommer jag på det genialiska träningssättet för alla som stressar runt på vägarna och i livet: Varje bensinmack har liksom ett podium där bensinpumparna står. Det kan man köra step-up mot istället för att stå och glo på snuskiga löpsedlar och ha allmänt tråkigt medan tanken fylls. Så får man lite träningsvärk och blir andfådd, beroende på hur stor tank man har och hur dålig kondis. Och sen rensar man huvudet också.
Ser ni framför er en folkrörelse av guppande bilister vid våra bensinstationer? Kom håg vem som startade den!

torsdag 18 oktober 2007

Alla människor

En av de häftigaste sakerna med att jobba med, eller för den delen vara medlem i, ViktVäktarna är alla människor.
Var hade jag annars träffat den och den och den och den som jag är så glad och tacksam för att få ha lärt känna lite grann?
Övervikt drabbar hög och låg, fattig och rik, punkare och dansbandsfreak, gammal och ung, poliser och präster, kvinnor och män.
Alla står vi nakna inför varann - nä, inte bokstavligt, men vi blottar oss själva och våra svagheter. Det vi inte vill låtsas om i andra sammanhang. Vi sitter i samma båt: vi har eller har haft våra valkar som livbälten och nu ska vi lära oss simma.
Vi kan komma varandra så nära vi vill - eller låta bli.
Alla förtroenden vi ger varandra är små guldpärlor som vi gömmer. Nästa gång vågar någon annan säga hur hon faktiskt gör med maten när ingen ser på, och ingen kommer att föra det vidare, för vi har detta gemensamt. Vi känner igen, vi begrundar, vi lär och vi blir tröstade: jag är inte ensam.
I går och idag fick jag några lysande pärlor att ta fram när jag behöver mod och inspiration. Människors bästa hjälp är människor.

måndag 8 oktober 2007

Sockersug

Fyra dagar har passerat då hela kroppen skrikit efter sötsaker. Va fan. Borde man inte ha kommit över sånt vid mina år? Nä. Kanske inte just vid mina år.
Andra kvinnliga medlemmar vittnar om att i slutet av fyrtioåren och början av femtioorna börjar kroppen bete sig. Fullt normalt och ganska välkommet, kanske, men sötsuget?
Jag brukar skylla på Stockholmarn och hans ovilja att fria när jag mår dåligt, men kanske rår han inte för allt?
Vad kan man göra då? Kanske ge sin kropp (hjärna) lite gottis, men väl valt, och sen ut och gå. Det är faktiskt en universallösning på det mesta: promenera och komma på bättre tankar.
Själv har jag frenetiskt grävt potatis och fått smärtande valkar i händerna, ätit viktväktarlakrits och tagit konsekvenserna av det, käkat rabarberpaj med vaniljsås - åhh, så länge sen- och lagat enpointssoppa, gottgott.
Sen har jag lovat Åsa att plocka fram träningsdvd:n, får bli imorron då, ajajaj.

onsdag 26 september 2007

Vart tar de vägen?

Jag bara undrar. Vart har människorna i Tierp tagit vägen? Nej, det är klart att alla inte kan komma loss mitt på dagen, men det är synd. Nu har jag dessutom fått hjälp av Åsa - det är mycket trevligt. Hon hjälper mig även i Österbybruk tillsvidare. Kanske fortsätter Åsa och utbildar sig till kassör och konsulent. ViktVäktarna behöver mer personal! Det är ett trevligt jobb och inget man blir fet på, om man säger så....
Sen kan man undra vart alla kilona i Österbybruk och Alunda och Tierp och företagsklassen i Uppsala tar vägen. De liksom smälter bort. Den lilla företagsklassen har blivit åttio kilo lättare - en hel människa. I Tierp är tvåhundratjugo kilo väck och i Österby har trehundrasextio kilo fett smultit bort. I Alunda är det också massor, men Lena har kollen.
Vart tar de vägen, kilona? Det är magiskt.
Den här veckan har två medlemmar blivit guldmedlemmar. Härligt! Det känns så roligt när de kämpat så länge att nå dit de ville. Grattis M och V!
Slutligen: Var rädd om varandra! Be för Päivi och hennes familj. Och kör försiktigt. Kilon är inte allt.

torsdag 16 augusti 2007

Peppad

Nu acklans!
Premiär. Inte surströmming - huvva! Nej, nu har höstterminen för ViktVäktarna börjat i Norduppland. Huka er chipsförsäljare och godisgrottor, nu komma vi som kräva morötter på bordet och gott vatten i kran!
I Tierp var di få, men de som var där hade gått ner 1,5 kilo i snitt över sommaren! (Hur gör dom?)
I Österby stod de inte långt efter: minus 1,2 kg och i Alunda 1,1 - precis lika mycket som konsulenten gått upp.
Man får summera: en blöt sommar. Regn och vin. Men nu! Som sagt.
Vi firade mc-semesterns slut med en rejäl middag på Dannemora Wärdshus. Jag trodde jag ätit det godaste jag ätit förra gången jag var där - men det här var ännu godare. (Hur gör dom?)
Inte så farligt i points heller - om man håller sig till förrätt och huvudrätt. Egentligen borde man sluta köpa och laga mat helt och hållet och bara äta en gång i veckan på värdshuset, men då får jag nog sluta på ViktVäktarna där vi talar oss varma för lagom mycket mat flera gånger om dagen.
Det är skönt att vara tillbaka i huset. Skönt att städa, klippa (o)gräset, göra upp nya planer, möblera om - men det gör jag ju alltid. Nu gäller det att inte accsa för fort.
Det finns vissa (stockholmare till exempel) som lägger sig och sover när de behöver. Som säger att nu får jag krupp och så drar de till frid och ro och så är det bra med det. (Hur gör dom?)
Nu är det tid för människovänliga, fasta rutiner. Tid för höstpromenader och för eftertänksamhet. Vad jag ska tänka på framförallt är hur jag ska undvika att börja stressa igen.
Låt oss börja ett nytt liv, människor! Ett liv där vi tillåter oss att vara trötta när vi är det och då gör det man ska göra om man är trött: vila.
Den senaste veckan har jag legat och läst till både halv ett och två och tre. Men nu är det slut med det. Nu ska jag i säng och läsa sista kapitlet. Vojne, vojne, hur ska det gå för Harry?
Imorgon tar jag itu med verkligheten. Jag är beredd.

lördag 4 augusti 2007

Sol ute sol inne

Jag har skaffat mig en liten söt välmågamage i sommar. Det var ju inte meningen, men resultatet kan inte bli så mycket annat om man 1) ligger och trynar nio-tio timmar per dygn, 2)inte går sina promenader för att det ösregnar och man inte vill 3) äter smörstekta kantareller två gånger om dagen 4) har vin som måltidsdryck och måltiderna pågår i timmar 5) inte ännu har badat eller simmat på hela sommaren för att det är så svinkallt i vattnet.
När solen lyser, det är två dagar kvar på det älskade Blåkulla och man inte gjort något av allt man tänkt utan faktiskt vilat - då förlåter jag mig själv.
Alla människor behöver vila. Det vet jag också, men som så många andra gör jag ju ett litet undantag för mig själv. Jag behöver inte, får inte vila.
Oftast brukar jag bryta nåt, krocka, få världens myskosaste sjukdomar eller gå in i väggen innan jag håller mig lugn.
I sommar hjälpte vädret och att jag var helt slut. Orkade inte ens göra något av det roliga. Nu börjar krafterna återvända lite grann, men det kunde gott få vara sommar i fem månader till.
Nu ropar gullungen:
- Ut och fiska, moster!
Yes! Here we go! Livet är underbart!

tisdag 31 juli 2007

Red snapper

Ny fisk. Det var lättare sagt än gjort det. När man inte får upp den själv finns ingen annan råd än att ge sig in på ICA i Kumla.
Där finns en fin fiskdisk. Red snapper är en ny bekantskap med fast kött och vackert mönstrat skinn. Jag marinerar den i lime, olja, vitlök, chilipeppar och ingefära.'
Sen grillar vi den. Först med köttsidan ner, sen med skinnsidan och sen lite vid sidan av i folie. Det hade vi nog inte behövt göra; det tar tid innan den blir färdig. Gott, men inte någon sensation. Det kanske beror på marinaden.
Stockholmarn tycker den påminner om lutfisk i konsistensen, bara det kan ju avskräcka. Jag har inte ätit lutfisk sen jag var sju.
Nu har jag i alla fall testat EN ny firre. Dags att ta med med gudsonen och fiska. Tack vet jag hemmafiskat, för det känns miljömässigt tveksamt att äta fisk som dragits upp utanför Sydafrika och sen flugits hit. Och det finns väl inget som går upp mot nyfångad abborre?

fredag 27 juli 2007

Vi går och fiskar

Stockholmarn är sur. Gästerna och konsulenten vill fara på auktion och loppisar. Stockholmarn vill cykla. Han har mekat ihop fyra tjusiga hojar från diverse vrak och vill visa oss en damm i skogen. Att det är skitväder bekommer inte honom.
Något tinar han upp när han får kaffe och wienerbröd på ett fik, men sen mulnar han på igen medan himlen ljusnar. Vi lovar honom att vi ska cykla när vi kommit hem.
Från regn till sol. Vid sjutiden bär det iväg med liten picnickorg, metspö och mask. Två kilometer har Stockholmarn sagt.
Fyrtio minuter senare på skogsbilvägar som knappt syns för lera, vatten och växtlighet är vi fortfarande inte framme. Bra motion är det i alla fall, tänker jag sammanbitet, där jag försöker balansera i hjulspåren. Kroppen är lite rädd för spåriga cykelvägar sen den bröt foten häromsistens.
Äntligen får man fälla ut spöt och kroka på masken. De andra plumsar i bland näckrosorna och skrämmer bort fisken. Det gör inget: jag får ändå bara mört och små braxen i Nerikes dysjöar. En stor braxen vill jag ha, för jag har utmanat medlemmarna på att vi ska pröva tre nya fisksorter under sommaren och hittills har det bara blivit den vanliga delikata abborren.
I kvällssolen på berghällen delar vi en flaska bubbel och några salta kex innan vi anträder återfärden till torpet. Vi ska ta en annan, mer lättcyklad väg tillbaka, gudskelov.
Lättcyklad, ja, men låång. När vi tror vi kommit vilse träffar vi på några trevliga danskar mitt i ingenstans som talar om var vi är. Därifrån tar det en timme hem. Vi tävlar på cyklarna och försöker hinna hem före mörkret. Totalt utpumpade slänger vi oss på gräsmattan och pustar.
Två kilometer, jo tack. Men skönt att äntligen röra på sig ordentligt. Och Stockholmarn skiner som en sol igen.

torsdag 26 juli 2007

Varm pastasallad

"Tomt" i kylen igen. Fantasitorka. Alla gäster och ungar och stockholmare har farit och lämnat rester av skiftande slag. Två och en halv mil till affärn. Och hungrig NU.
Fem kantareller snabbrensas. En halv rödlök som inte vissnat helt hackas. Sån den tråkig smörgåsskinka som bara ungarna gillar skärs i småbitar. Detta bryns i lite olivolja. Överblivna fullkorsmakaroner tillsätts liksom en par soltorkade tomater, hackade. Fyra kalamatasoliver slår följe med dem och sist lite ruccola, färsk basilika från trappan och en kvarts avocado innan lite balsamvinäger stänks på och limepepparkvarnen bidrar med några varv. Lite salt och grovriven parmesan...
Fy tusan vad gott. Kylskåpet var visst inte tomt ändå.

torsdag 19 juli 2007

Vänner och fiender

Det finns alltid en anledning att äta, fira, dricka något gott.
Goda vänner kommer på besök till sommarhuset. Inte serverar man grönsakssoppa och vatten det första man gör. Nej, det blir grillat och vin och läsk och nybakad kaka. Det är roligt att träffas och man ses inte alltför ofta.
Vi är lyckligt lottade – vi har många vänner, och de kommer gärna och hälsar på. Så det blir ganska mycket fira.
Är det tillfälligtvis inga gäster här vill man ju fira att man är ensam, bara vi. Och försvinner Stockholmarn o- eller inte oförhappandes till Torpet, då blir det ju så oerhört synd om mig att jag måste få nåt gott.
Och sen har det ju regnat och skvalat och varit för dj-ligt kallt och dystert. Vad kan man göra då annat än att stanna inne och baka kakor?
Två dagar har det varit strålande vackert. Då bara måste man sätta sig i kvällssolen på trappan med ett glas kallt rosévin och njuta.
Allt det där vet jag ju redan innan jag flyger till Blåkulla. Men då finns i tankarna också kompensationen: sallad varje lunch, en timmes promenad varje dag, inte be nån annan klippa gräset utan köra den väldigt osjälvgående, supertunga Klippon bokstavligen över stock och sten på min kuperade tomt, regelbunden kontakt med andra viktväktare på nätet och bloggskrivande.
Men det ska jäklas. Vädret. Översvämningar. Stockholmarn, som verkligen inte står där man ställt honom. Gräsklipparn som går sönder. Modemet i datorn som pajar. Alla är de mina fiender och jag är offret. Stackars mig. Stackars mig! Och antagligen är det nån som injicerar nya fettceller under huden på mig varje natt.
I morse tog jag på mig jeansen. De har liksom blivit liggande ett tag till förmån för nya sommarkjolar – med resår….
Ujujuj, inte vackert.
Jag tror jag måste försöka bli vän med min värsta fiende. Mig själv.

tisdag 10 juli 2007

Nej tack

Igår vad det ja tack för hela slanten: ja tack till fyraårskalas med hemgjorda mandeltårtor, petit chouxer och kringlor. Kringlor..... mmmmmm.
Dessförinnan var det Ernstspel med bilar - Ahlgrens - och bilar de´en mitt liv de se´.
Och sen ville Stockholmarn appselut bjuda på restaurang - och vildsvinsfilé är det bästa man vet, med svartvinbärssås och Caberenet Sauvignon därtill.
I natt mardrömmar.
I morse kantarellpromenad före nio. Sen Malexander runt på cykel. Här finns backar, vill jag lova! Idag nyktert, städat och jordgubbar i solen på verandan. Pust!
Innan vi flög till Blåkulla bjöd U på jordgubbar och vin i trädgården.
- Ja, tack! sa man då.
- Då kanske du vill ha lite ost också?
- Nej, tack. det blir så bra med jordgubbar.
Sen när det vita vintet var urdrucket:
- Nu kanske du vill ha ett glas rött?
- Nej tack, det här var precis lagom, tack så mycket.
Jo ni, till och med jag kan säga nej tack ibland.
Man behöver inte säga nej tack till ALLT roligt, men om man kan klämma fram med nejet ibland blir man så stolt över sig själv efteråt. Kanske man skulle testa det: ja tack bara var tredje gång?
(Förresten tog jag bara en kringla fast jag ville ha sju, så det så!)

måndag 9 juli 2007

Regnhumör

Före syndafloden bredde sommaren ut sig som en outforskad kontinent framför oss. Det fanns bara möjligheter, bara trevliga vänner och släktingar som bjöd in till spontanfikor och grillkvällar. Extrapointsen bekymrade inte. Sommarn är lång och man kan promenera, spela tennis och simma bort blåbärspajerna och vinet.
Nu sitter vi inne och huttrar. Matkällaren är vattenfylld. Klafs, klafs låter det när vi går genom hällregnet till dasset. Vattnet står oss hit upp och humöret sjunker i samma takt som vattnet stiger. Vi tär på förråden. Vinet vi skulle bjuda vännerna på dricker vi upp själva.
Som tur är finns inga affärer här ute i skogen så vi kan inte springa och köpa alla de onyttigheter vi skulle vilja trycka i oss; för det är ju det man vill göra när det regnar på semestern: äta, tugga, dricka.
Det är ju inte precis så att vi är sysslolösa. Både Stockholmarn och jag har jobb med oss: artiklar som ska skrivas, hemsidor som ska snickras, mässor som ska marknadsföras. Dessutom har jag en blå IKEA-kasse full med fotografier som har väntat i åtta år på att klistras in i album, tre påbörjade stickningar, ett antal sy- och inredningsprojekt, kakelfog som ska appliceras, grejer som ska skruvas upp, en trave böcker som vill bli lästa, alla vårens olästa dagstidningar….
Nä. Orkar inte. Vill inte.
Sjön suger. Undrar om det finns nåt ätbart kvar i frysen?

söndag 1 juli 2007

Kärs och kvickrot

Min trädgård är en kulturträdgård. Ogräskultur mest, men långsamt börjar andra kulturväxter synas och ta plats. Efter att ha bott här i fyra år börjar jag bli på det klara med vad jag vill och har också fått lite energi till att börja tampas med naturen.
Tidigare rabattanläggningsförsök blev maskrosodling på nolltid. I den rabatten ligger mest tegelpannor nu och växer oregano i mängd - vad nu den kom ifrån.
Stockholmarn har tagit ner en massa sly och gjort luft och ljus och nu försöker jag få de spelberoende tonåringarna att lyfta blickarna från dataskärmarna och använda sin muskler till nåt vettigt: klippa gräs och släpa undan ris. Varje tonårings dröm.
Den senaste veckan har jag ägnat åt att sätta potatis (lite sent...) och gräva upp ett gammalt land där jag under årens lopp gjort små hål i grästorven och petat ned några kryddväxter och kallat det hela min kryddträdgård. Nu kunde jag inte längre se eländet, utan hämtade spaden.
Det är fantastiskt vad kärs och kvickrot har mycket rötter. Vackra, vita, som slankig spaghetti. De ser rätt smakliga ut och det är hopplöst att bli av med dem - jag vet ju det.
(Kärs går ju att äta och jag har försökt, men tappade aptiten sen jag hittade en stor saftig spindel i min kärssallad på tallriken, en halv spindel, resten hade jag nog tyvärr nyss konsumerat. En halv point.)
Jag tröstar mig med att varje sockerbit grässvål jag gräver upp ger motion. Gräva, gräva, gräva, gräva. Slita, lyfta, skaka, slänga i skottkärran. Igen och igen och igen. Däremellan ge rallarsvingar åt myggen. Jag ser ut som en dansande fågelskrämma.
Min kära vän Filifjonkan kom förbi och sa att trädgårdslandet klädde mig. Vänligt sagt. Vi gick i ett landet och jag, eftersom jorden duschar hela mig när jag skakar tuvorna.
Undrar hur många bonuspoints det blir. Inte så många som jag vill tro, antagligen. Svettig blir man, men inte anfådd, och så njuter jag och det måste vara fel: bonuspoints ska väl göra ont och vara ett sablans elände?
Tänk nu bara om jag fick sköta eller inte sköta min trädgård i min takt, att få känna frid och ro där efter långa arbetsdagar utan att behöva bry mig om sysslolösa gräsmattefascister som har synpunkter på mina prioriteringar.
Isch - ogräs är bra att avreagera sig på också! Imorgon ska vi fajtas igen.

lördag 30 juni 2007

Bananer, bananer, bananer

Ända sen jag var tonåring har jag lidit av depressioner. De bidrog till övervikten, men redan som trettonåring tyckte jag att jag var jättetjock. För några år sedan såg jag ett utdrag ur skolhälsovårdens anteckningar. De visar att jag vägde 46 kilo när jag började sjuan. Inte så överviktigt. Men viktigt.
Vad formar vår självbild? Vår självkänsla? Vårt självförtroende?
Mitt självförtroende har alltid varit mycket gott och jag vet att jag klarar det mesta om jag vill. Och jag vill väldigt mycket.
Självkänslan däremot har varit usel. Den har jag matat med choklad, men det var bara magen som växte.
Någon gång i tjugofemårsåldern - långt före SSRI-preparat och fysisk aktivitet på recept - fick jag rådet av min läkare att gå ut och gå.
- Bara gå. Fundera inte så mycket och fatta inga beslut innan du tagit en rejäl långpromenad.
-Inte tänka, bara gå, inte tänka bara gå, blev mitt mantra den vintern där jag travade kors och tvärs genom staden. Det gick att gå i takt med de orden och när våren äntligen tittade fram med sitt ljus i mars, hade jag inte bara börjat se klarare själv, utan även fått syn på mina kommande barns blivande far och gått av mig några kilo.
Ett annat råd jag fick av Bobo var att käka bananer.
Hjälp, vad rikt Chiquita vart på mig. Jag levde på bananer och promenader.
Långt senare har det visat sig att bananer innehåller ämnen som gör att man känner sig mindre nedstämd.
Man blir inte tjock av bananer, tvärtemot vad en del tror - särskilt viktväktare som undviker bananer därför att de innehåller points. De innehåller också en massa fibrer och vitaminer och kan som sagt göra en del för humöret också.
Många antidepressiva ökar aptiten och man går upp i vikt. När man rådgör med sin doktor kan det vara på plats att berätta att viktuppgång är något man vill undvika och att man därför önskar ett preparat som inte är känt för att ge denna biverkan.
Det allra, allra bästa är att röra på sig. Helst utomhus under dagtid. Då kan man hålla vikten trots läkemedel. Man får in bra rutiner och hinner inte trösta sig med choklad hela tiden - så packa ryggsäcken med bananer och gå ut i naturen i sommar. Inte tänka bara gå!

tisdag 26 juni 2007

Små grodorna

Midsommarafton var blöt. Den feststämning som inte regnade bort späddes ut av alla snapsar som hinkades runt omkring. För en gångs skull var jag inte värst; snaps har inte varit min grej sedan en sista april för länge, länge sedan.
När alla norénpjäser spelats färdigt och vi inte var så många vakna skruvade vi ner Stockholmarns Dundervagns superdisco i ladan och gav oss ut till stiliga midsommarstången på tunet. Jag hade lovat tänka på medlemmarna och dansa Små grodorna med riktiga höghopp och löften är till för att hållas.
Regnet ploppade på och vi hoppade på. Fem hopp senare kände jag att det var bra. Sen jag gick jag och lade mig medan kortspel tog vid i köket.
Helgens mat var bra. Så skönt när folk har med sig goda, fräscha rätter med mycket grönsaker. Dagen efter langade tyvärr någon fram ett par chokladkakor och sen var det kört.
Det är konstigt. Godis är jag sällan sugen på numera, inte när jag vet att jag kan få ta en vv-godisbit om dagen, om jag vill. Sen räcker det att någon ställer fram vanliga sötsaker för att ett fullständigt tyrannosarisktreginamonster ska bryta fram ur mitt inre. När vi sen körde hemåt på söndagen och Stockholmarn sa att vi kunde stanna i Hummelsta och köpa en påse lösgodis började rena feberfantasierna ta form och skumdelfiner, blåa violelefanter och mintchoklad fladdrade förbi hjärnans lustcentrum i en virvlande kavalkad. Lite till sans kom jag när först Stockholmarn sa att jag inte skulle få följa med in och sen när dottern bad att de kunde gå in och köpa nåt som inte var alldeles för onyttigt, för då skulle mamma bli arg. Ha! Mamma som drömde om att köra huvudet ner i en ICA-kasse lösgodis och tugga.
Gud grep in och såg till att vi hamnade i bilkö och kom till Hummelsta nio minuter efter stängningsdags.
Åter till verkligenheten. Sista veckan före sommaruppehållet. Tierp är tomt så när som på några envetna entusiaster. Österby och Alunda håller stilen och alla går de ner i vikt. Det är fantastiskt när människor bestämmer sig för att göra något gott för sig själva och verkligen gör det.
Företagsgruppen låter mig få vara med på en mailinglista som pågår hela sommaren. Varje fredag ska vi väga oss och rapportera till varandra. Skönt att ha lite koll. Dessutom blir det två pass i Mjölby som kassör i juli.
Må även de högre makterna stå oss bi och milt men bestämt förhindra urballningar av alla de slag! Amen.

måndag 11 juni 2007

I natt jag drömde

...att det var snöstorm och trafikkaos och att jag måste ta mig till Västerås som var Tierp och hålla viktväktarmöte. Samtidigt ringde min kollega i en annan klass och sa att hon inte kunde komma för att det inte gick att ta sig fram. Det betydde att jag skulle få ha alla mina klasser ensam och dessutom en extraklass för några som var för blyga för att gå i ordinarie klass.
Jag sprang längs motorvägen och kröp under snöformationer. Idiotiskt att inte ha på sig några ytterkläder, men jag måste fram. Halvvägs insåg jag att jag glömt viktväktarväskan och måste springa tillbaka. Jag var dödligt trött.
En medlem från Alunda kom till den blyga gruppen och ville gå där och att jag skulle ha ytterligare en klass i Alunda. Jag insåg att jag inte skulle få något betalt för någon av extraklasserna och att alla tyckte det var helt i sin ordning. Att vara konsulent är väl ett kall?
Kallsvettig vaknade jag.
Det är dags för semester, tror jag.

söndag 3 juni 2007

Val

Alla val vi gör här i livet. De som leder nånstans eller inte.
Man väljer gymnasielinje. Fel. Det gör att man blir diversearbetare istället för spjutspetsnågot.
Man väljer far till sina barn - och det vart ju bra, även om kärleken inte höll hela livet.
Man väljer bil. Ibland hjälper inga superhjältar. I tisdags la den nya bensinpumpen av i Vattholma av alla ställen. (Jag som alltid gnäller över vattholmamiffona som inte kan köra bil utan lusar sig fram längs 290:an.)
Man väljer om man ska bli fet eller inte.
Hallå! Stopp, stopp, stopp! Det är väl inte så himla enkelt?
- Nä, sa hon trött, enkelt är det inte. Vem sa att det skulle vara lätt?
Det som är lätt är att inte vräka på mer olja/ost/grädde/smör än det behövs och det behövs mycket, mycket mindre än man tror.
Nåt annat som är lätt är att inte köpa hem det man inte klarar av att ha hemma. Det fodrar visserligen självinsikt och en stöttande omgivning, men särskilt svårt är det inte.
Att bestämma sig för att våga prova nya rätter, nya grönsaker, nya grepp och utmana sin fördomar är inte heller svårt.
Allt annat är svårt.
Det är svårt att gå ner i vikt om man inte är motiverad.
Det är svårt att vara glad när ens stockholmare bor i Närke.
Imorgon är en ny dag med nya val: eon eller Vattenfall? DN eller Svenskan? Vatten eller vin? Bregott eller Lätta? Motion eller TV?
Att låta bli att välja är ett val.

onsdag 23 maj 2007

I mänsklighetens tjänst

Jag och den trogna qepta-bilen är på väg i solen till metropolernas metropol: Tierp. Ute i god tid är jag ganska nöjd med mig själv och sitter och funderar på dagens lektion när qepta-bilen plötsligt saktar in utan att jag bromsat. Som soppatorsk, fast med full tank. Igår tittade jag på milmätaren och såg att jag precis passerat 26 000.
- Uj,uj, nu kommer nåt att gå sönder, tänkte jag då.
- Hallå, bilen! Inte stanna, vi är bara... ja, var är vi nånstans?
Ingen aning. Skog och åkrar. Jag har kört i elva minuter drygt. Då har jag nog passerat Örbyhus. Förvirring. Ringa först eller öppna motorhuven och glo först? Båda samtidigt, men eftersom jag inte får upp motorhuven ägnar jag mig åt ringande och travar iväg med varningstriangeln. Långtradarna dånar förbi. 292:an utan vägrenar vid tiosnåret är fullt av dem. Här räcker inte med att ringa en vanlig bilmek, här krävs superhjältar. Naturligtvis har vi såna i Österbybruk, vad trodde ni?
- Österbydäck.
- Nej, vi har inte tid.
- Egentligen.
- Och alla utbytesbilar är bokade.
- Vi kommer om tio minuter.
Jag ringer lokaluthyraren och ber henne sätta upp en lapp om att ViktVäktarmötet är inställt på grund av bilhaveri. Sen sätter jag mig i diket och skrapar de trisslotter jag fick av SKB för att jag var så snäll och lät mig intervjuas häromveckan. Måtte det bli vinst! Eller ska jag ge dem oskrapade till SuperSören i utbyte mot bogsering och reparation? Semestern ser ut att frysa inne. Shit! Förebrående bligar jag på qepta-bilen, som låtsas om ingenting.
Tio minuter senare bromsar två bilar in: en reparationsbil och en utlåningsbil.
- Åk till jobbet nu! säger SuperSören. Jag bokade om.
Jag hinner precis slänga upp sista godislådan innan första medlemmen dyker upp. Efter henne kommer tio till. Slut.
- Hallå, tierpare! Wake up! Här har SuperSören och jag gjort allt för att det ska bli viktnedgång och hälsosam livsstil i Tierp - och?
Nåja, de rara medlemmarna som kommer har i snitt gått ner 7 hg. Vackert så, även om det senare visar sig att de inte klår Österby, som är 27 till antalet och gått ner 9 hg per person.
Mellan tierpsklassen och österbyditon far jag med cykeln på cykelhållaren för att lämna tillbaka utlåningsbilen. Redan på håll ser jag qepta-bilen stå och flirta med mig. Lagad och klar!
- Det var ingen fara, bara bensinpumpen, det kan du väl jobba ihop före semestern, telepaterar han.
- Passa´re så ´ru inte får leva på biltemaolja hela sommaren, din spelevink! väser jag på väg in till verkstadskontoret där jag tar emot räkningen. Puh, inte totalkatastrof i alla fall och jag får betala när lönen kommer. Trisslotterna behåller jag: fyra nya lotter, fyra nya chanser att kunna pusta ut.
- Eller så byter jag ut dig mot en Jagga, säger jag sammanbitet till qepta-bilen när vi rullar ut genom grindarna mot nya äventyr.

måndag 14 maj 2007

Fett me´ kärlek

Sen lättnaden dagen efter jubileumspartajet, när jag vägde in på en vikt inom ramen, gick det lekande lätt och hektona tappades i takt med dysterheten. Fortfarande hade jag dock inte nått mitt mål: att vara på målvikt en onsdagkväll med jeans. Nu var det dock bara en fråga om dagar. Då kom sista april, av de fåvitske kallad Valborg.
I vanlig ordning projicerar jag alla mina egna laster på mina stackars medlemmar. En del ser lite förskräckta ut, medan andra nickar instämmande: jo jag har också tuggat i mig tio flatbröd sammanpressade med Bregott emellan som klister....
Ibland tror jag att jag har (haft)alla laster, men jag har aldrig knarkat, är ingen glassmissbrukare och dricker inte kaffe - fast man blir nog tjock bara av glassen...
Efter Sista april har vi tittat djupt i glaset på mötena och varit fast beslutna att ta det lugnare med vinet. Har konsulenten levt som hon lär? Nä.
Eller jo.
Tänk om jag inte jobbat på ViktVäktarna eller gått dit regelbundet som Guldmedlem! Då ni: då skulle jag ha ostfrossa med vin i sängen varannan kväll (och varannan skulle jag jaga livet ur mig i joggingspåret för att försöka springa ifrån det dåliga samvetet och de snabba skuldkänslorna).
Nu har vi skött oss sen i lördags, ja, söndags morse alltså, Stockholmarn och jag.
Idag jobbade jag sent med inredning i Knutby och han hade lagat köttfärssås och spaghetti. Jag hade bett honom riva i grönsaker i såsen och det hade han gjort. Dessutom spetsat den med lite intressanta smaker: soltorkade tomater, russin och hackade oliver. Gott!
Och köpt fullkornspasta hade han gjort, trots att han tycker bättre om blek. Sån tur att han ställde pannan på spisen. Hade den stått på bordet hade det blivit en extra portion.
- Jag har stekt utan fett, meddelade han försynt.
Det kallar jag kärlek, det. Fett me´kärlek.

torsdag 26 april 2007

Präktiga, förutsägbara ViktVäktarna

Har du varit på frälsningsmöte nyligen? Inte? Eller jaha, ok, men inte hos ViktVäktarna i alla fall?
Varifrån kommer bilden av ViktVäktarmöten som tillställningar med vittnesbörd och hallelujarop? Med föreställningar om att man väger sig inför publik? Att konsulenten ropar ut vikten högt - eller - varför inte vi vår digitaliserade tid - har stora röda sifferskyltar som hos bilprovningen som blinkar: "93, 6 kg = + o,8 kg = SKÄMS!!!"?
Jag tror den bilden är hämtad ur samma skafferi som andra liknande "sanningar" om saker man inte känner till och inte vill veta något om - särskilt om man anar att man skulle behöva veta det och det skulle innebära att man vara tvungen att konfrontera vissa sanningar om sig själv.
Det är bara tanter som går på ViktVäktarna.
Ja, det stämmer. Modiga, starka, beslutsamma tanter som vågar bjussa på sig själva och sina tillkortakommanden och segrar. Tanter i åldrarna 13 till 89. Av båda könen.
Vilka är det som inte vågar gå på ViktVäktarna?
ViktVäktarna är pretto, präktiga och trista.
Ja tyvärr, mirakelkurer får du söka någon annanstans. Vi kör nämligen strikt efter vetenskap och beprövad erfarenhet, men förhoppningsvis på ett ganska roligt och motiverande sätt.
Vi har en tydlig struktur, för att du ska känna dig hemma, men antagligen blir du överraskad ofta, av ny kunskap, ahaupplevelser och befriande skratt.
Alltid är inte mötena förutsägbara.
I torsdags i Alunda var det knökfullt igen. Halva styrkan var vägd när blixten slog ner i närheten och det blev mörkt.
Det är knepigt att väga sig på elektriska vågar när inga elektroner finns i ledningarna.
- Vem bor i närheten och har en digital personvåg?
En tjänstvillig medlem pilade hem genom det iskalla hällregnet och var tillbaka på fem röda. Under tiden hade Lena och jag inventerat lokalens förråd av värmeljus och fått det riktigt mysigt.
Mörkret tilltog och när jag nästan tuttat eld på ett antal medlemmars strumpor för att kunna läsa av vågen med hjälp av flämtande värmeljus beslöt vi raskt att köra lektion i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka.
Åtta ljus på konsulentbordet gjorde att åtminstone de med höksyn kunde se vad som stod på blädderblocket.
Det ja. Blädderblocket hade anlänt enbent, så det hade vi pallat upp mot väggen och konsulentbordet. Det bar sig inte bättre i mörkret att mitt under föreläsningen, i en konstpaus, brakade hela härligheten ner bakom konsulentbordet.
De som inte trodde det var bombanfall var övertygade om att blixten fått in en direktträff.
En gentleman på första bänkraden slängde sig fram för att förhindra eldsvåda och benbrott och allting redde upp sig. Efter lektionen vägde vi resten av styrkan och under genomgången av kostprogrammet kom strömmen tillbaka. Då sa jag faktiskt Halleluja.
Trist och förutsägbart hos ViktVäktarna?
Nä.

måndag 23 april 2007

Vad tjock du har blivit!

Företagsklass förrförra fredagen. Roligt.
Jag hade inte träffat gruppen på tre veckor, så det var spännande att se hur påskhelgen hade gått. Över förväntan, visade det sig. Hon som skulle ha gått upp två kilo i vanliga fall hade bara ökat sju hekto och var helnöjd. Hon som skulle stå still hade gått ner.
Själv var jag lite dyster; min påskhelg hade varit ganska bra, men just innan jag klev på vågen på onsdagskvällen anföll ett drygt kilo när jag var oförberedd och nu var det bara en vecka kvar till jubileumsfesten där jag måste vara inom två kilo från målvikt.
Under veckan hade vi i grupperna talat om betydelsen av omgivningens stöd. Någon tyckte att det var bäst att inget säga till omgivningen. En annan ansåg att bästa strategin var att berätta för alla och envar att nu var det viktväkteri på gång och be om hänsynstagande och peppning. En tredje berättade om en kollega till maken som inte sett henne på länge och som inte känt igen henne.
- Det är jag, Sofia.
- Åh, det var fan vad du har lagt på dig! sa han.
Stöd eller inte stöd? En spark i ändan när man som bäst behöver den eller ytterligare en spik i den dåliga självkänslans kista?Det beror nog på vilken person man är och var man befinner sig i livet, humöret och känsloläget just då.
Är det inte väldigt svenskt att inte tala om när någon lagt på sig, för att inte såra? De enda som sagt till mig att jag blivit tjock råkar vara två polskor. Dels den kund i min antikaffär som gratulerade till min fjärde graviditet, fast den graviditeten bestod av pizza och vin. Den kundens kommentar var det som gjorde att jag fick den där behövliga sparken i ändan vid rätt tillfälle och skrev in mig på ViktVäktarna dagen efter. Dels en dam jag brukar handla antikviteter av.
Efter företagsklassen åkte jag till henne för att kolla på ett skrivbord. Hon mötte mig med kommentaren:
- Vad tjock du blivit!
- Tack tack, sa jag inte. Men det kanske jag borde ha gjort, för den anmärkningen tillsammans med den tilltro till min förmåga som en av de kära medlemmarna i företagklassen bestod mig med gav mig glöd och motivation att kämpa den veckan som var kvar till viktväktarjubiléet.
Hon sa:
- Det klarar du!
Och jag kände:
- Ja, det gör jag! Jag vill och jag kan!
Hur det gick berättar jag en annan gång...

tisdag 10 april 2007

Påskvåndor

- Gå förbi Karamellkungen! löd rådet inför påskhelgen.
- Och lämna bort ungarna om du vill hålla vikten! skulle jag vilja lägga till.
Stockholmarn och jag for till Blåkulla på torsdagen. Vi tog Volvon. Ungarna lämnade vi hemma och godiset också.
Fy, så sorgligt det blev.
Tja, godiset hade man väl kunnat klara sig utan ändå kanske, åtminstone de fyra kilo jag brukar köpa, men det blev liksom ingen riktig påsk när barnen inte stimmande och stojande for fram som tre vilda tornador i jakten på godiset som deras mor brukar gömma på de mest dammiga ställen det vinterståndna sommarhuset kan uppvisa, alltmedan hon själv trycker i sig chokladöverdragna skumbananer så de sprutar ut genom öronen.
De ställer inte upp på att stoja, stimma och tindra med ögonen längre, di där onga. Gossarne sitta vid sina datormaskiner och tösen jobbar i affären åt mor.
Jaha, ännu en anledning att frossa borta. Man får hoppas på barnbarn.

tisdag 3 april 2007

Pust!

Äntligen dyker jag upp som en annan tysk med ett verb i munnen på andra sidan Atlanten, eller hur det nu var Mark Twain beskrev det tyska språkets beskaffenhet.
Atlantsimningen, det vill säga den värsta stressen med att granska språket i kommunala årsredovisningar och samtidigt sköta alla andra åtaganden, är förhoppningsvis över för det här året.
Sen sist har den nya gruppen i Alunda öppnat (första veckan gick medlemmarna ner över tjugo kilo!). Österby och Tierp försöker övertrumfa varandra i att gå ner mest och lade sig för tredje veckan i rad på exakt samma siffra. I onsdags var den minus 9 hg. Det är nåt visst med nordupplänningar!
Företagsgruppen har hunnit träffas tre gånger och kilona rasar även där. En medlem sa:
- Jag som inte ätit frukt på tjugo år; nu ser jag fruktskålar överallt!
För en vecka sen var jag med i juryn till regionfinalen i Årets viktväktare. Starka historier och spännande människor gjorde det svårt att välja, men juryn enades och det blev en medelpadstös och en stockholmsgrabb som får representera vår del av världen i riksfinalen.
Till yttermeravisso har konsulenten varit på sin första utlandsresa på sju år: stockholmarn och jag for till Tallinn på femtioårskalas. Många timmars promenerande blev det för att kompensera för alla goda kalorier som liksom bara hoppade in i munnen och si på ---, vågen visade samma som innan vi for.
Det som får stryka på foten ibland när man har för mycket att göra är bloggskrivande. Inte som förr, när det som fick stå tillbaka var att äta vettigt och att röra på sig.


Det tar tid att få in den sanningen i skallen: att det som gör att man faktiskt orkar och hinner är att man prioriterar näringsriktiga måltider, rörelse och sömn.


Jag har precis börjat läsa en bok som jag aldrig skulle ha öppnat innan jag blev ViktVäktare: Atlantroddarens friskvårdsbok. De som går på mina möten vet att jag inte är någon renlevnadsmänniska och sportfantast direkt. Friskvård är egentligen ett alldeles för präktigt ord för att jag skulle orka bry mig, usch nej, hellre en engelsk deckare och en kopp te med tillbehör....
Det första kapitlet handlar om hur vi mår på arbetet. Sen jobbar sig författaren igenom varje område i livet där man kan göra förbättringar för att se till att man själv och ens omgivning mår bra. Det ska bli spännande att ta ett kapitel i taget och försöka göra de små förändringar jag tycker kan vara till nytta. Ikväll ska jag tala om tre saker för mig själv som jag gjort bra på jobbet idag. Bra ritual för mig, som aldrig blir nöjd.
Simma lugnt!

fredag 9 mars 2007

På jobbet

Idag hade jag min första företagsklass. Lite spännande och nervöst kändes det innan, som det alltid gör när man ska träffa en ny grupp. Nya människor, nya förutsättningar.
På en arbetsplats råder ofta en speciell kultur. Den upplöses när människorna lämnar jobbet, men kommer jag till deras jobb finns kulturen och stämningarna där och är något jag som kursledare måste anpassa och förhålla mig till.
ViktVäktarna på jobbet funkar lite annorlunda än de vanliga grupperna. Kursen är på sexton gånger och sen kan man fortsätta i de vanliga klasserna, om inte företaget ordnar en fortsättning.
I den här arbetplatskursen deltar tolv personer, en del utan tidigare viktväktarerfarenhet, andra är till och med guldmelemmar redan. Och både kvinnor och män - det är roligt.
Förhoppningsvis smittas kvinnorna lite av männens målmedvetenhet och männen av kvinnornas insikt att det här gäller inte bara nu, utan för att det ska funka är det så här matlivet behöver se ut, resten av tiden på jorden.

onsdag 7 mars 2007

United we stand

Varför funkar ViktVäktarna?
Naturligtvis för att programmet bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet, som det heter.
ViktVäktarna har funnits trettiofem år i Sverige.
Den som inte ger upp, utan lär av sina misstag och framgångar och som framhärdar i att föra ut något som faktiskt fungerar i längden, även när alla ska experimentera med den senaste modedieten, den överlever.
Det är inte upphetsande att få höra, att man faktiskt själv måste göra något åt sina beteenden.
Det är inte sexigt att få veta att det tar tid att bli av med den övervikt det tagit ännu längre tid att lägga på sig.
Det är inte någon ahaupplevelse att påminnas om att man måste göra av med mer energi än man tar in.
Men det är revolutionerande att inse att man kan klara av det. Själv. Tillsammans med andra.
Där har vi en av de främsta orsakerna till att ViktVäktarna funkar. Vi gör det här tillsammmans. Du och du och du och jag.
Lokalderbyt mellan Tierp och Österbybruk är inget krig. Vi sporrar varandra. Vi vet att knappa tre mil bort träffas människor troget varje vecka för att ta hjälp av varandra och ge hjälp till varandra. Tre mil, fem mil, tio mil och tjugo mil. Överallt finns människor i samma situation som kämpar tillsammans för att nå sina individuella mål. Med hjälp av varandra når vi våra mål.
Tierp gick ner 1,1 kg i snitt och Österby 8 hg och alla är fantastiskt duktiga!

tisdag 6 mars 2007

Toscana hägrar

Den som finge bli matrona.
Sitta och virka under sin pergola invid den solvarma tegelväggen och blicka ut över sin olivlund, I dalen vinodlingen när gossarne arbeta flitigt.
Resa sig makligt, hänga sin flätade korg över armen och vaggande i sina svarta kläder bege sig till marknaden för att inhandla ingredienserna till kvällens livliga familjemiddag. Pasta, färska grönsaker, the best of the best.
Il signore tar fram ett gott vin ur den egna vinkällaren och där sitter vi sedan och äter och umgås, alla barn och farmödrar och viktproblem är något okänt.
När man arbetar med årsredovisningar och flänger hit och dit längtar man till Toscana och ett rofyllt, pastarikt och olivoljeindränkt liv för evigt, amen.

måndag 5 mars 2007

Gammalt liv

Javisst, ja.
Efter att ha börjat det nya livet rejält - helgen inbjöd både till promenader och sparkturer i solskenet och till avfirande av den vita månaden - kom jag ihåg varför februari fick bli vit. Ettkommafyra kilo upp på två dagar.
Jag är verkligen kluven till det här med alkohol. När jag var ung var jag med i IOGT, mest för att de visade så bra filmer, men också för att jag aldrig skulle ha kommit på tanken att dricka alkohol då.
Jag tror på måttlighetsdrickande - om det nu är en egenskap man har att vara måttlig. Är man inte en måttlig sorts person får man passa sig.
Bortsett från att jag blir manisk om jag är vit en hel månad, mår jag väldigt, väldigt bra.
Men jag saknar vinet till maten om fredagarna.
En halv flaska vin är 8 points. Om 17 är dagsransonen blir det inte mycket över till mat. Dessutom förbränner kroppen inte fett när man dricker alkohol, utan prioriterar att bli av med giftet först.
Jag bakade fruktansvärt goda kakor i lördags - solroskakor. En kaka är nog fyra points, så det blev åtta points solroskakor i helgen. Att äta kakor går snabbt. Att dricka upp kalorierna går ännu snabbare.
Nu förstår jag varför jag gick upp i vikt i helgen trots motion: Jag har gått och blivit allergisk! Mot kalorier.
Måttlighet, sans och tålamod - min livsläxa.

