Anstormning

Idag är jag matt. Tapetserade Örbyhus och Tierp med affischer och sprang runt och la ut flygblad, sen tog jag emot elva nya i Tierp och åtta i Österbybruk. Beach 2007 är i sikte och många bestämmer sig NU!
Oj, vad jag önskar att alla vill fullfölja! Tänk vad roligt att visa att man kan och klarar av det.
Alla har potentialen att fixa det. Ett steg i taget och sen ytterligare ett och sen är man där. Sen är man faktiskt där. Och det är man värd att vara, för det finns inget svårare än att för alltid ändra sina ingrodda ovanor och beteenden. Men det går.
Och de som ger sig den på att lyckas, trots att det är motigt ibland - dem lyser det om. Då handlar det inte primärt om yta och att man blivit smal och vacker igen, utan att man klarat av något man föresatt sig.
Dessa lysande människor - det är så roligt och inspirerande att se dem. Kom och kolla själv får du se!
Resultatet i veckans match mellan Tierp och Österby...... lika!
8 hg minus vardera i snitt.
Konsulenten då?
Blä: plus 1 hg, lika bra att lägga av med en gång.
Nä, jag bara skojade. Nya tag!

Viktigare än vikten

Sorgens dag i Norduppland. När jag skjutsar första ungen till sjubussen vet jag ännu inget. När den andra ska åka elvabussen har jag övervägt att låta honom skolka, förmanat honom att använda säkerhetsbältet - om det finns nåt - att inte sitta ytterst, att, att att ..... åka försiktigt! Vad hjälper det om olyckan är framme.
Vad jag alltid försöker är att aldrig skiljas som ovänner. Att förvissa mig om varje dag att mina barn vet att jag älskar dem.
Idag är en dag som alla andra. Man ska arbeta, äta, röra på sig, handla mat, prata med människor. Medan vi äter enligt den planerade matsedeln pratar vi om det man inte kan planera. Idag pratar vi om det oförutsedda. Idag är vi måna om att sitta tillsammans i skenet från stearinljus.
För många är idag en dag man helst vill glömma, men aldrig glömmer.

Vanlig mat

Vad är det för skillnad på bantningsmat och vanlig mat?
Bantningsmat är mager, tråkig, enahanda, små portioner på gränsen till svältransoner. I begreppet bantning ingår att det är en exceptionell åtgärd som man tar till för att gå ner i vikt. Sen gör man som vanligt igen och blir tjock igen.
Vad är det för skillnad på viktväktarmat och vanlig mat?
Viktväktarmat är fattig på fett och socker, rik på grönsaker, variation, färg och smak - och dessutom rikligt tilltagen, så att man aldrig behöver vara hungrig.
Viktväktarmat är vanlig mat - för mig och för tiotusentals andra svenskar och kan bli det för dig, om du är beredd att ändra några av dina hälsovådligaste vanor.
Du behöver inte släpa hem några pulver, inte späka dig. Vad du behöver göra är att skaffa en viktväktarkokbok eller bli medlem på nätet och få alla recepten där. När du lärt dig tänka annorlunda när du köper hem och tillreder dina mat, då har du lärt dig att göra viktväktarmaten till din vanliga mat. Då kan du börja experimentera och härja runt i köket med alla dina gamla recept, på ett nytt sundare vis.
Att banta är skadligt - att äta hälsosamt är sunt.

Amning, vit månad och allt annat man inte går ner i vikt av

Kom-pen-sa-tion.
Naturen strävar efter jämvikt och harmoni. Så funkar tydligen männsikan också, omedvetet, åtminstone vad det gäller mat och vikt. Och då menar jag inte att kroppen autoamtiskt kompenserar, utan att hjärnan ser till att vi gör det.
Inte bara undertecknad trodde det var helt ok att äta för tre under gravidteterna. Det hade man ju hört, att bara man ammade länge efteråt skulle kilona rasa.
Ha!
Prinsessan ammade jag tills hon i resonerande tonfall kom fram till att hon nog inte vill dia längre. Då var hon tre och ett halvt och jag fetare än någonsin.
Vita månader har jag haft förut, och varje gång lyckas jag inbilla mig att det kommer att innebära att jag går ner i vikt.
Ha! igen.
Den här gången har jag inte kompensatoriskt ätit en massa extra godsaker, med undantag för två bitar cheesecake och en himla massa kaksmulor en lördag på grund av vinabstinens. Men det är ok på en hel månad. Nej, nej. vet ni vad jag gjorde för att hålla balansen och med alla medel undvika att gå ner i vikt?
Jag slutade motionera. Jepp.
Andra gånger har jag motionerat flitigt och kompenserat med väldigt mycket mer points än jag gjort av med.
Strävan efter harmoni och balans, det är vackert och liksom upphöjt på nåt vis, men det enda som är upphöjt på mig är magen och valkarna i midjan. Dem är jag rädd om, vill jag lova.
Nu är den vita månaden snart slut och jag ska börja röra på mig igen, och dricka vin. Dessutom ska jag tänka ut något sätt att lirka med den lilla, listiga maskrosunge som dväljs i ett dolt skrymsle i min själ.
- Balans och harmoni är underbart, lilla vän, ska jag viska, men vi ska ner ett par kilo först innan balans blir vår ledstjärna igen. Jag ska ta hand om dig, om du låter bli att se till att jag kompenserar allt det nyttiga jag gör med något onyttigt. Pliiiiiiis!

Kokosparfaît

Fjärde helgen utan vin avklarad. Baggis.
Middag i går med goda vänner i Smedsbol. Superb mat och det var säkert vinet också, men maten var så underbar att jag inte ens saknade vinet - och det var ändå fredag!
Till förrätt pilgrimsmusslor med färsk koriander, apelsin och chili - iskylt och spännande. Huvudrätt: den möraste älg jag satt tänderna i, med rotsaker, svamp och lök, frusna lingon samt potatis- och rotsaksgratäng. Ljuvligt. Sen efterrätten. Jiiiiiiisus: kokosparfaît. Här kom pointsen och gott folk: det var värt varenda en.
Hur ska jag beskriva den? Jo: att som nybliven ängel uppi himmelen äta moln till harpomusik.
Den tonen vill jag har kvar i öronen, den sensationen i munnen och därför fick stockholmarn gå ensam uppå surströmmingskalas hos Apotekarn ikväll. Även om de försökte locka med surströmmingsspadsparfaît.
Det är skillnad på points och points. Halleluja.

Alundalej

Vojne, vojne, Det verkar som jag låtit mig övertalas att öppna en klass i Alunda.
Vad vet jag om Alunda? Komplett intet.
Jo, folks morfäder och mormödrar bodde där när jag var liten och det lät som ett magiskt ställe:
- Vi ska åka till mormor och morfar i Aaaaalunda.
Sen vet jag att det finns ett fint gjuteri där, en ramverkstad, en livaktig kyrka och minst en jämrans driftig hårfrisörska. Det är nämligen denna dam som övertalat mig. På kuppen får hon bli kassör och ta hand om klassen varannan vecka.
Men kan Alunda vara lika glamoröst som Tierp? Eller lika fullt i sjutton som Österby?
Och hur ska det gå med tre lojaliteter?
Pass upp alla tierpare och österbybor, nu kommer en utmanare!

Spänningen är oliiiidlig

Två personer har mystiskt försvunnit i Österbybruk, utan att någon saknar dem.
De sågs senast vid årsskiftet och var klädda i tätt åtsmitande kläder. Upplysningar om de försvunna lämnas inte. Man hoppas nämligen att de inte kommer tillbaka.
I Tierp har en halv person försvunnit på bara fem veckor.
Befolkningsminskningen i Norduppland oroar inte. Så här säger folkhälsominister Ruth Pigg:
- Från centralt håll hyser vi tillförsikt. Forskningen visar nämligen att starka, friska människor som dittills skymts, träder fram när befolkningen minskar. Barnafödandet ökar, liksom entreprenörsandan. Det är precis vad Norduppland och faktiskt hela Sverige behöver.
Tierp vecka 8: minus 1,3 kg.
Österbybruk: minus 9 hg.
Konsulenten: minus 4 hg.
Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii....

Semmeldags

En gång om året: den lena grädden mot den varma mjölken, kardemummasmaken och mandelmassans sötma. Mmmm.
I barnens fars studentkorridor hade de en glögg med semla-tradition i oktober. Pfui, säger jag.
Semlan ska ätas på fettisdagen, lussebullen på lucia eller möjligen första advent, julskinkan vid jul, påskmusten på påskafton (fast jag önskar förstås det fanns midsommarmust, kräftskivemust, surströmmningsmust, skurlovsmust etc etc).
Många av oss som har problem med vikten har problem med att orka längta. Vi vill ha omedelbar behovstillfredsställelse. Jag är nu inte psykolog, men jag anar att detta behov grundläggs tidigt.
Min egen hemsnickarade analys funkar på oss som är födda då läkarvetenskapen påbjöd amning eller matning var fjärde timme. Vi som skrek och skrek, medan våra olyckliga mödrar såg på klockan och höll sig till vad doktorn och sköterskan sagt. Jag kommer i håg, ja, det gör jag ta mig sjutton, att jag trodde jag skulle lämnas att dö av svält flera gånger om dagen.
För dem som fått äta när de varit hungriga får någon annan hitta på en passande teori.
- Barna vänta, barna få, brukade min far citera sina föräldrar när jag och mina syskon var för ivriga på maten.
I elvaårsåldern var min största skräck att vara hungrig. Jag älskade åka skridskor. Den största pinan var att när jag varit inne och ätit middag hann jag precis snöra på mig skridskorna och ta på alla kläder innan jag kände vrålhungern rasa i magen igen.
Genom att äta för jämnan slapp jag skräcken och det gick ju fint så länge jag åkte skridskor, tränade fotboll, volleyboll, dykning, simning, folkdans och spelade pingis varje vecka. Men sen...
Att lära sig längta kan vara en livsuppgift.
Men den enda semlan är mycket godare än dem som man trycker i sig före semmeldagen och efter den, ända fram till påska.
Den första portionen mat är godast. Och vin blir inte godare efter andra glaset.
Längta och njuta hör ihop.

Varför håller man på?

Ibland känns det tröstlöst. Man går upp när man tycker man borde gå ner.
Jag avskyr måndagar och jag är urless på att tänka på vikten varje dag.
Nog hinner jag tänka många andra tankar också, men i bakhuvudet finns ständigt detta planerande: det måste finnas något schysst hemma att äta, annars löper jag amok bland bakingredienserna.
Stockholmarn förundras över att jag redan planerat middagen innan vi stigit ur sängen om morgnarna, men faktum är, att ibland är det enda som får upp mig ur sängen tanken på de hembakta frukostbullarna med lufttorkad skinka, tomat och färsk basilika på, och teet naturligtvis. Och tidningen.
Finns det inget att äta blir jag apatisk, okontaktbar, kan inte tänka, inte fatta det enklaste beslut. Jag har åtminstone slutat slänga saker omkring mig när blodsockret faller, men det är nog för att jag sällan tillåter att det att falla. Ständigt förebyggande, ständigt med nödkost i fickan. Hypoglykemi kallas det visst, ungefär motstatsen till diabetes, fast lindringare förstås.
Ska det vara så här hela livet? Ja, antagligen, inget att bråka om, bara förhålla sig till.
En del anser att ViktVäktarna och andra aktörer slår mynt av människors olycka.
Jag anser att människor har ett fritt val.
För en del är valen friare än för andra, men till syvende och sist bestämmer ingen annan än jag själv vad jag stoppar i munnen - om jag är vuxen och frisk.
Hundra spänn i veckan att satsa på sig själv är billigt jämfört med vad ölen, vinarn, groggen, chipsen, chokladen, kakorna, glassen, smågodiset, de dubbla portionerna, pizzan, kebaben, läsken, hamburgarna kostar, för att inte tala om vad läkarbesöken, medicinerna, sjukresorna, specialkosten, sjukgymnastiken, den förlorade arbetsinkomsten, lidandet, den försämrade livskvaliteten och det förkortade livet kostar för den som lägger på sig för mycket vikt.
För hundra spänn i veckan på ViktVäktarna får man tillgång till en person som är utbildad för att coacha människor att nå dit de själva vill, man får tillgång till ett vetenskapligt beprövat kostprogram som verkligen funkar i längden, en lokal att vara i och en massa andra trevliga medlemmar som ger stöd.
Hundra spänn i veckan är i själva verket alldeles för billigt.
Apropå det slog det mig precis varför vi som jobbar inom Viktväktarna har så taskigt betalt: det är lika svårt för oss som för alla andra att hålla vikten och vi ska föregå med goda exempel, alltså måste vi ha en svältlön. Hahaha.
Varför håller man på?
För att själv hålla vikten, för att programmet är så bra, för att medlemmarna är underbara och för att man vill bidra till att hjälpa andra såsom man själv fick hjälp.
Så var det med den saken.

