Stockholmarn är sur. Gästerna och konsulenten vill fara på auktion och loppisar. Stockholmarn vill cykla. Han har mekat ihop fyra tjusiga hojar från diverse vrak och vill visa oss en damm i skogen. Att det är skitväder bekommer inte honom.Något tinar han upp när han får kaffe och wienerbröd på ett fik, men sen mulnar han på igen medan himlen ljusnar. Vi lovar honom att vi ska cykla när vi kommit hem.
Från regn till sol. Vid sjutiden bär det iväg med liten picnickorg, metspö och mask. Två kilometer har Stockholmarn sagt.
Fyrtio minuter senare på skogsbilvägar som knappt syns för lera, vatten och växtlighet är vi fortfarande inte framme. Bra motion är det i alla fall, tänker jag sammanbitet, där jag försöker balansera i hjulspåren. Kroppen är lite rädd för spåriga cykelvägar sen den bröt foten häromsistens.
Äntligen får man fälla ut spöt och kroka på masken. De andra plumsar i bland näckrosorna och skrämmer bort fisken. Det gör inget: jag får ändå bara mört och små braxen i Nerikes dysjöar. En stor braxen vill jag ha, för jag har utmanat medlemmarna på att vi ska pröva tre nya fisksorter under sommaren och hittills har det bara blivit den vanliga delikata abborren.
I kvällssolen på berghällen delar vi en flaska bubbel och några salta kex innan vi anträder återfärden till torpet. Vi ska ta en annan, mer lättcyklad väg tillbaka, gudskelov.
Lättcyklad, ja, men låång. När vi tror vi kommit vilse träffar vi på några trevliga danskar mitt i ingenstans som talar om var vi är. Därifrån tar det en timme hem. Vi tävlar på cyklarna och försöker hinna hem före mörkret. Totalt utpumpade slänger vi oss på gräsmattan och pustar.
Två kilometer, jo tack. Men skönt att äntligen röra på sig ordentligt. Och Stockholmarn skiner som en sol igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar