Ett stort tomrum att fylla med nougat

Varit ute mycket på vägarna i veckan. Täby i måndags, Östhammar i onsdags, Bergsbrunna i torsdags, Uppsala i fredags, Stockholm idag, Nyköping imorgon.

Jag tänker bra när jag kör bil. När snön flyger emot en som stjärnorna i StarWarsintrot töms hjärnan på trams och man börjar reflektera och tänka konstruktivt alternativt snöa in ibland.

Mina ögon spanar efter reflekterande djurögon i diket. Tankar som speglar mina kan komma till mig genom P1 om det vill sig väl. Olika musik på CD kommenterar mitt humör i högtalarna. Tystnad mil efter mil talar ibland högst. Är högst tilltalande.

Man kan komma att tänka på att man har det ganska bra. Man kan tänka på att man har allt man kan önska sig. Man kan tänka på att man till och med lyckats hålla sin choklad- och kakbudget under julen. Man borde verkligen känna sig nöjd och lyckad. Så kan man tänka. Sen känner man efter hur man faktiskt känner sig. Och då skär det sig.

I vintermörkret, där man låter sina nya begagnade dubbdäck från Österby Däck tassa fram över isskorpan på 290:an, kan man känna att det finns ett tomrum inombords, stort som Jukkasjärvi ishotell, som man längtar efter att fylla. Med nougat till exempel.

Minns känslan av den där Carte d´Or-elefanten. Njutning i fulla drag, men bakom den en känsla av förvåning över att jag helst skulle vilja ha tio till. Direkt.

Ska det aldrig gå över?

Man kan hälla en massa vin i Jukkasjärvi ishotell också. Utan tvekan skulle man också kunna fylla hålrummet med spel och dobbel, knark, sex, Polly och Pigalle och GT därtill. Och lite mer nougat.

Gud, familjen, Stockholmarn, vännerna, musiken, litteraturen, sommarhuset, konsten, skogen, antikviteterna, människomötena, kattsmekningarna, de doftande vita madonnaliljorna bredvid Malexanderspeldosekyrkan med julkrubban framför utgör motkrafter.

Men suget från tomrummet är starkt. Det krävs mycket energi till att varje dag stå emot jordens dragningskraft och inte låta sig falla.

Fast jag vet ju att det går att resa sig. Igen och igen och igen. Och att det är den enda möjligheten.

Inför det nya året önskar jag att jag ger mig själv mer motion, mer kärlek, mer tid.

Vad vill du ge dig?

Gå i kloster!

Vad en båtresa kan göra underverk.
Man åker iväg med sitt vanliga gamla grådassiga decemberdeppiga jag och återvänder rak i ryggen, stärkt till kropp och själ, om än inte alltid vidare utvilad.
Möjligen har det framgått att dansbandsmusik är det värsta jag vet - näst kategoriska människor, alltså.
Man får alla sina fördomar bekräftade när man kryssar med Cinderella. Tänk vad trevligt att få sin världsbild besannad! Det kan man vältra sig i ett tag.
Sen, när man gjort det, kan man börja öppna ögon och öron för andra intryck. Och båten är så stor, så stor, så är det nåt man inte gillar kan man gå därifrån.
Till exempel till sin rena, tysta hytt, bäddad med svala, stärkta lakan. (Kuddarna är trista och stela, men det får man bortse från eller packa med egna.)
I hytten finns igen disk, ingen smutstvätt, inga igensatta avloppsrör, trasiga diskmaskiner, smutsiga golv, osorterade prylar, pågående projekt... Nä. Hytten är min klostercell. Inga krav. Bara mitt eget utrymme och jag själv.
Den här gången fick jag en personalhytt. Inga utrop, inget skval. Däremot två tv-apparater. Ganska bortkastat på mig, men ändå!
Klart att det inte går att jämföra med sviten, men enkelheten har absolut sin charm.
Under natten råmade fartyget långa signaler ut i det snöiga mörkret. I min ensamhet i hytten kändes det tryggt. Här kommer vi. Vi finns. Vi stävar på.
Jag roas inte av nöjesutbudet på båten. Jag är här för att jobba. Det är sjätte resan denna höst. Människorna i personalen börjar kännas som gamla bekanta. De som kommer till mig visar glädjande framsteg.
Om det inte varit för jobbet hade jag nog aldrig kommit ombord på nån Ålandsfärja. Det hade varit synd. Maten är god, utsikten vidunderlig, särskilt idag med snöpudrade öar och kobbar i strålande sol. Det är intressant att titta på folk och det är skönt att få vara ifred och överlämna styrandet och ställandet till någon annan för en gångs skull.