Smakbärare

Varför använder man fett när man lagar mat?
-För att det finns vissa vitaminer som kroppen kan ta till sig bara med hjälp av fett?
Rätt.
-För att saker inte ska fastna i pannan?
Rätt.
-För att det blir godare?
Rätt.
-Därför måste man använda 5o gram smör eller en deciliter olja när man steker.
Fel.
-Hur mycket behöver man då?
En halv till en tesked. Resten tjänar bara fettfabrikanterna på att vi häller på av slentrian. De har redan EU-stöd, så det finns ingen anledning att stötta dem extra.
Spaghetti och köttfärssås. Vanlig bjudrätt och vardagsmat likaså. Mums. Tills man ser att det är två deciliter olja i såsen och att pastan blänker av fett. Och inser att man kommer att få tillbringa morgondagen i närheten av dasset.
Köttfärsen, i bästa fall nötfärs, innehåller redan fett, minst tio procent. Det finns ingen anledning att tillsätta mer. Vill man ha olivoljesmaken så ok för en halv tesked att fräsa grönsakerna i.
- Grönsakerna, vi snackade köttfärssås?
Rivna morätter, lök och små paprikabitar gör såsen saftigare och nyttigare och ger tuggmotstånd.
- Men man måste ändå ha en klick smör i spaghettin, annars klibbar den ihop.
Nej, det gör den inte om man snabbt spolar den under kallt vatten, så att den överfödiga cellulosan, klistret, försvinner. Sen snabbt tillbaka i kastrullen, så kallnar det inte.
Fett är en så kallad smakbärare. Den lyfter fram råvarornas och kryddornas aromer, därför blir maten godare om vi använder fett, men det behövs bara lite.
En annan smakbärare är alkohol. Därför blir såsen godare om vi tillsätter en skvätt vin.
Skål och välkommen!

Rött te, en bra bok och nanna kudde

Igår, när jag inte fick vin till fredagsmiddagen, var jag inte lika sur som de två tidigare fredagarna, men inte precis sprudlande heller. Med en viss sorg lagade jag den fredagsfina maten, och visst, det var ju gott. Punkt.
I kväll har jag varit på fest. Snusmumriken fyllde år och hade med hjälp av vänner ordnat en italiensk middag. Äta italienskt utan ett härligt rödvin till - otänkbart! Nädå, kände mig inte ens frestad. Tvärtom var det skönt att behålla vett och sans medan de andra tappade dem, en efter en.
När alla sansar var tappade och de unga männen i min omsorg behövde gå hem och spela WoW följde jag med, nöjd, belåten, men inte övermätt, som jag brukar efter fester.
Klockan var bara barnet och det kändes mer än ok att krypa till sängs med en kopp rött te och den jättebraiga boken jag håller på med: The Curious Incident with the Dog in the Night-time av Mark Haddon.
Elden sprakar stilla i kakelugnen. Därborti sitter alla hattifnattar kvar och fyllnar till och har ont i huvudet i morgon och jag tänker att det kanske finns alternativ till vin om helgerna ändå.

Unna sig

Är rätt kluven till begreppt "unna sig". Var det inte så förut att man unnade någon annan något? "Det är henne väl unt att åka bort ett tag, för hon har slitit så." Nu ska man unna sig själv, lite i trots och protest och i skymundan, så där, men mest hela tiden. "Jag ska minsann unna mig!" Och jag ska unna mig en kaka eller fem, en flaska vin, en resa, en påse chips, en spabehandling, att må gott, ett nytt nagellack.
Varför ska jag unna mig så himla mycket? Är det synd om mig? Är det för att jag är så himla bra som jag är värd extra?
Sker unnandet på någon annans bekostnad?
1969 skulle man tänka på barnen i Biafra om man vägrade äta upp sin pölsa. Gud ska veta att jag gärna, gärna avstått min pölsa till dem, om jag haft adressen.
Om min mormor fick en hostattack brukade hon kvida fram mellan hostningarnra:
-Vem är det som missunnar mig?
Och jag kände mig skyldig, men jag förstod inte vad jag gjort för fel.
Är det bara för mig unnandet är förknippat med synd och skuld?
Om jag unnar mig själv en massa, vem går då miste om något?
Alla kan inte unna sig.
Unna låter småaktigt subjektivt. Belöna däremot låter som man gjort något bra och är värd uppmuntran.
Belöningen i form av en guldstjärna, ett leende, boken jag fick på posten från utbildningschefen - sånt gör mig glad. Belönar mig ingen när jag gjort något bra får jag belöna mig själv och vara stolt, jag smyger inte iväg till bageriet eller systembolaget och unnar mig nåt. Nä!

Soppa på en spik

Den välsignade pastorn. Idag blev det gourmetsoppa, trots att "inget" fanns hemma.
Vad som fanns var:
ett stycke skrov från gås
två morötter
en palsternacka
några shalottenlökar
lagerblad, rosmarin och pepparkorn
en halv hönsbuljongtärning
lite viktväktarfraîche av mycket utgånget datum
samt en plastbytta med frysta kantareller som pastorn plockade i höstas och inte ville ha med sig till frankerna
Gåsaskrovet fick koka ett par timmar med rotsakerna, buljongen och kryddorna. Sen fiskade jag upp skrov och lagerblad och mixade soppan. Kokade upp med fraîchen och tillsatte kantarellerna.
Brödet jag bakade till blev också en skafferiblandning av det pastorn överlåtit och egna förråd: svedjeråg, lingonsylt, solros- och linfrö, havrekli, rågkross, salt, russin, rågsikt och grahamsmjöl.
Och 17 % extrastark prästost.
Två veckor kvar till lön.