lördag 3 mars 2007

Nytt liv

Vita månader är ett fördärv, man blir alldeles för flitig. Jag har stigit upp tidigt, jobbat och jobbat, inte unnat mig motion och gått tillbaks till datorn efter middagen. Sen har jag börjat sticka igen, lagat kläder, möblerat om köket och matsalen, uppdaterat hemsidan, läst tre-fyra böcker -nu får man passa sig så man inte blir för klok. Så därför har jag fortsatt med biblioteket och musikrummet idag mellan årsredovisningsvarven. Flyttat bord, fåtöljer, soffa, ett antal skåp och pianot, klämt fingret, som råkade befinna sig mellan pianot och väggen. Det var klockan 14.09, om ni undrar vem som hojtade då. Med hjälp av is runt fingret och ilska flyttade pianot jag klart dit jag ville ha det. Sen fann jag för gott att ta en promenad och det var då jag märkte drippdroppet från taken.
Tö. Fågelkvitter. Ny månad. Anar man våren?
Min käre gamle granngubbe får inte uppleva den. Jo, säkert från ovan, i den eviga våren. Filifjonkan och jag skålade för hans minne och var glada över att vi fått lära känna honom.
- Nu börjar vi ett nytt liv, sa jag till Stockholmarn, när jag släpade den motsträvige runt gruvhålen.
- Ett nytt liv med mycket sprit och mycket motion. Det är NU vi lever. Om morgondagen veta vi intet.

onsdag 28 februari 2007

Anstormning

Idag är jag matt. Tapetserade Örbyhus och Tierp med affischer och sprang runt och la ut flygblad, sen tog jag emot elva nya i Tierp och åtta i Österbybruk. Beach 2007 är i sikte och många bestämmer sig NU!
Oj, vad jag önskar att alla vill fullfölja! Tänk vad roligt att visa att man kan och klarar av det.
Alla har potentialen att fixa det. Ett steg i taget och sen ytterligare ett och sen är man där. Sen är man faktiskt där. Och det är man värd att vara, för det finns inget svårare än att för alltid ändra sina ingrodda ovanor och beteenden. Men det går.
Och de som ger sig den på att lyckas, trots att det är motigt ibland - dem lyser det om. Då handlar det inte primärt om yta och att man blivit smal och vacker igen, utan att man klarat av något man föresatt sig.
Dessa lysande människor - det är så roligt och inspirerande att se dem. Kom och kolla själv får du se!
Resultatet i veckans match mellan Tierp och Österby...... lika!
8 hg minus vardera i snitt.
Konsulenten då?
Blä: plus 1 hg, lika bra att lägga av med en gång.
Nä, jag bara skojade. Nya tag!

tisdag 27 februari 2007

Viktigare än vikten

Sorgens dag i Norduppland. När jag skjutsar första ungen till sjubussen vet jag ännu inget. När den andra ska åka elvabussen har jag övervägt att låta honom skolka, förmanat honom att använda säkerhetsbältet - om det finns nåt - att inte sitta ytterst, att, att att ..... åka försiktigt! Vad hjälper det om olyckan är framme.
Vad jag alltid försöker är att aldrig skiljas som ovänner. Att förvissa mig om varje dag att mina barn vet att jag älskar dem.
Idag är en dag som alla andra. Man ska arbeta, äta, röra på sig, handla mat, prata med människor. Medan vi äter enligt den planerade matsedeln pratar vi om det man inte kan planera. Idag pratar vi om det oförutsedda. Idag är vi måna om att sitta tillsammans i skenet från stearinljus.
För många är idag en dag man helst vill glömma, men aldrig glömmer.

måndag 26 februari 2007

Vanlig mat

Vad är det för skillnad på bantningsmat och vanlig mat?
Bantningsmat är mager, tråkig, enahanda, små portioner på gränsen till svältransoner. I begreppet bantning ingår att det är en exceptionell åtgärd som man tar till för att gå ner i vikt. Sen gör man som vanligt igen och blir tjock igen.
Vad är det för skillnad på viktväktarmat och vanlig mat?
Viktväktarmat är fattig på fett och socker, rik på grönsaker, variation, färg och smak - och dessutom rikligt tilltagen, så att man aldrig behöver vara hungrig.
Viktväktarmat är vanlig mat - för mig och för tiotusentals andra svenskar och kan bli det för dig, om du är beredd att ändra några av dina hälsovådligaste vanor.
Du behöver inte släpa hem några pulver, inte späka dig. Vad du behöver göra är att skaffa en viktväktarkokbok eller bli medlem på nätet och få alla recepten där. När du lärt dig tänka annorlunda när du köper hem och tillreder dina mat, då har du lärt dig att göra viktväktarmaten till din vanliga mat. Då kan du börja experimentera och härja runt i köket med alla dina gamla recept, på ett nytt sundare vis.
Att banta är skadligt - att äta hälsosamt är sunt.

söndag 25 februari 2007

Amning, vit månad och allt annat man inte går ner i vikt av

Kom-pen-sa-tion.
Naturen strävar efter jämvikt och harmoni. Så funkar tydligen männsikan också, omedvetet, åtminstone vad det gäller mat och vikt. Och då menar jag inte att kroppen autoamtiskt kompenserar, utan att hjärnan ser till att vi gör det.
Inte bara undertecknad trodde det var helt ok att äta för tre under gravidteterna. Det hade man ju hört, att bara man ammade länge efteråt skulle kilona rasa.
Ha!
Prinsessan ammade jag tills hon i resonerande tonfall kom fram till att hon nog inte vill dia längre. Då var hon tre och ett halvt och jag fetare än någonsin.
Vita månader har jag haft förut, och varje gång lyckas jag inbilla mig att det kommer att innebära att jag går ner i vikt.
Ha! igen.
Den här gången har jag inte kompensatoriskt ätit en massa extra godsaker, med undantag för två bitar cheesecake och en himla massa kaksmulor en lördag på grund av vinabstinens. Men det är ok på en hel månad. Nej, nej. vet ni vad jag gjorde för att hålla balansen och med alla medel undvika att gå ner i vikt?
Jag slutade motionera. Jepp.
Andra gånger har jag motionerat flitigt och kompenserat med väldigt mycket mer points än jag gjort av med.
Strävan efter harmoni och balans, det är vackert och liksom upphöjt på nåt vis, men det enda som är upphöjt på mig är magen och valkarna i midjan. Dem är jag rädd om, vill jag lova.
Nu är den vita månaden snart slut och jag ska börja röra på mig igen, och dricka vin. Dessutom ska jag tänka ut något sätt att lirka med den lilla, listiga maskrosunge som dväljs i ett dolt skrymsle i min själ.
- Balans och harmoni är underbart, lilla vän, ska jag viska, men vi ska ner ett par kilo först innan balans blir vår ledstjärna igen. Jag ska ta hand om dig, om du låter bli att se till att jag kompenserar allt det nyttiga jag gör med något onyttigt. Pliiiiiiis!

lördag 24 februari 2007

Kokosparfaît

Fjärde helgen utan vin avklarad. Baggis.
Middag i går med goda vänner i Smedsbol. Superb mat och det var säkert vinet också, men maten var så underbar att jag inte ens saknade vinet - och det var ändå fredag!
Till förrätt pilgrimsmusslor med färsk koriander, apelsin och chili - iskylt och spännande. Huvudrätt: den möraste älg jag satt tänderna i, med rotsaker, svamp och lök, frusna lingon samt potatis- och rotsaksgratäng. Ljuvligt. Sen efterrätten. Jiiiiiiisus: kokosparfaît. Här kom pointsen och gott folk: det var värt varenda en.
Hur ska jag beskriva den? Jo: att som nybliven ängel uppi himmelen äta moln till harpomusik.
Den tonen vill jag har kvar i öronen, den sensationen i munnen och därför fick stockholmarn gå ensam uppå surströmmingskalas hos Apotekarn ikväll. Även om de försökte locka med surströmmingsspadsparfaît.
Det är skillnad på points och points. Halleluja.

torsdag 22 februari 2007

Alundalej

Vojne, vojne, Det verkar som jag låtit mig övertalas att öppna en klass i Alunda.
Vad vet jag om Alunda? Komplett intet.
Jo, folks morfäder och mormödrar bodde där när jag var liten och det lät som ett magiskt ställe:
- Vi ska åka till mormor och morfar i Aaaaalunda.
Sen vet jag att det finns ett fint gjuteri där, en ramverkstad, en livaktig kyrka och minst en jämrans driftig hårfrisörska. Det är nämligen denna dam som övertalat mig. På kuppen får hon bli kassör och ta hand om klassen varannan vecka.
Men kan Alunda vara lika glamoröst som Tierp? Eller lika fullt i sjutton som Österby?
Och hur ska det gå med tre lojaliteter?
Pass upp alla tierpare och österbybor, nu kommer en utmanare!

onsdag 21 februari 2007

Spänningen är oliiiidlig

Två personer har mystiskt försvunnit i Österbybruk, utan att någon saknar dem.
De sågs senast vid årsskiftet och var klädda i tätt åtsmitande kläder. Upplysningar om de försvunna lämnas inte. Man hoppas nämligen att de inte kommer tillbaka.
I Tierp har en halv person försvunnit på bara fem veckor.
Befolkningsminskningen i Norduppland oroar inte. Så här säger folkhälsominister Ruth Pigg:
- Från centralt håll hyser vi tillförsikt. Forskningen visar nämligen att starka, friska människor som dittills skymts, träder fram när befolkningen minskar. Barnafödandet ökar, liksom entreprenörsandan. Det är precis vad Norduppland och faktiskt hela Sverige behöver.
Tierp vecka 8: minus 1,3 kg.
Österbybruk: minus 9 hg.
Konsulenten: minus 4 hg.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii....

