Amning, vit månad och allt annat man inte går ner i vikt av

Kom-pen-sa-tion.
Naturen strävar efter jämvikt och harmoni. Så funkar tydligen männsikan också, omedvetet, åtminstone vad det gäller mat och vikt. Och då menar jag inte att kroppen autoamtiskt kompenserar, utan att hjärnan ser till att vi gör det.
Inte bara undertecknad trodde det var helt ok att äta för tre under gravidteterna. Det hade man ju hört, att bara man ammade länge efteråt skulle kilona rasa.
Ha!
Prinsessan ammade jag tills hon i resonerande tonfall kom fram till att hon nog inte vill dia längre. Då var hon tre och ett halvt och jag fetare än någonsin.
Vita månader har jag haft förut, och varje gång lyckas jag inbilla mig att det kommer att innebära att jag går ner i vikt.
Ha! igen.
Den här gången har jag inte kompensatoriskt ätit en massa extra godsaker, med undantag för två bitar cheesecake och en himla massa kaksmulor en lördag på grund av vinabstinens. Men det är ok på en hel månad. Nej, nej. vet ni vad jag gjorde för att hålla balansen och med alla medel undvika att gå ner i vikt?
Jag slutade motionera. Jepp.
Andra gånger har jag motionerat flitigt och kompenserat med väldigt mycket mer points än jag gjort av med.
Strävan efter harmoni och balans, det är vackert och liksom upphöjt på nåt vis, men det enda som är upphöjt på mig är magen och valkarna i midjan. Dem är jag rädd om, vill jag lova.
Nu är den vita månaden snart slut och jag ska börja röra på mig igen, och dricka vin. Dessutom ska jag tänka ut något sätt att lirka med den lilla, listiga maskrosunge som dväljs i ett dolt skrymsle i min själ.
- Balans och harmoni är underbart, lilla vän, ska jag viska, men vi ska ner ett par kilo först innan balans blir vår ledstjärna igen. Jag ska ta hand om dig, om du låter bli att se till att jag kompenserar allt det nyttiga jag gör med något onyttigt. Pliiiiiiis!