Det finns alltid en anledning att äta, fira, dricka något gott.Goda vänner kommer på besök till sommarhuset. Inte serverar man grönsakssoppa och vatten det första man gör. Nej, det blir grillat och vin och läsk och nybakad kaka. Det är roligt att träffas och man ses inte alltför ofta.
Vi är lyckligt lottade – vi har många vänner, och de kommer gärna och hälsar på. Så det blir ganska mycket fira.
Är det tillfälligtvis inga gäster här vill man ju fira att man är ensam, bara vi. Och försvinner Stockholmarn o- eller inte oförhappandes till Torpet, då blir det ju så oerhört synd om mig att jag måste få nåt gott.
Och sen har det ju regnat och skvalat och varit för dj-ligt kallt och dystert. Vad kan man göra då annat än att stanna inne och baka kakor?
Två dagar har det varit strålande vackert. Då bara måste man sätta sig i kvällssolen på trappan med ett glas kallt rosévin och njuta.
Allt det där vet jag ju redan innan jag flyger till Blåkulla. Men då finns i tankarna också kompensationen: sallad varje lunch, en timmes promenad varje dag, inte be nån annan klippa gräset utan köra den väldigt osjälvgående, supertunga Klippon bokstavligen över stock och sten på min kuperade tomt, regelbunden kontakt med andra viktväktare på nätet och bloggskrivande.
Men det ska jäklas. Vädret. Översvämningar. Stockholmarn, som verkligen inte står där man ställt honom. Gräsklipparn som går sönder. Modemet i datorn som pajar. Alla är de mina fiender och jag är offret. Stackars mig. Stackars mig! Och antagligen är det nån som injicerar nya fettceller under huden på mig varje natt.
I morse tog jag på mig jeansen. De har liksom blivit liggande ett tag till förmån för nya sommarkjolar – med resår….
Ujujuj, inte vackert.
Jag tror jag måste försöka bli vän med min värsta fiende. Mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar