torsdag 26 april 2007

Präktiga, förutsägbara ViktVäktarna

Har du varit på frälsningsmöte nyligen? Inte? Eller jaha, ok, men inte hos ViktVäktarna i alla fall?
Varifrån kommer bilden av ViktVäktarmöten som tillställningar med vittnesbörd och hallelujarop? Med föreställningar om att man väger sig inför publik? Att konsulenten ropar ut vikten högt - eller - varför inte vi vår digitaliserade tid - har stora röda sifferskyltar som hos bilprovningen som blinkar: "93, 6 kg = + o,8 kg = SKÄMS!!!"?
Jag tror den bilden är hämtad ur samma skafferi som andra liknande "sanningar" om saker man inte känner till och inte vill veta något om - särskilt om man anar att man skulle behöva veta det och det skulle innebära att man vara tvungen att konfrontera vissa sanningar om sig själv.
Det är bara tanter som går på ViktVäktarna.
Ja, det stämmer. Modiga, starka, beslutsamma tanter som vågar bjussa på sig själva och sina tillkortakommanden och segrar. Tanter i åldrarna 13 till 89. Av båda könen.
Vilka är det som inte vågar gå på ViktVäktarna?
ViktVäktarna är pretto, präktiga och trista.
Ja tyvärr, mirakelkurer får du söka någon annanstans. Vi kör nämligen strikt efter vetenskap och beprövad erfarenhet, men förhoppningsvis på ett ganska roligt och motiverande sätt.
Vi har en tydlig struktur, för att du ska känna dig hemma, men antagligen blir du överraskad ofta, av ny kunskap, ahaupplevelser och befriande skratt.
Alltid är inte mötena förutsägbara.
I torsdags i Alunda var det knökfullt igen. Halva styrkan var vägd när blixten slog ner i närheten och det blev mörkt.
Det är knepigt att väga sig på elektriska vågar när inga elektroner finns i ledningarna.
- Vem bor i närheten och har en digital personvåg?
En tjänstvillig medlem pilade hem genom det iskalla hällregnet och var tillbaka på fem röda. Under tiden hade Lena och jag inventerat lokalens förråd av värmeljus och fått det riktigt mysigt.
Mörkret tilltog och när jag nästan tuttat eld på ett antal medlemmars strumpor för att kunna läsa av vågen med hjälp av flämtande värmeljus beslöt vi raskt att köra lektion i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka.
Åtta ljus på konsulentbordet gjorde att åtminstone de med höksyn kunde se vad som stod på blädderblocket.
Det ja. Blädderblocket hade anlänt enbent, så det hade vi pallat upp mot väggen och konsulentbordet. Det bar sig inte bättre i mörkret att mitt under föreläsningen, i en konstpaus, brakade hela härligheten ner bakom konsulentbordet.
De som inte trodde det var bombanfall var övertygade om att blixten fått in en direktträff.
En gentleman på första bänkraden slängde sig fram för att förhindra eldsvåda och benbrott och allting redde upp sig. Efter lektionen vägde vi resten av styrkan och under genomgången av kostprogrammet kom strömmen tillbaka. Då sa jag faktiskt Halleluja.
Trist och förutsägbart hos ViktVäktarna?
Nä.

måndag 23 april 2007

Vad tjock du har blivit!

Företagsklass förrförra fredagen. Roligt.
Jag hade inte träffat gruppen på tre veckor, så det var spännande att se hur påskhelgen hade gått. Över förväntan, visade det sig. Hon som skulle ha gått upp två kilo i vanliga fall hade bara ökat sju hekto och var helnöjd. Hon som skulle stå still hade gått ner.
Själv var jag lite dyster; min påskhelg hade varit ganska bra, men just innan jag klev på vågen på onsdagskvällen anföll ett drygt kilo när jag var oförberedd och nu var det bara en vecka kvar till jubileumsfesten där jag måste vara inom två kilo från målvikt.
Under veckan hade vi i grupperna talat om betydelsen av omgivningens stöd. Någon tyckte att det var bäst att inget säga till omgivningen. En annan ansåg att bästa strategin var att berätta för alla och envar att nu var det viktväkteri på gång och be om hänsynstagande och peppning. En tredje berättade om en kollega till maken som inte sett henne på länge och som inte känt igen henne.
- Det är jag, Sofia.
- Åh, det var fan vad du har lagt på dig! sa han.
Stöd eller inte stöd? En spark i ändan när man som bäst behöver den eller ytterligare en spik i den dåliga självkänslans kista?Det beror nog på vilken person man är och var man befinner sig i livet, humöret och känsloläget just då.
Är det inte väldigt svenskt att inte tala om när någon lagt på sig, för att inte såra? De enda som sagt till mig att jag blivit tjock råkar vara två polskor. Dels den kund i min antikaffär som gratulerade till min fjärde graviditet, fast den graviditeten bestod av pizza och vin. Den kundens kommentar var det som gjorde att jag fick den där behövliga sparken i ändan vid rätt tillfälle och skrev in mig på ViktVäktarna dagen efter. Dels en dam jag brukar handla antikviteter av.
Efter företagsklassen åkte jag till henne för att kolla på ett skrivbord. Hon mötte mig med kommentaren:
- Vad tjock du blivit!
- Tack tack, sa jag inte. Men det kanske jag borde ha gjort, för den anmärkningen tillsammans med den tilltro till min förmåga som en av de kära medlemmarna i företagklassen bestod mig med gav mig glöd och motivation att kämpa den veckan som var kvar till viktväktarjubiléet.
Hon sa:
- Det klarar du!
Och jag kände:
- Ja, det gör jag! Jag vill och jag kan!
Hur det gick berättar jag en annan gång...

