Guldmumla

Stockholmarn säger att jag är hans Guldmumla och kommer med tio långskaftade, mörkröda rosor.
På Sergel Plaza blev jag en av årets Guldkonsulenter i lördags - inte så illa det heller, men att vara Guldmumla smäller ännu högre.
Om jag inte blivit Guldkonsulent och jag inte fått min åttonde metallguldstjärna anar jag att jag ändå skulle ha varit Guldmumla.
När jag suckar över att kläderna sitter för tajt, när jag tänjer och drar i valkar och volanger, när jag får söndagsångest över lördagschoklad som efter några glas vin far in i min mun med magnetisk dragningskraft som asteroidsvärmar i ett svart hål , ja, då drar han in mig i sin famn och mumlar i mitt hår att han tycker om hela mig, med valkar och volanger och ångest och allt.
What can I say?
Ja e Guldmumla jaa trallalaaa....

Insnöad

Klockan på kvart över sex. Trots att jag hört stormens dån hela natten pulsar jag ut och sätter i motorvärmaren. Måste ju hämta tidningen också. Ha! Hur skulle tidningsbudet ha kunnat ta sig fram?
Bara att inse att vi inte kommer nån vart idag. Dottern missar skolan. Jag missar Bruno K på Södra teatern. Jaha.
Först är det lite spännande. Sen frustrerande. Ätimpulserna dyker upp. När jag inte kan göra något av alla ärenden som var inplanerade till idag ökar rastlösheten suget efter något. Men på lördag är det personalmöte på ViktVäktarna med invägning. Denna vecka ska jag väl kunna skärpa mig?
Ut och skotta snö. Men det är lönlöst. Snön är för tung och jag har fyrtio meter uppfart att skotta.
Skriver en artikel. Tar en apelsin. Ont i ryggen.
Snön fortsätter falla. Dottern surnar till. Vi sätter oss i biblioteket och läser högt om hennes stjärntecken ur en mycket gammalmodig bok med könsroller så stereotypa att vi gapskrattar. Skönt att få ägna sig åt totalt onyttiga aktiviteter. Ingen av oss orkar städa, som vi borde.
Rester till lunch. Inte så mycket mat hemma. Vem vet när vi kan komma till affären igen? Bäst att hushålla.
Fikasug. Morr! Ingen getmese i sikte. Gunn-Britt! Svealandskött! Dubbelmorr! Hittar en nästan tom burk bortglömd exklusiv fikonmarmelad. Ett tunntunt lager på kanelknäcket får det bli.
Inser att jag inte kommer att kunna ta mig ut till vikariatet i Norrtälje imorgon. Jag får antagligen vänta till våren innan jag ser civilisationen igen. Mailar regionkontoret och ber dem ställa in.
Tittar ut för nittiofemte gången. Snö.
Kommer inte iväg till posten heller med Traderapaketen som ska skickas idag.
Tur att vi är friska. Tur att vi har ström och vatten. Tur att räven tog hönorna i somras.
Sugen.
Nej, elda på! Snart är veden slut. En vedspis, en kakelugn och en kamin igång. Vill INTE pulsa till vedboden. Snötäcket är 80 centimeter på sina håll. Fyrtio som minst.
Äntligen får man tänka på middag. Klyftpotatis och sallad, mums. Och kotletter fanns det i frysen. Bra. Räcker till i morgon med.
Dotterns goda humör är åter på upphällningen. Jag vet: vi gör pepparkaksdeg!
Är det nåt jag är bra på så är det att inte äta medan jag lagar mat och bakar. Pust! Äntligen är man i sitt rätta element. Är det nån som önskar en hemmafru?

Lilla vackra Anna

Vi brukar ju säga att kläderna krymper i garderoben. Det är för fuktigt eller nåt. I Tierp icke så. I onsdags fick vi bevis på motsatsen. Anna hade med sig sina gamla jeans. De hade blitt för stora. Löjligt för stora.
Om Anna skulle lägga ut sin garderob på Tradera skulle jag vara med att bjuda. Jag vill också ha en garderob som får kläderna att hänga löst.
Var köper man annars såna garderober? TV-shop?
Jag kan berätta vad det är för märke på det däringa klädskåpet, om ni undrar. BST, heter det. Blod, svett och tårar. Eller i varje fall en jäkla massa svett.
Med trots i blick skrev Anna in sig i januari. (Den här gången, då....!) Sen var det raka spåret. Alldeles för fort. Så fort att hon svimmade och fick sys efter Vårruset då hon var TVUNGEN att springa, trots feber i kroppen.
Hon lärde sig. När blodtrycket inte hängde med i utförsbacken och Anna damp i den fick hon lov att lugna sig lite, ta det piano några veckor.
Men upp igen skulle hon. Finns det åsnans tecken i zodiaken?
Så sprang hon i mål. På vilja, själsstyrka och glädje - för gladare och gladare har hon sett ut där hon kommit insvepande i snygga kläder i allt mindre storlekar. Alltsom oftast nyklippt i tuffa, klädsamma frisyrer. Och 43 kilo lättare.
Nu börjar livet, Anna!