Skåpet

Alla hjärtans dag. En bra dag. Lite flyt efter all stress.
Igår köpte jag Skåpet. Jag såg det stå där och be om räddning. Det är ett anrikt skåp i äkta plywood med låsanordning i krom - från Gustavianum - det stod på. Och där inne förvarar man både mumier och andra relikter. (På Gustavianum alltså, skåpet var tomt.)
Detta skåp måste till Tierp. Efter en viss möda (läs: kamp mot en ytterst serviceobenägen frivilligjobbare på en stor loppmarknad på bokstaven K i Uppsalas östra delar - inga namn) fick jag in skåpet i bilen.
Hur tusan jag skulle få ur det ur densamma och upp på lastkajen i Tierp och in i Sveasalen fick bli en annan femma. Allt ordnar sig vad gäller Tierp - det är förutbestämt.
I Norduppland hjälper vi varandra. Jan-Olov skulle leverera paket och jag kom på att han har en höj- och sänkbar lastskiva eller vad det kan heta, och visst, det var inga problem, och i Tierp finns det medlemmar som självklart baxar in ett skåp utan att blinka.
Jag älskar Norduppland.
Och tierparna hade gått ner 1,2 kg och österbyborna 6 hg och jag hade gått upp en halvt kilo (kaksmulor....) men det gjorde inget för när jag körde in i Österby mötte jag Stockholmarn på vägen och han kom med en bukett rosor.
Långt senare, när jag kom hem till rårakor med forellrom och dottern berömde Stockholmarn för att han köpt rosor på Alla hjärtans dag, såg han förvånat upp:
- Alla hjärtans dag - va, är det idag?
Och mitt hjärta smälte som en chokladkaka i handskfacket en het julidag.

Alla dessa smulor

I onsdags lekte livet. Ett kilo ner utan någon särskild ansträngning och målet tycktes med ens så nära att jag nästan kunde gripa det med handen.
Sen ytterligare en helg utan vin, men jag hallucinerar inte längre om hoar och badkar fyllda med rödtjut - jag är bara allmänt sur. I lördags hade det redan gått över.
Sen var det chokladcheesecaken. Jag hade snålat lite på smöret till botten och nu smulade den när jag skar upp den. Ja hu, vad den smulade och titta så mycket av botten som satt kvar i formen. Nehej, nu var det inget kvar av de smulorna och de gick inte till hönsen som de brukar, de gick rakt ner i gapet på undertecknad.
Förskräckt tittade jag på den renskrapade formen. Vad tog det åt mig? Fyra points i smulor, lätt fett. Hur kunde spärren bara försvinna?
Plötsligt kom jag ihåg den lilla envetna rösten i bakhuvudet sekunden innan jag började smulrensningen. Den viskade:
- Du gick ner ett kilo förra veckan. Du är bra och det är förskräckligt synd om dig som har bestämt dig för att du inte får dricka något vin den här månaden. Du behöver lite smulor; de är så små, så små, så små.....
Den där rösten känner jag igen. Den kan säga saker som:
- Nu har du rört dig jättemycket, så nu får du en semla.
Den rösten skiter i att promenaden tog sju minuter och en semla kostar tio points.
Nån annan gång säger den:
- Nu känner du dig så ensam, så du behöver ett glas vin och lite ost.
Den rösten vet, att logiken som säger att man inte blir mindre ensam av ett glas vin och lite ost har svårt att göra sig hörd i det intensiva känsloviskandet.
Den rösten finns där och den är en del av mig och den vill mig bara väl, men det är bara det att jag har lyssnat väldigt mycket på den rösten i mina dar och det gjorde mig fet. Det tänker jag inte bli igen, så nu slår jag dövörat till och tar en promenad och lyssnar på fågelkvittret istället!

Nöden har ingen lag

Idag var dagen då allt skulle ske: manusstopp på fyra artiklar, skåplyft, bilbesiktning, skattedeklaration och hårt arbete med kommunårsredovisnings-språkgranskning. Allt under kontroll. Bara sätta klockan och gå upp och jobba.
Jepp. Då havererar elkontakten till datorn. Back-up, vad är det? Ekonomiskt buffert? Va?
Olagningsbart, påstår han som sen kränger en dator åt mig. Fan tro´t, men jag sitter rejält på pottan.
Resten av dagen går åt till att låna upp pengar, köpa dator, föra över filer från gamla hårddisken, besiktiga bilen hos grinigaste gubben hittills och få fyra fjantiga anmärkningar, lasta ur skåpet ensam, hämta ungarna och deras speldatorer, upptäcka att jag åkt ifrån handväskan och inte kan handla mat, leta efter nåt ätbart i skåpen, få igång nya datorn och skriva, skriva, skriva.
Det är inte frågan om sådana här dagar kommer utan när. Sådana här dagar har nöden ingen lag. Man måste äta. Hade man inte planerat innan är det knappast tid att göra det nu. Hela viktminskningsmedivippen havererar med allting annat. Det får bli spaghetti och bacon innan jag dör.
Stresshormonerna jobbar på högvarv och jag känner hur de suger ut varenda bråkdel points ur maten. Tid för motion? Ha ha ha.
Får man gå i ide?

Varför kan vissa äta obegränsat utan att bli tjocka?

Visst är det orättvist. Somliga äter hur mycket som helst och det märks inte på dem. Jag minsann, jag får räkna points och äter jag en kaksmula så går jag upp ett halvt kilo direkt. Denna erfarenhet delar jag med väldigt många. Så den är sann.
Livet e orettvist. Det är det första vi kan slå fast.
Generna avgör till stor del om vi har lätt för att bli tjocka eller inte. Frågan är hur man förhåller sig till detta faktum. Antingen tycker man det är så himla taskigt att man därför är värd en CaféLinnesemla (25 Points) eller också tar man konsekvenserna och äter och rör sig därefter.
Det trista i sammanhanget är att vi inte kan bli av med fettceller (annat än genom fettsugning), medan vi däremot kan bilda nya. Fettcellerna kan krympa, men de finns kvar och expanderar om vi tillåter dem. För varje gång vi bantar och sen går upp i vikt ännu mer, adderar vi alltså nya fettceller till dem vi redan har. Därför är jojobantning så förödande.
Det andra vi kan konstatera, är att det finns väldigt få entydiga sanningar.
Pro primo: folk äter inte alls obegränsat.
Pro secundo: kolla in smalisarna när de äter: de tuggar långsamt, lägger ner besticken mellan tuggorna och pratar och ibland kräver de rackarna att vi ska svara på tilltal, fastän vi har fullt upp med att lassa in och låter maten tysta munnen som vi en gång blivit lärda.
Pro tertio: du ser hur de äter men du ser inte hur de gör av med sin energi.
Jag pratade med Apotekarn idag. Denne herre ser man ytterst sällan sitta stilla längre tid än det tar att äta en kladdkakebit med väldigt mycket vispgrädde. Ständigt, men lågintensivt, i rörelse är han. I matväg föredrar han pizza från Örbyhus och kebab. Är han fet? Nä.
- Herr Apotekare, frågade jag vördsamt, kan ni äta hur mycket som helst utan att bli fet?
- Nej, det kan jag inte, svarade han vänligt och berättade att medan han gick på kurs i Sveg i några månader och satte sig till dukat bord tre gånger om dagen med efterrätter och kakor på helgerna, då gick han upp i vikt. Det var inte bra. Men sen åkte han hem och åt som vanligt igen och blev så klart som vanligt igen.
- Jag har noterat att inte alla kan spara en chokladkaka och låta den mogna till sig några dar, utan verkar vara tvungna att öppna direkt och äta tills det tar slut. Sådant beteende ställer jag mig frågande inför, sa Apotekarn och spände sina blå i mig.
- Ja, äsch så tokigt folk kan bete sig, sa jag och bytte samtalsämne.

