Semmeldags

En gång om året: den lena grädden mot den varma mjölken, kardemummasmaken och mandelmassans sötma. Mmmm.
I barnens fars studentkorridor hade de en glögg med semla-tradition i oktober. Pfui, säger jag.
Semlan ska ätas på fettisdagen, lussebullen på lucia eller möjligen första advent, julskinkan vid jul, påskmusten på påskafton (fast jag önskar förstås det fanns midsommarmust, kräftskivemust, surströmmningsmust, skurlovsmust etc etc).
Många av oss som har problem med vikten har problem med att orka längta. Vi vill ha omedelbar behovstillfredsställelse. Jag är nu inte psykolog, men jag anar att detta behov grundläggs tidigt.
Min egen hemsnickarade analys funkar på oss som är födda då läkarvetenskapen påbjöd amning eller matning var fjärde timme. Vi som skrek och skrek, medan våra olyckliga mödrar såg på klockan och höll sig till vad doktorn och sköterskan sagt. Jag kommer i håg, ja, det gör jag ta mig sjutton, att jag trodde jag skulle lämnas att dö av svält flera gånger om dagen.
För dem som fått äta när de varit hungriga får någon annan hitta på en passande teori.
- Barna vänta, barna få, brukade min far citera sina föräldrar när jag och mina syskon var för ivriga på maten.
I elvaårsåldern var min största skräck att vara hungrig. Jag älskade åka skridskor. Den största pinan var att när jag varit inne och ätit middag hann jag precis snöra på mig skridskorna och ta på alla kläder innan jag kände vrålhungern rasa i magen igen.
Genom att äta för jämnan slapp jag skräcken och det gick ju fint så länge jag åkte skridskor, tränade fotboll, volleyboll, dykning, simning, folkdans och spelade pingis varje vecka. Men sen...
Att lära sig längta kan vara en livsuppgift.
Men den enda semlan är mycket godare än dem som man trycker i sig före semmeldagen och efter den, ända fram till påska.
Den första portionen mat är godast. Och vin blir inte godare efter andra glaset.
Längta och njuta hör ihop.