tisdag 10 april 2007

Påskvåndor

- Gå förbi Karamellkungen! löd rådet inför påskhelgen.
- Och lämna bort ungarna om du vill hålla vikten! skulle jag vilja lägga till.
Stockholmarn och jag for till Blåkulla på torsdagen. Vi tog Volvon. Ungarna lämnade vi hemma och godiset också.
Fy, så sorgligt det blev.
Tja, godiset hade man väl kunnat klara sig utan ändå kanske, åtminstone de fyra kilo jag brukar köpa, men det blev liksom ingen riktig påsk när barnen inte stimmande och stojande for fram som tre vilda tornador i jakten på godiset som deras mor brukar gömma på de mest dammiga ställen det vinterståndna sommarhuset kan uppvisa, alltmedan hon själv trycker i sig chokladöverdragna skumbananer så de sprutar ut genom öronen.
De ställer inte upp på att stoja, stimma och tindra med ögonen längre, di där onga. Gossarne sitta vid sina datormaskiner och tösen jobbar i affären åt mor.
Jaha, ännu en anledning att frossa borta. Man får hoppas på barnbarn.

tisdag 3 april 2007

Pust!

Äntligen dyker jag upp som en annan tysk med ett verb i munnen på andra sidan Atlanten, eller hur det nu var Mark Twain beskrev det tyska språkets beskaffenhet.
Atlantsimningen, det vill säga den värsta stressen med att granska språket i kommunala årsredovisningar och samtidigt sköta alla andra åtaganden, är förhoppningsvis över för det här året.
Sen sist har den nya gruppen i Alunda öppnat (första veckan gick medlemmarna ner över tjugo kilo!). Österby och Tierp försöker övertrumfa varandra i att gå ner mest och lade sig för tredje veckan i rad på exakt samma siffra. I onsdags var den minus 9 hg. Det är nåt visst med nordupplänningar!
Företagsgruppen har hunnit träffas tre gånger och kilona rasar även där. En medlem sa:
- Jag som inte ätit frukt på tjugo år; nu ser jag fruktskålar överallt!
För en vecka sen var jag med i juryn till regionfinalen i Årets viktväktare. Starka historier och spännande människor gjorde det svårt att välja, men juryn enades och det blev en medelpadstös och en stockholmsgrabb som får representera vår del av världen i riksfinalen.
Till yttermeravisso har konsulenten varit på sin första utlandsresa på sju år: stockholmarn och jag for till Tallinn på femtioårskalas. Många timmars promenerande blev det för att kompensera för alla goda kalorier som liksom bara hoppade in i munnen och si på ---, vågen visade samma som innan vi for.
Det som får stryka på foten ibland när man har för mycket att göra är bloggskrivande. Inte som förr, när det som fick stå tillbaka var att äta vettigt och att röra på sig.


Det tar tid att få in den sanningen i skallen: att det som gör att man faktiskt orkar och hinner är att man prioriterar näringsriktiga måltider, rörelse och sömn.


Jag har precis börjat läsa en bok som jag aldrig skulle ha öppnat innan jag blev ViktVäktare: Atlantroddarens friskvårdsbok. De som går på mina möten vet att jag inte är någon renlevnadsmänniska och sportfantast direkt. Friskvård är egentligen ett alldeles för präktigt ord för att jag skulle orka bry mig, usch nej, hellre en engelsk deckare och en kopp te med tillbehör....
Det första kapitlet handlar om hur vi mår på arbetet. Sen jobbar sig författaren igenom varje område i livet där man kan göra förbättringar för att se till att man själv och ens omgivning mår bra. Det ska bli spännande att ta ett kapitel i taget och försöka göra de små förändringar jag tycker kan vara till nytta. Ikväll ska jag tala om tre saker för mig själv som jag gjort bra på jobbet idag. Bra ritual för mig, som aldrig blir nöjd.
Simma lugnt!