Fika

Kafi - fika. Fika kommer av kaffe. Fika är heligt för svensken. Ganska nyligen har jag insett hur heligt. I takt med att alla gudskelov slutar röka ökar fikapausens värde och betydelse.
Jag har inte lärt mig fika än. Jag är rätt effektiv av mig. Fika är motsatsen till effektivitet. Fika är vila - observera: TILLÅTEN vila. Det hade inte jag fattat.
Fika är som juli, då Sverige plötsligt stänger och INGET funkar. Man svarar inte i telefonen. Allt liksom stillnar. Blickarna blir inåtvända. Fika är det närmaste svensken kan komma meditation.
Små- eller snarare storätit godis och kakor har jag alltid gjort, förstås, tills jag började på ViktVäktarna. Sen blev ju fika liksom meningslöst. Fika för mig då var massor med kakor och sötsaker på en gång istället för bara hela tiden, och en kopp te. Alltihopa helst intaget vid datorn, så jag inte förlorade någon tid.
Sen flyttade jag till Hotaheiti, det vill säga Dannemora. Där fanns Filifjonkan och en fikakultur. Filifjonkan har haft kafé. Filifjonkan har det inte så fett, precis som alla vi andra mumindalare i förskingringen, men ett har jag förstått: fika är prioriterat. Filifjonkan har sett till att dra halva byn till min affär, sen jag började servera hembakt. Det tackar vi för: jag får väldigt trevligt sällskap och skaffar nya kunder till ViktVäktarna - kakorna är inte low carb direkt....
Jag har tjyvlyssnat på andra gäster i min affär, som stånkar och stönar över priser på antikviteter och kanske vill pruta en tia på nån rostig plåtburk för 40:-.
- Men visst ska vi fika också? säger nån till de andra.
Sen slantar de utan vidare upp för femtio points utan att blinka. Då är börsen inte tom längre.
Magiskt, tycker jag. Plåtburken har man ju ändå kvar, och rosten bara tilltar.
UllaBella Karamella sa en vacker da:
- Kaffe och ett äpple, det är gott fika, det.
Mjaha, tyckte jag, det kan hon säga med sin järnkaraktär, men jag gick ju i alla fall hem och provade, men inte kafi - tvi - utan te. Ja, si på f-n. Det var gott. Sen prövade jag fettfritt chokladpulver i lättmjölk med äpple till: kulinariskt, på min ära!
Nu ligger jag i fika-KBT-träning: varje dag en kopp choklad och ett äpple. Stillasittande vid köksbordet. I lugn och ro i flera minuter utan att jobba med någonting. Dalai Lama - here I come!

Utan vin i tolv dagar försmäktar jag på denna öööööööööööööööööööööö

Jaha, fredag igen. Undrar vad det är för betingning som gör att jag just på fredagar absolut vill ha rött vin.
Alla dagar den här veckan har gått bra. Inga djupa raviner, en liten, liten godisravin på brorsans fyrtioårsmiddag igår bara. Men så kommer fredagen och redan efter frukost blir jag sur när jag tänker på att det inte blir nåt vin till middagen.
Som tur är ska jag bjuda Pastorn på mat och han är inte den som blir purken över vinbrist, åtminstone tror jag inte det. Sist vi åt tillsammans och han bjöd på fina viner gick det ju lite illa med en bruten fot som resultat. Men jag vann i alla fall på alfapet.
Pastorn ska flytta till landet som flödar av vin och pastisse, och han har skänkt mig alla sina matvaror, bland annat det gåsbröst vi ska äta ikväll.
Gåsbröstet marineras i chilisås, soja, vitlök och olja och steks i ugn med fettet bortskuret. Till detta blir det en fransk potatissallad med sockerärter, lök, krasse, kapris och basilika. Dressing av hönsbuljong, vinäger och lite olja. Plus en sallad förstås. Efterrätten är ingen pointsmässig hit: chokladcheesecake. Men fetkesellan är utbytt mot enprocentig. Alltid nåt. Hallon till.
Nu ska här laddas: vem vinner ikväll? Odopad som jag är blir det väl han....

Drömmen om en kakbuffé

Tandläkaren vill jag helst inte träffa.
Skräcken uppstod i folktandvården på 1960-talet utan bedövning och späddes på för att kulminera i privatvården hos en fantastiskt framgångsrik jeppe som kör enligt löpande bands-principen där han springer mellan tre behandlingsrum samtidigt. I samtliga har han reklamfinansierad skvalmusik på på högsta volym.
Kerstin, Marta och Pia heter de goda människor som under tjugo års tid mer eller mindre rått bot på fobin.
Min mormors fönsterförsedda skafferi vill jag gärna minnas.
Där doftade det mystiskt gott av vaniljo´boy, kaffe, te, smör och det bästa av allt: småkakor. Min mormor var fenomenal på att baka. Sju sorters kakor, tacka för det, allra minst. Skorpor, bullar och sockerkaka därtill, varsego å doppa.
Hur mycket man än åt tog det aldrig slut. Chokladsnittar, marstrandskex, rullrån och gorån, syltkakor, bondkakor, gaffelkakor, munkar, vaniljkringlor, nötchokladrutor.
Jag säger som Marie Antoinette om det svältande folket: varför äter de inte bakelser?
Min mormors mat var sån där vanlig, hederlig svensk husmanskost. Blä. Alltså åt jag småkakor. Det var ganska enkelt att smita förbi mormors rygg där hon stod vid spisen och grejade. Sen in i skafferiet. Där kunde man vara tyst som en mus och botansiera i alla burkar. Mmmm.
Nå vad har det här med nånting att göra?
Men det är väl uppenbart? Kakor- tandläkare - skräck - ännu mera kakor - övervikt.
Jo, i alla fall, i dag har jag varit till tandläkaren. En man. Hu! Rotfyllning. Sjudubbelt hu!
Under över alla under: han var snäll och förstående och mycket duktig. Jag flög inte i taket, bröt inte ihop, tjöt inte alls faktiskt.
Efteråt svävade jag på moln med min bedövade mungipa hängande. Den snälle, snälle Stockholmarn som suttit och knappat på sin dator i två timmar i väntrummet, fick hålla kvar mig så jag inte skulle fara till väders.
I förebyggande syfte föste han in mig på Fågelsången för att jorda mig med en kopp te.
Där fick jag syn på mycket stora mördegskakor med hallonfyllning, mandelspån och glasyr.
- Fem såna där! sa jag inte. Men jag sa att jag lätt skulle kunna äta fem och i det ögonblicket bestämde jag mig för att en gång uppfylla min dröm med inspiration från mormors skafferi.
- Stockholmare! sa jag.
- Ja! sa han.
- Jag vill åka på kakbuffé i sommar. När jag är nere på min målvikt igen, önskar jag att du tar mig med på din tjusiga BMW och kör mig till en kakbuffé. Helst på ett slott.
Vi ska börja morgonen med en rejäl frukost, sen ett svettigt träningspass och lite frukt. Sen kakbuffén. Ingen mat denna dag. Jag vill äta kakor tills pärlsockret trillar ut genom örona. Sen åker vi till torpet. Under resten av kvällen dricker vi en väldig massa sprit och knaprar morötter. Jag räknar med att komma upp i tusen points. Det har kroppen inga som helst möjligheter att ta upp. Dagen efter är det viktväktarmat som vanligt som om inget har hänt. En dröm skulle dock ha gått i uppfyllelse och jag tror inte jag kommer att vara så sugen på småkakor på nåt decennium sen. Ok, det är vad jag vill. Kan vi göra det? Snälla?
- Självfallet, svarade Stockholmarn lugnt och tog en klunk kaffe.

Derby

Onsdagar är flängiga. Min egen förskyllan.
Klassen i Tierp växer långsamt. Fortfarande ingen reklam, inga affischer att sätta upp, inga flygblad. Hallå! Sover ni därborti som har ansvaret?
Ett problem har uppstått. Jag har fått splittrade lojaliteter. Österby är ju liksom hemmaplan och min alldeles egna skötebarnsgrupp. Men nu har det blivit så himla trevligt i Tierp, så nu står jag där och kan ju inte heja fram det ena laget på det andras bekostnad.
Spänningen är olidlig. Förra veckan vann Tierp lokalderbyt med ett hekto. Ikväll vann Österby med fyra.
Riktigt hemmaplan är ju inte Österby heller. I gamla tider rådde fiendskap och avvaktan mellan Dannemora och Österbybruk. Derbyna gick inte av stapeln utan blodvite och oschyssta tag. På bruket kallades Dannemoraborna föraktfullt för - pyscheklutar.
Pyscheklut eller inte: i Dannemoras egen lilla viktgrupp leder för närvarande konsulenten över Stockholmarn, som fortfarande jagar motivationen i kryptiska böcker om zoroastrer och rosencreutzare, alltmedan Staropramen och salami fortsätter att bygga upp hans vackra kropp.

Normalläge

Jag undrar om det inte är en myt vi omhuldar, att det är lätt att gå ner i vikt, men svårt att hålla vikten.
Det beror förstås vilket sätt man valt för sin viktminskning. Snabbantning slår snabbt tillbaka, självklart. Men om man valt en metod som går långsamt och som innefattar att man gör sig av med ovanor och lägger till nya, sunda vanor, som man ger tid att integreras i ens liv - då är det lätt att hålla vikten.
Ändå händer det att vi går upp. Varför?
Som jag ser det är det främst två orsaker. Den första är att vi blir äldre och att ämnesomsättningen minskar. I takt med att åldern ökar bör vi minska energiintaget, eller antalet points, om man så vill.
Den andra är att det händer saker i våra liv som rubbar vanor och rutiner. Vi och våra anhöriga blir sjuka, vi skiljer oss, vi bryter foten, vi träffar någon ny, vi flyttar, någon dör, våra barn flyttar, vi byter jobb och omständigheter.
Rutiner kan rubbas våldsamt eller smygande. Vid kriser kan viktsvängningarna bli stora. Vid positiva eller negativa perioder i livet kan vi ändra goda vanor som fungerat bra. Kanske för att anpassa oss till någon annan eller för att trösta oss.
Ändå vill jag tro att det finns ett slags normalläge att återgå till. Som sextiogradersprogrammet på tvättmaskinen efter det att man varit tvungen att tvätta i nittio eller köra ett ylleprogram. Eller som när man tar på sig sina vanliga, sköna gångkläder efter en fest i högklackat eller frackklätt, eller drar av sig astronautdräkten sen man varit ute och rymdpromenerat.
Den i särklass vanligaste orsaken till man gått upp efter en viktminskning är ändå att vanorna inte hade satt sig. Man gick ner för fort eller såg viktminskningen som något tidsbegränsat innan man kunde göra som "vanligt" igen. Men så sant som det är sagt: Om du gör som du alltid har gjort, kommer du att få det resultat du alltid har fått.