tisdag 20 februari 2007

Semmeldags

En gång om året: den lena grädden mot den varma mjölken, kardemummasmaken och mandelmassans sötma. Mmmm.
I barnens fars studentkorridor hade de en glögg med semla-tradition i oktober. Pfui, säger jag.
Semlan ska ätas på fettisdagen, lussebullen på lucia eller möjligen första advent, julskinkan vid jul, påskmusten på påskafton (fast jag önskar förstås det fanns midsommarmust, kräftskivemust, surströmmningsmust, skurlovsmust etc etc).
Många av oss som har problem med vikten har problem med att orka längta. Vi vill ha omedelbar behovstillfredsställelse. Jag är nu inte psykolog, men jag anar att detta behov grundläggs tidigt.
Min egen hemsnickarade analys funkar på oss som är födda då läkarvetenskapen påbjöd amning eller matning var fjärde timme. Vi som skrek och skrek, medan våra olyckliga mödrar såg på klockan och höll sig till vad doktorn och sköterskan sagt. Jag kommer i håg, ja, det gör jag ta mig sjutton, att jag trodde jag skulle lämnas att dö av svält flera gånger om dagen.
För dem som fått äta när de varit hungriga får någon annan hitta på en passande teori.
- Barna vänta, barna få, brukade min far citera sina föräldrar när jag och mina syskon var för ivriga på maten.
I elvaårsåldern var min största skräck att vara hungrig. Jag älskade åka skridskor. Den största pinan var att när jag varit inne och ätit middag hann jag precis snöra på mig skridskorna och ta på alla kläder innan jag kände vrålhungern rasa i magen igen.
Genom att äta för jämnan slapp jag skräcken och det gick ju fint så länge jag åkte skridskor, tränade fotboll, volleyboll, dykning, simning, folkdans och spelade pingis varje vecka. Men sen...
Att lära sig längta kan vara en livsuppgift.
Men den enda semlan är mycket godare än dem som man trycker i sig före semmeldagen och efter den, ända fram till påska.
Den första portionen mat är godast. Och vin blir inte godare efter andra glaset.
Längta och njuta hör ihop.

måndag 19 februari 2007

Varför håller man på?

Ibland känns det tröstlöst. Man går upp när man tycker man borde gå ner.
Jag avskyr måndagar och jag är urless på att tänka på vikten varje dag.
Nog hinner jag tänka många andra tankar också, men i bakhuvudet finns ständigt detta planerande: det måste finnas något schysst hemma att äta, annars löper jag amok bland bakingredienserna.
Stockholmarn förundras över att jag redan planerat middagen innan vi stigit ur sängen om morgnarna, men faktum är, att ibland är det enda som får upp mig ur sängen tanken på de hembakta frukostbullarna med lufttorkad skinka, tomat och färsk basilika på, och teet naturligtvis. Och tidningen.
Finns det inget att äta blir jag apatisk, okontaktbar, kan inte tänka, inte fatta det enklaste beslut. Jag har åtminstone slutat slänga saker omkring mig när blodsockret faller, men det är nog för att jag sällan tillåter att det att falla. Ständigt förebyggande, ständigt med nödkost i fickan. Hypoglykemi kallas det visst, ungefär motstatsen till diabetes, fast lindringare förstås.
Ska det vara så här hela livet? Ja, antagligen, inget att bråka om, bara förhålla sig till.
En del anser att ViktVäktarna och andra aktörer slår mynt av människors olycka.
Jag anser att människor har ett fritt val.
För en del är valen friare än för andra, men till syvende och sist bestämmer ingen annan än jag själv vad jag stoppar i munnen - om jag är vuxen och frisk.
Hundra spänn i veckan att satsa på sig själv är billigt jämfört med vad ölen, vinarn, groggen, chipsen, chokladen, kakorna, glassen, smågodiset, de dubbla portionerna, pizzan, kebaben, läsken, hamburgarna kostar, för att inte tala om vad läkarbesöken, medicinerna, sjukresorna, specialkosten, sjukgymnastiken, den förlorade arbetsinkomsten, lidandet, den försämrade livskvaliteten och det förkortade livet kostar för den som lägger på sig för mycket vikt.
För hundra spänn i veckan på ViktVäktarna får man tillgång till en person som är utbildad för att coacha människor att nå dit de själva vill, man får tillgång till ett vetenskapligt beprövat kostprogram som verkligen funkar i längden, en lokal att vara i och en massa andra trevliga medlemmar som ger stöd.
Hundra spänn i veckan är i själva verket alldeles för billigt.
Apropå det slog det mig precis varför vi som jobbar inom Viktväktarna har så taskigt betalt: det är lika svårt för oss som för alla andra att hålla vikten och vi ska föregå med goda exempel, alltså måste vi ha en svältlön. Hahaha.
Varför håller man på?
För att själv hålla vikten, för att programmet är så bra, för att medlemmarna är underbara och för att man vill bidra till att hjälpa andra såsom man själv fick hjälp.
Så var det med den saken.

söndag 18 februari 2007

Smakbärare

Varför använder man fett när man lagar mat?
-För att det finns vissa vitaminer som kroppen kan ta till sig bara med hjälp av fett?
Rätt.
-För att saker inte ska fastna i pannan?
Rätt.
-För att det blir godare?
Rätt.
-Därför måste man använda 5o gram smör eller en deciliter olja när man steker.
Fel.
-Hur mycket behöver man då?
En halv till en tesked. Resten tjänar bara fettfabrikanterna på att vi häller på av slentrian. De har redan EU-stöd, så det finns ingen anledning att stötta dem extra.
Spaghetti och köttfärssås. Vanlig bjudrätt och vardagsmat likaså. Mums. Tills man ser att det är två deciliter olja i såsen och att pastan blänker av fett. Och inser att man kommer att få tillbringa morgondagen i närheten av dasset.
Köttfärsen, i bästa fall nötfärs, innehåller redan fett, minst tio procent. Det finns ingen anledning att tillsätta mer. Vill man ha olivoljesmaken så ok för en halv tesked att fräsa grönsakerna i.
- Grönsakerna, vi snackade köttfärssås?
Rivna morätter, lök och små paprikabitar gör såsen saftigare och nyttigare och ger tuggmotstånd.
- Men man måste ändå ha en klick smör i spaghettin, annars klibbar den ihop.
Nej, det gör den inte om man snabbt spolar den under kallt vatten, så att den överfödiga cellulosan, klistret, försvinner. Sen snabbt tillbaka i kastrullen, så kallnar det inte.
Fett är en så kallad smakbärare. Den lyfter fram råvarornas och kryddornas aromer, därför blir maten godare om vi använder fett, men det behövs bara lite.
En annan smakbärare är alkohol. Därför blir såsen godare om vi tillsätter en skvätt vin.
Skål och välkommen!

lördag 17 februari 2007

Rött te, en bra bok och nanna kudde

Igår, när jag inte fick vin till fredagsmiddagen, var jag inte lika sur som de två tidigare fredagarna, men inte precis sprudlande heller. Med en viss sorg lagade jag den fredagsfina maten, och visst, det var ju gott. Punkt.
I kväll har jag varit på fest. Snusmumriken fyllde år och hade med hjälp av vänner ordnat en italiensk middag. Äta italienskt utan ett härligt rödvin till - otänkbart! Nädå, kände mig inte ens frestad. Tvärtom var det skönt att behålla vett och sans medan de andra tappade dem, en efter en.
När alla sansar var tappade och de unga männen i min omsorg behövde gå hem och spela WoW följde jag med, nöjd, belåten, men inte övermätt, som jag brukar efter fester.
Klockan var bara barnet och det kändes mer än ok att krypa till sängs med en kopp rött te och den jättebraiga boken jag håller på med: The Curious Incident with the Dog in the Night-time av Mark Haddon.
Elden sprakar stilla i kakelugnen. Därborti sitter alla hattifnattar kvar och fyllnar till och har ont i huvudet i morgon och jag tänker att det kanske finns alternativ till vin om helgerna ändå.

fredag 16 februari 2007

Unna sig

Är rätt kluven till begreppt "unna sig". Var det inte så förut att man unnade någon annan något? "Det är henne väl unt att åka bort ett tag, för hon har slitit så." Nu ska man unna sig själv, lite i trots och protest och i skymundan, så där, men mest hela tiden. "Jag ska minsann unna mig!" Och jag ska unna mig en kaka eller fem, en flaska vin, en resa, en påse chips, en spabehandling, att må gott, ett nytt nagellack.
Varför ska jag unna mig så himla mycket? Är det synd om mig? Är det för att jag är så himla bra som jag är värd extra?
Sker unnandet på någon annans bekostnad?
1969 skulle man tänka på barnen i Biafra om man vägrade äta upp sin pölsa. Gud ska veta att jag gärna, gärna avstått min pölsa till dem, om jag haft adressen.
Om min mormor fick en hostattack brukade hon kvida fram mellan hostningarnra:
-Vem är det som missunnar mig?
Och jag kände mig skyldig, men jag förstod inte vad jag gjort för fel.
Är det bara för mig unnandet är förknippat med synd och skuld?
Om jag unnar mig själv en massa, vem går då miste om något?
Alla kan inte unna sig.
Unna låter småaktigt subjektivt. Belöna däremot låter som man gjort något bra och är värd uppmuntran.
Belöningen i form av en guldstjärna, ett leende, boken jag fick på posten från utbildningschefen - sånt gör mig glad. Belönar mig ingen när jag gjort något bra får jag belöna mig själv och vara stolt, jag smyger inte iväg till bageriet eller systembolaget och unnar mig nåt. Nä!

