Vitt, vitt, vitt

Fem dar kvar. Februari är årets djävligaste månad: kallt, grått, ett elakt ljus från himlen, stress värre än vanligt, pankt och till råga på allt: vitt.
Nej, inte på backen. I levern.
Jag har snart genomlidit årets tråååååååååkigaste månad med årets triiiiiiiiistaste middagar och iiiiiiiiiingetning att se framemot när fredan kommer. Dessutom har det vart fnurra med stockholmarn, dammsugarn har packat ihop, liksom vindrutetorkarn och snart hela bilen. Hönsen lägger bara sporadiska ägg och den där förb.. grävmaskinisten som skulle gräva för elkabel till nya affärn i november - han har väl gått och dött eller nåt.
Men på fredag är det över. Då ska jag sitta bekvämt tillbakalutad vid mitt uråldriga, lena köksbord och långsamt snurra en skvätt Amarone i glaset. Dofta djupt, njuta. Och jag ska tänka tillbaka på mitt årliga stordåd. Känna mig stolt för att jag klarade det, smutta lite, summera erfarenheterna: ettochett halvt kilo ner, inga onödiga minuspengar till det statliga monopolet, klarsyn, bättre sömn, läst massor av böcker, gråtit istället för att stänga inne...
Sen kan solen komma.
Jag var på en trevlig fest i mitten av månaden. Jag hade verkligen mycket trevligt, trots att jag var chaufför och trots att jag brukar vara den som är vildast. Där träffade jag bland andra en intressant tjej som gav mig ett tips som jag tror ska hjälpa mig att begränsa antalet flytande kalorier även i fortsättningen: guldstjärnor.
Det vet jag ju så väl från ViktVäktarna, att en guldstjärna betyder så mycket. Från och med i år ger jag stjärnor till mig själv. Eftersom jag, liksom många av mina medsystrar är fröken Duktig, vilket är skamligt, får jag ju heller inte ta åt mig beröm.
Nu övar jag. Varje dag jag inte inmundigar någon form av alkohol får jag en guldstjärna av mig själv i almanackan. Februari glänser och jag är stolt.