Vågen

Den väg vi alla viktväktare ska vandra till vågen är för många en golgatavandring.
I kön till vågen ser jag alla möjliga ansiktsuttryck: missnöje, aggressivitet, uppgivenhet, ledsnad, rädsla, trots, sorg - men även förväntan och stolthet naturligtvis.
Vågen i sig laddas med symbolvärde. Ibland känns det som om människor istället för att ta steget upp på ett ganska okomplicerat stycke teknisk materia - ett hjälpmedel - kliver upp på stupstocken mot en säker död.
Vissa drar djupt efter andan. Andra lyfter försiktigt i bävan sin kropp de åtta centimeterarna från golvet. Åter andra tvekar som en häst inför ett för högt hinder, trampar lite, undrar hur de ska angripa problemet, frågar kanske hur det är bäst att stå, innan de till slut tar språnget till den oundvikliga sanningen.
Kanske är vågens besked förvånande för en och annan, men de allra flesta vet mycket väl varför vågen visar som den gör. De flesta uppriktigt förvånade har gått ner mycket mer än de trodde.
Många jämför med sin våg där hemma. Det är verkligen ett dödfött projekt. För det första är hemmavågar inte exakta. För det andra lönar det sig inte att jämföra vågar. För det tredje väger man sig under olika förhållanden. Det säger sig självt att man väger mindre naken på morgonen än påklädd på kvällen efter att ha ätit och druckit hela dagen.
Det finns de som är slav under sina vågar. De väger sig inte bara en gång i veckan eller ens om dagen, utan flera och gläder sig när de gått ner i vikt efter att ha varit på toaletten....
- Kasta vågen! har jag fått uppmana flera vågberoende.
Mer än en medlem har lämnat sin personvåg i deposition medan de gått ner i vikt.
Det är mycket, mycket mänskligt att vilja se resultat direkt när man anstränger sig, men det funkar tyvärr inte så. Dagsresultatet variererar med hormoner, om magen skött sig, vad man ätit, vad man har på sig, hur dags man väger sig - det är helt enkelt inte intressant, annat än som ritual som kan hjälpa eller stjälpa.
Till syvende och sist är det tendensen som är väsentlig - inte dagsformen. Man får titta på snittminskningen över fyra-fem veckor för att få ett rättvisande resultat.
Vem har tålamod att vänta sååååå länge?
Nå, nåt kunde du hitta på att samla tankarna kring när du var gravid i väntan på förlossningen. Eller medan du otåligt väntade på nya versionen av Windows. Eller femte HarryPotter-boken.
Fokusera nu på hur underbart det kommer att bli när du kan sätta händerna i sidan utan att känna valkar. Tänk på vilka fina kläder du kan köpa när du nått din önskevikt. Måla upp en bild på hur du dansar över en sommaräng, springer i trappor, simmar i havet och kliver upp på klipporna utan att direkt dyka ner i din badrock för att skyla dig, älskar med sin käresta utan att drabbas av andnöd... Det finns mycket som blir roligare och lättare i vår!
Välkommen till vågen!

Skengravid

Omgiven av egenhändigt framställd fransk chokladkaka, mandelkolatårta, saffranspannkaka och morotskaka stirrar jag dystert framför mig medan jag väntar på kunder.
I vanliga fall har jag inga som helst svårigheter att motstå frestelserna och ta min kopp te och mitt viktväktargodis. Idag skulle jag kunna äta upp minst en av tårtorna på egen hand.
Första helgen utan vin. Trist. Middagarna blir tråkigare. Jag blir tråkigare och framförallt känner jag hur trött jag är. Det skulle de flesta tolka som att jag verkligen är i behov av minst en vit månad. Så är det kanske. Å andra sidan: mat- och vinkultur hänger intimt samman och utan det ena känns det andra ofullkomligt. Å tredje sidan är det lättare att äta långsamt utan vin och verkligen känna matens alla nyanser i munnen.
Den indiska soppan vi åt igår var kryddstarkt god och smakrik. Det nybakta brödet härligt segt med skorpa på. Efter maten fick jag emellertid ett oförklarligt och enormt sug efter fattiga riddare gjorda på gammalt vetebröd. Det tillhör inte precis vad jag brukar äta; det var väl femton är sen, när barnen var små. Nå, fattiga riddare kunde jag inte få och inte vann vi på travet heller. Det fanns bara en sak att göra: gå och lägga sig och sova tio timmar.
Jag tror jag blivit skengravid. Inte går jag ner i vikt heller.
När jag väntade lillprinsen (numera 180 lång och snart 17 år) kunde jag åka hur långt som helst för att få tag på riskakor med majs. Som värst åt jag fem paket om dagen. När prinsessan var i antågande var det saltlakrits som gällde. Vid samtliga graviditeter har jag tyckt att bensin, diesel och avgaser är de godaste lukter som finns.
Snusmumriken sa att jag borde skriva upp vad jag blir sugen på under denna februaridräktighet. Sagt och gjort: i fredags kväll längtade jag efter en så med cabernet sauvignon, där jag kunde stoppa ner huvudet och suga i mig. Igår fattiga riddare och idag morotskaka. Fortsättning följer.
Nu ska vi laga tacomixpaj, med pajdeg på gramhamsmjöl, lättkesella och lite smör med mager tacomix och grönsaker som fyllning. Äggstanning med lättmjölk. Gott gott.
Imorgon får jag åka till stan och kolla på mammakläder. Vad Stockholmarn ska bli glad.

Knytis

Knytkalasen är oftast de bästa. Då har man chansen att göra något gott, lågpointsigt och ta med sig. Man vet att det finns något man kan äta utan att oroa sig för viktminskningen.
Men det finns en fara med knytkalas. Den har jag råkat ut för ibland. Alla har med sig så smaskiga saker, och mitt bidrag, ja, det vet jag ju redan hur det smakar....
Med andra ord går jag ofta loss på alla andras läckerheter, medan min egen nyttiga maträtt står i ett hörn och möglar.
Det är en himmelsvid skillnad mellan att gå ner och att hålla vikten. När man "bara" ska hålla vikten gör det inget om man ibland äter olämpliga saker. När man ska gå ner är varje fest, varje fika, varje sammankomst den sprickbemängda klippavsats jag står på och som hotar att ramla ner i ravinen.
Att klippavsatsen ska störta är inte förutbestämt. Det är jag som avgör. Och det avgörandet sker nu, före kalaset, när jag tänker igenom noga vad jag ska ha med mig, vad jag ska ta av och vad jag ska låta de andra äta upp utan min medverkan, när jag blundar och föreställer mig hur jag känner mig och att jeansen inte ska spänna mer åt om midjan än de gör nu. Jag tänker på vad vi ska prata om, vad vi ska göra och hur jag kanske tar en kopp örte efter maten och känner mig varm och lugn.
Ikväll ska vi spela på hästar. Det har jag inte gjort på tjugo år. Men nu behöver jag en ny diskmaskin, spis, dator, bil, torktumlare etc etc, så nu är det dags. Åsså blir det knytis.
Stockholmarn och jag har med oss 30 procentfettig korv från Holland som vi fått av våra goda vänner där. Den ska serveras med surkål och potatismos. Filifjonkan har gjort soppa och färskost och Snusmumriken bakar bröd. Jag ska ta med mig tre saker: en sallad, 17 procentig grönmögelost och det viktigaste av allt: min i förväg i hjärnan inspelade film om hur det hela avlöper. Eftersom min vita månad pågår plågsamt påtagligt är chansen stor att det blir som mitt viktminskningsjag vill ha det.
Men vinner vi på travet kan jag inte svara för hur det går!