torsdag 15 februari 2007

Soppa på en spik

Den välsignade pastorn. Idag blev det gourmetsoppa, trots att "inget" fanns hemma.
Vad som fanns var:
ett stycke skrov från gås
två morötter
en palsternacka
några shalottenlökar
lagerblad, rosmarin och pepparkorn
en halv hönsbuljongtärning
lite viktväktarfraîche av mycket utgånget datum
samt en plastbytta med frysta kantareller som pastorn plockade i höstas och inte ville ha med sig till frankerna
Gåsaskrovet fick koka ett par timmar med rotsakerna, buljongen och kryddorna. Sen fiskade jag upp skrov och lagerblad och mixade soppan. Kokade upp med fraîchen och tillsatte kantarellerna.
Brödet jag bakade till blev också en skafferiblandning av det pastorn överlåtit och egna förråd: svedjeråg, lingonsylt, solros- och linfrö, havrekli, rågkross, salt, russin, rågsikt och grahamsmjöl.
Och 17 % extrastark prästost.
Två veckor kvar till lön.

onsdag 14 februari 2007

Skåpet

Alla hjärtans dag. En bra dag. Lite flyt efter all stress.
Igår köpte jag Skåpet. Jag såg det stå där och be om räddning. Det är ett anrikt skåp i äkta plywood med låsanordning i krom - från Gustavianum - det stod på. Och där inne förvarar man både mumier och andra relikter. (På Gustavianum alltså, skåpet var tomt.)
Detta skåp måste till Tierp. Efter en viss möda (läs: kamp mot en ytterst serviceobenägen frivilligjobbare på en stor loppmarknad på bokstaven K i Uppsalas östra delar - inga namn) fick jag in skåpet i bilen.
Hur tusan jag skulle få ur det ur densamma och upp på lastkajen i Tierp och in i Sveasalen fick bli en annan femma. Allt ordnar sig vad gäller Tierp - det är förutbestämt.
I Norduppland hjälper vi varandra. Jan-Olov skulle leverera paket och jag kom på att han har en höj- och sänkbar lastskiva eller vad det kan heta, och visst, det var inga problem, och i Tierp finns det medlemmar som självklart baxar in ett skåp utan att blinka.
Jag älskar Norduppland.
Och tierparna hade gått ner 1,2 kg och österbyborna 6 hg och jag hade gått upp en halvt kilo (kaksmulor....) men det gjorde inget för när jag körde in i Österby mötte jag Stockholmarn på vägen och han kom med en bukett rosor.
Långt senare, när jag kom hem till rårakor med forellrom och dottern berömde Stockholmarn för att han köpt rosor på Alla hjärtans dag, såg han förvånat upp:
- Alla hjärtans dag - va, är det idag?
Och mitt hjärta smälte som en chokladkaka i handskfacket en het julidag.

tisdag 13 februari 2007

Alla dessa smulor

I onsdags lekte livet. Ett kilo ner utan någon särskild ansträngning och målet tycktes med ens så nära att jag nästan kunde gripa det med handen.
Sen ytterligare en helg utan vin, men jag hallucinerar inte längre om hoar och badkar fyllda med rödtjut - jag är bara allmänt sur. I lördags hade det redan gått över.
Sen var det chokladcheesecaken. Jag hade snålat lite på smöret till botten och nu smulade den när jag skar upp den. Ja hu, vad den smulade och titta så mycket av botten som satt kvar i formen. Nehej, nu var det inget kvar av de smulorna och de gick inte till hönsen som de brukar, de gick rakt ner i gapet på undertecknad.
Förskräckt tittade jag på den renskrapade formen. Vad tog det åt mig? Fyra points i smulor, lätt fett. Hur kunde spärren bara försvinna?
Plötsligt kom jag ihåg den lilla envetna rösten i bakhuvudet sekunden innan jag började smulrensningen. Den viskade:
- Du gick ner ett kilo förra veckan. Du är bra och det är förskräckligt synd om dig som har bestämt dig för att du inte får dricka något vin den här månaden. Du behöver lite smulor; de är så små, så små, så små.....
Den där rösten känner jag igen. Den kan säga saker som:
- Nu har du rört dig jättemycket, så nu får du en semla.
Den rösten skiter i att promenaden tog sju minuter och en semla kostar tio points.
Nån annan gång säger den:
- Nu känner du dig så ensam, så du behöver ett glas vin och lite ost.
Den rösten vet, att logiken som säger att man inte blir mindre ensam av ett glas vin och lite ost har svårt att göra sig hörd i det intensiva känsloviskandet.
Den rösten finns där och den är en del av mig och den vill mig bara väl, men det är bara det att jag har lyssnat väldigt mycket på den rösten i mina dar och det gjorde mig fet. Det tänker jag inte bli igen, så nu slår jag dövörat till och tar en promenad och lyssnar på fågelkvittret istället!

måndag 12 februari 2007

Nöden har ingen lag

Idag var dagen då allt skulle ske: manusstopp på fyra artiklar, skåplyft, bilbesiktning, skattedeklaration och hårt arbete med kommunårsredovisnings-språkgranskning. Allt under kontroll. Bara sätta klockan och gå upp och jobba.
Jepp. Då havererar elkontakten till datorn. Back-up, vad är det? Ekonomiskt buffert? Va?
Olagningsbart, påstår han som sen kränger en dator åt mig. Fan tro´t, men jag sitter rejält på pottan.
Resten av dagen går åt till att låna upp pengar, köpa dator, föra över filer från gamla hårddisken, besiktiga bilen hos grinigaste gubben hittills och få fyra fjantiga anmärkningar, lasta ur skåpet ensam, hämta ungarna och deras speldatorer, upptäcka att jag åkt ifrån handväskan och inte kan handla mat, leta efter nåt ätbart i skåpen, få igång nya datorn och skriva, skriva, skriva.
Det är inte frågan om sådana här dagar kommer utan när. Sådana här dagar har nöden ingen lag. Man måste äta. Hade man inte planerat innan är det knappast tid att göra det nu. Hela viktminskningsmedivippen havererar med allting annat. Det får bli spaghetti och bacon innan jag dör.
Stresshormonerna jobbar på högvarv och jag känner hur de suger ut varenda bråkdel points ur maten. Tid för motion? Ha ha ha.
Får man gå i ide?

söndag 11 februari 2007

Varför kan vissa äta obegränsat utan att bli tjocka?

Visst är det orättvist. Somliga äter hur mycket som helst och det märks inte på dem. Jag minsann, jag får räkna points och äter jag en kaksmula så går jag upp ett halvt kilo direkt. Denna erfarenhet delar jag med väldigt många. Så den är sann.
Livet e orettvist. Det är det första vi kan slå fast.
Generna avgör till stor del om vi har lätt för att bli tjocka eller inte. Frågan är hur man förhåller sig till detta faktum. Antingen tycker man det är så himla taskigt att man därför är värd en CaféLinnesemla (25 Points) eller också tar man konsekvenserna och äter och rör sig därefter.
Det trista i sammanhanget är att vi inte kan bli av med fettceller (annat än genom fettsugning), medan vi däremot kan bilda nya. Fettcellerna kan krympa, men de finns kvar och expanderar om vi tillåter dem. För varje gång vi bantar och sen går upp i vikt ännu mer, adderar vi alltså nya fettceller till dem vi redan har. Därför är jojobantning så förödande.
Det andra vi kan konstatera, är att det finns väldigt få entydiga sanningar.
Pro primo: folk äter inte alls obegränsat.
Pro secundo: kolla in smalisarna när de äter: de tuggar långsamt, lägger ner besticken mellan tuggorna och pratar och ibland kräver de rackarna att vi ska svara på tilltal, fastän vi har fullt upp med att lassa in och låter maten tysta munnen som vi en gång blivit lärda.
Pro tertio: du ser hur de äter men du ser inte hur de gör av med sin energi.
Jag pratade med Apotekarn idag. Denne herre ser man ytterst sällan sitta stilla längre tid än det tar att äta en kladdkakebit med väldigt mycket vispgrädde. Ständigt, men lågintensivt, i rörelse är han. I matväg föredrar han pizza från Örbyhus och kebab. Är han fet? Nä.
- Herr Apotekare, frågade jag vördsamt, kan ni äta hur mycket som helst utan att bli fet?
- Nej, det kan jag inte, svarade han vänligt och berättade att medan han gick på kurs i Sveg i några månader och satte sig till dukat bord tre gånger om dagen med efterrätter och kakor på helgerna, då gick han upp i vikt. Det var inte bra. Men sen åkte han hem och åt som vanligt igen och blev så klart som vanligt igen.
- Jag har noterat att inte alla kan spara en chokladkaka och låta den mogna till sig några dar, utan verkar vara tvungna att öppna direkt och äta tills det tar slut. Sådant beteende ställer jag mig frågande inför, sa Apotekarn och spände sina blå i mig.
- Ja, äsch så tokigt folk kan bete sig, sa jag och bytte samtalsämne.