Vad tjock du har blivit!

Företagsklass förrförra fredagen. Roligt.
Jag hade inte träffat gruppen på tre veckor, så det var spännande att se hur påskhelgen hade gått. Över förväntan, visade det sig. Hon som skulle ha gått upp två kilo i vanliga fall hade bara ökat sju hekto och var helnöjd. Hon som skulle stå still hade gått ner.
Själv var jag lite dyster; min påskhelg hade varit ganska bra, men just innan jag klev på vågen på onsdagskvällen anföll ett drygt kilo när jag var oförberedd och nu var det bara en vecka kvar till jubileumsfesten där jag måste vara inom två kilo från målvikt.
Under veckan hade vi i grupperna talat om betydelsen av omgivningens stöd. Någon tyckte att det var bäst att inget säga till omgivningen. En annan ansåg att bästa strategin var att berätta för alla och envar att nu var det viktväkteri på gång och be om hänsynstagande och peppning. En tredje berättade om en kollega till maken som inte sett henne på länge och som inte känt igen henne.
- Det är jag, Sofia.
- Åh, det var fan vad du har lagt på dig! sa han.
Stöd eller inte stöd? En spark i ändan när man som bäst behöver den eller ytterligare en spik i den dåliga självkänslans kista?Det beror nog på vilken person man är och var man befinner sig i livet, humöret och känsloläget just då.
Är det inte väldigt svenskt att inte tala om när någon lagt på sig, för att inte såra? De enda som sagt till mig att jag blivit tjock råkar vara två polskor. Dels den kund i min antikaffär som gratulerade till min fjärde graviditet, fast den graviditeten bestod av pizza och vin. Den kundens kommentar var det som gjorde att jag fick den där behövliga sparken i ändan vid rätt tillfälle och skrev in mig på ViktVäktarna dagen efter. Dels en dam jag brukar handla antikviteter av.
Efter företagsklassen åkte jag till henne för att kolla på ett skrivbord. Hon mötte mig med kommentaren:
- Vad tjock du blivit!
- Tack tack, sa jag inte. Men det kanske jag borde ha gjort, för den anmärkningen tillsammans med den tilltro till min förmåga som en av de kära medlemmarna i företagklassen bestod mig med gav mig glöd och motivation att kämpa den veckan som var kvar till viktväktarjubiléet.
Hon sa:
- Det klarar du!
Och jag kände:
- Ja, det gör jag! Jag vill och jag kan!
Hur det gick berättar jag en annan gång...