
När solen lyser, det är två dagar kvar på det älskade Blåkulla och man inte gjort något av allt man tänkt utan faktiskt vilat - då förlåter jag mig själv.
Alla människor behöver vila. Det vet jag också, men som så många andra gör jag ju ett litet undantag för mig själv. Jag behöver inte, får inte vila.
Oftast brukar jag bryta nåt, krocka, få världens myskosaste sjukdomar eller gå in i väggen innan jag håller mig lugn.
I sommar hjälpte vädret och att jag var helt slut. Orkade inte ens göra något av det roliga. Nu börjar krafterna återvända lite grann, men det kunde gott få vara sommar i fem månader till.
Nu ropar gullungen:
- Ut och fiska, moster!
Yes! Here we go! Livet är underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar