Sen lättnaden dagen efter jubileumspartajet, när jag vägde in på en vikt inom ramen, gick det lekande lätt och hektona tappades i takt med dysterheten. Fortfarande hade jag dock inte nått mitt mål: att vara på målvikt en onsdagkväll med jeans. Nu var det dock bara en fråga om dagar. Då kom sista april, av de fåvitske kallad Valborg.I vanlig ordning projicerar jag alla mina egna laster på mina stackars medlemmar. En del ser lite förskräckta ut, medan andra nickar instämmande: jo jag har också tuggat i mig tio flatbröd sammanpressade med Bregott emellan som klister....
Ibland tror jag att jag har (haft)alla laster, men jag har aldrig knarkat, är ingen glassmissbrukare och dricker inte kaffe - fast man blir nog tjock bara av glassen...
Efter Sista april har vi tittat djupt i glaset på mötena och varit fast beslutna att ta det lugnare med vinet. Har konsulenten levt som hon lär? Nä.
Eller jo.
Tänk om jag inte jobbat på ViktVäktarna eller gått dit regelbundet som Guldmedlem! Då ni: då skulle jag ha ostfrossa med vin i sängen varannan kväll (och varannan skulle jag jaga livet ur mig i joggingspåret för att försöka springa ifrån det dåliga samvetet och de snabba skuldkänslorna).
Nu har vi skött oss sen i lördags, ja, söndags morse alltså, Stockholmarn och jag.
Idag jobbade jag sent med inredning i Knutby och han hade lagat köttfärssås och spaghetti. Jag hade bett honom riva i grönsaker i såsen och det hade han gjort. Dessutom spetsat den med lite intressanta smaker: soltorkade tomater, russin och hackade oliver. Gott!
Och köpt fullkornspasta hade han gjort, trots att han tycker bättre om blek. Sån tur att han ställde pannan på spisen. Hade den stått på bordet hade det blivit en extra portion.
- Jag har stekt utan fett, meddelade han försynt.
Det kallar jag kärlek, det. Fett me´kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar