Unna sig

Är rätt kluven till begreppt "unna sig". Var det inte så förut att man unnade någon annan något? "Det är henne väl unt att åka bort ett tag, för hon har slitit så." Nu ska man unna sig själv, lite i trots och protest och i skymundan, så där, men mest hela tiden. "Jag ska minsann unna mig!" Och jag ska unna mig en kaka eller fem, en flaska vin, en resa, en påse chips, en spabehandling, att må gott, ett nytt nagellack.
Varför ska jag unna mig så himla mycket? Är det synd om mig? Är det för att jag är så himla bra som jag är värd extra?
Sker unnandet på någon annans bekostnad?
1969 skulle man tänka på barnen i Biafra om man vägrade äta upp sin pölsa. Gud ska veta att jag gärna, gärna avstått min pölsa till dem, om jag haft adressen.
Om min mormor fick en hostattack brukade hon kvida fram mellan hostningarnra:
-Vem är det som missunnar mig?
Och jag kände mig skyldig, men jag förstod inte vad jag gjort för fel.
Är det bara för mig unnandet är förknippat med synd och skuld?
Om jag unnar mig själv en massa, vem går då miste om något?
Alla kan inte unna sig.
Unna låter småaktigt subjektivt. Belöna däremot låter som man gjort något bra och är värd uppmuntran.
Belöningen i form av en guldstjärna, ett leende, boken jag fick på posten från utbildningschefen - sånt gör mig glad. Belönar mig ingen när jag gjort något bra får jag belöna mig själv och vara stolt, jag smyger inte iväg till bageriet eller systembolaget och unnar mig nåt. Nä!