Vatten

I går kväll kom vattnet tillbaka. Just som jag i ett svagt ögonblick funderade på att ge upp kampen mellan vintern och mig för att disken täckte hela diskbänken, spisen och började breda ut sig under soffan och över golvet. Fortfarande har jag lite svårt med balansen på högerfoten och det vore ju onödigt att snubbla ner i nån salladsskål och skära av hälsenan också.
Jag hade svurit att hålla ut till april. Glas och porslin och bestick har jag så det hade räckt - till juni. Jag har gudbevars en hel antikaffär att låna ur. Dessutom ger jag mig egentligen aldrig. Men det var tvunget att diska en kastrull till middagens minestrone, och jag bad artonåringen fixa det i duschen.
Full med lödder fick jag den tillbaka, men det är ju inga points i diskmedel vad jag vet, så det fick gå. Minestronen vart osedvanligt god, med hembakt bröd till och sjuttonprocentig Allerums präst, som fått stå framme en dryg timme.
Mitt i den glammande familjemiddagen började det först smådroppa ur kranen, sen sprutade vattnet ystert över oss alla där det studsade mot tallrikar, glas, bunkar och pannor i den rågade diskhon. Att man kan bli så lycklig över rinnande vatten.
Ändå är det så svårt det där med vattnet när man ska gå ner i vikt. Vi behöver mellan en och en halv och två och en halv liter vätska om dagen för att hålla vätskebalansen i kroppen på en bra nivå. Många av oss får i oss väsentligt mindre. Vad gör det?
Tja, ingenting. Det går att gå ner i vikt utan att dricka en massa vatten. Men när man faktiskt får i sig den mängd man behöver märker man en hel rad fördelar:
- mättnad
- minskat sug efter sötsaker
- förhindrar uttorkning, särskilt om man tränar
- håller magen igång, särskilt när man börjar äta mer fibrer än tidigare
- signalerar till kroppen att inte hålla kvar onödig vätska
- vackrare hy
- ekonomiskt fördelaktigt att dricka av det goda kranvatten vi har förmånen att ha i Sverige
- man mår bättre, eftersom vattnet i kroppen har en rad livsviktiga funktioner som har med temperatur, blodvolym, cellernas volym och transport av näring att göra. För lite vatten försämrar alla de här funktionerna.
Te, kaffe och alkoholhaltiga drycker kan inte räknas in i vätskemängden för de är vätskedrivande och behöver istället kompenseras för med mer vätska.
Här är lite tips om man tycker det är jobbigt att dricka vanligt vatten eller svårt att komma ihåg att göra det:
- ställ fram en vacker kanna fylld med vatten på diskbänken, bredvid datorn eller där du mest uppehåller dig.
- smaksätt vattnet på olika sätt: lime, citron, apelsin, hallon, äppelklyftor, gurka, färsk mynta
- ha alltid en flaska vatten i kylen med en fin etikett på med ditt namn följt av ett utropstecken. Då kan du ta en slurk när du vanemässigt öppnat kylskåpsdörren för att hitta nåt att stoppa i munnen.
- funkar det bättre med bubbelvatten, så ha alltid det hemma
- drick lättdrycker du tycker om (räknas bara hälften av mängden mot vatten)
- ät soppa, gärna två-tre gånger i veckan
- drick vartannat glas med rent vatten eller bubbelvatten när du dricker vin, öl eller grogg (lika stort glas som alkoholdryckens)
- när du dricker kaffe eller te: gör som på fina caféer: servera dig ett glas vatten till också.
Vatten är liv.

Sparkföre

Man kan inte påstå att jag gillar vintrar. Nej, nej, nej. Men att tänka positivt är en dygd.
Snö är vackert. Snö är namnet på den roman jag just läser. Snö heter skivan i bilstereon. Ett vackert Snösmycke har jag fått av mor. Snö lyser upp. Man kan skotta snö och få bonuspoints (och ont i ryggen).
Andra sätt att röra på sig om vintern är också kul, åka slalom till exempel och göra änglar. Åka skridskor - nej, inte kul längre sen konståkningsprinsessdrömmen havererade i början av tonåren och farfar ville ha med en ut långfärdsskridskor på svart, tunn sjöis som tjongade, bongade och knakade. Hu. Längdskidor då, nej, fy tusan så slitsamt och snorigt. Jag ramlar bara jag ställer mig på ett par på plan mark.
En sak är bra med vintern: man kan åka spark.
Min mormor tog sparkstöttingen så snart hon skulle nånstans på vintern. Ibland fick man sitta och bli skjutsad, men ännu roligare var att få stå framför mormor och sparka tillsammans med henne om hon skulle till bua - handelsboden - till exempel. Sen fick man en egen spark i lagom storlek och kunde raca med kamraterna till ICA och nerför backen, fast man inte fick och rätt så ofta körde omkull. En jul fick jag en speciell sparkreflex, som jag aldrig satte på; då hade jag blivit för vuxen för sparkstötting, femton, kanske. Undrar vart den tog vägen.
I Norby var jag ganska ensam om att åka spark. Man fick kånka den över Malma Bergsväg där asfalten kom i dagen när man skulle till bua. Vissa vintrar var det inte ens lönt att häkta ner den ur vedbodtaket, men jag tror ändå att jag och barnen gjorde slut på en spark där. Eller lät jag laga den?
Man är väl ganska pantad som flyttar till Norduppland när man hatar vintrar. Men här kan man åka spark, och det är man inte ensam om att göra. Utanför bua står flera stycken.
Idag åkte jag och Stockholmarn sparkstöttning i solen till Söderskogen. Vi satt turvis, mest jag, han sköt på medan jag stod på medarna, vi stod bredvid varandra och sparkade och försökte hålla balansen, jag sparkade och han gick vid sidan av och det var roligt och vi blev svettiga och mindes båda vår barndoms sparkutfärder på det magiska sextiotalet.
- Sparken är det ultimata färdmedlet, sa Stockholmarn. Byta fot kan man också.
- Genialiskt, svarade jag.