Alla dessa smulor

I onsdags lekte livet. Ett kilo ner utan någon särskild ansträngning och målet tycktes med ens så nära att jag nästan kunde gripa det med handen.
Sen ytterligare en helg utan vin, men jag hallucinerar inte längre om hoar och badkar fyllda med rödtjut - jag är bara allmänt sur. I lördags hade det redan gått över.
Sen var det chokladcheesecaken. Jag hade snålat lite på smöret till botten och nu smulade den när jag skar upp den. Ja hu, vad den smulade och titta så mycket av botten som satt kvar i formen. Nehej, nu var det inget kvar av de smulorna och de gick inte till hönsen som de brukar, de gick rakt ner i gapet på undertecknad.
Förskräckt tittade jag på den renskrapade formen. Vad tog det åt mig? Fyra points i smulor, lätt fett. Hur kunde spärren bara försvinna?
Plötsligt kom jag ihåg den lilla envetna rösten i bakhuvudet sekunden innan jag började smulrensningen. Den viskade:
- Du gick ner ett kilo förra veckan. Du är bra och det är förskräckligt synd om dig som har bestämt dig för att du inte får dricka något vin den här månaden. Du behöver lite smulor; de är så små, så små, så små.....
Den där rösten känner jag igen. Den kan säga saker som:
- Nu har du rört dig jättemycket, så nu får du en semla.
Den rösten skiter i att promenaden tog sju minuter och en semla kostar tio points.
Nån annan gång säger den:
- Nu känner du dig så ensam, så du behöver ett glas vin och lite ost.
Den rösten vet, att logiken som säger att man inte blir mindre ensam av ett glas vin och lite ost har svårt att göra sig hörd i det intensiva känsloviskandet.
Den rösten finns där och den är en del av mig och den vill mig bara väl, men det är bara det att jag har lyssnat väldigt mycket på den rösten i mina dar och det gjorde mig fet. Det tänker jag inte bli igen, så nu slår jag dövörat till och tar en promenad och lyssnar på fågelkvittret istället!