Gunn-Britt - va fan

Kvart över tre

vill jag ha mitt te

Därtill vill jag smaka

en liten kaka

Den ska va rund

och helst mycket sund

Jag vill bli mätt

utan socker och fett

Gott är ett måste

och aldrig nåt pås-te

Knäckekanel

kan inte bli fel

Men ack och ve

nu blir jag le

Bästa tillbehöret

är getmessmöret

Men Gunn-Britt kokt klart

Var det nu så smart?

För all del -

blir jag fet är det Gunn-Britts fel.

Svart som synden

Kring allhelgona kan man lätt bli lite svart i själen. Svart ute, svart inne, svart i hjärta, svart i sinne.
Jag hatar att frysa. Och nu är frystiden här i sex månader framåt. Stockholmarn vill vara hemma och värma sig i sitt hyresrättsbadkar i Tjockhult. Jag har inget badkar. Jo, det har jag förresten visst, med det är fullt med stryktvätt och godis. Han badar hellre i varmvatten. Det är för lite sisu i stockholmare.
Nå, fan flög i alla fall i mig sen helgen tagit slut och jag fått syndernas förlåtelse i körkan. När Stockholmarn drog hem till sitt badkar istället för att tacka ja min goda lax så tänkte jag att det är väl attan. Nu ska jag bejaka min sinnesstämning.
ICA hemmavid har spottat upp sig flera steg den senaste tiden. Idag köpte jag pasta negra, pasta färgad svart med bläckfiskbläck. Skulle ha haft risnudlar, men det kändes för mjäkigt.
Sen dukade jag med svarta tallrikar på svart duk och svarta femtiotalsbestick och satte på en underbar skiva Goldfrapp: "Felt Mountain", Musique Noir när den är som bäst. Sen bjöds lax med Pasta Anima Negra:

Sås:
1/2 dl soja
1 msk balsamvinäger
1 krossad vitlöksklyfta
1 liten bit färsk, riven ingefära

Lax:
Färsk laxsida läggs i teflonform och strös över med flingsalt. 200 grader, 15 minuter

Pasta:
Koka den svarta pastan. Hacka under tiden en röd paprika fint och en halv röd chilifrukt mycket fint. Strimla rikligt med färsk basilika. Förbered i en skål. Häll på pastan och såsen och rör om.

Servera med sallad och rostade pinjenötter. Om man, som jag, vidbränner nötterna blir det ännu något dystrare.

Allteftersom måltiden led tog ljusen i kronan slut och det blev riktigt mörkt. Tur att mina ungar har svart humor. Nu gör jag som gotlänningarna och släcker ner hela skiten. Gonatt.

Fågel, fisk eller mittemellan

Du ljuva sommartid. Du förbannade, ljuva sommartid.
Plånboken fladdrar lika slappt i vinddraget som volangerna runt midjan.
Frågan man ställer sig är om det finns något samband. Jo. Det kan anas.
Det finns andra faktorer också. Förra sommaren var usel. Den här har också börjat illa. Då är det klart man tröstar sig. Tänk vad mycket tröst en sån här liten person tycks behöva.
Det började bra med jordgubbar och blomster från vännerna i Tierp. Gåstavarna var stuvade, liksom motionsprogrammet, checkkalendern, butiksguiden, de trånga jeansen. Sommaren låg inbjudande öppen som en mandelsblomsäng. Sen sket det sig.
På den sista lektionen före sommaren berättade vi våra mål: gå ner, gå upp, stå still. Jag skulle stå still. Det har jag gjort, kan man säga. Gåstavarna har härsknat i takboxen vid det här laget.
Vågen i Mjölby förra veckan visade ner. Förra veckan var eoner sen. Nu är det upp upp upp och humöret ner ner ner.
Finns bara en sak att göra. Nej, två: korka igen vinflaskorna och ut och gå.

Urballning och värmeslag

Hu!
Fick världens chock när jag klev på vågen i morse. Vad en värmebölja kan göra!
Jag har lagt märke till fenoment förr. Det är någon i luften, joner kanske, som gör att man sväller när det blir varmt. Det brukar vara som värst i slutet på juli, början av augusti, men ur led är ju tiden och vädret, så jon-fetman inträder redan i maj-juni. Illa.
Nu har det varit värmebölja två helger i rad: först på Antikmässan i Sätrabrunn. Hjälp, vad det böljade. Sen på inflyttningskalas i Söderfors i lördags.
Av värmebölja får man hjärnsläpp och på hjärnsläpp följer kalorikonsumtion. Färskost, panna cotta, vino, vino, vino. Falleri fallera falleralla föresatser.
Vad göra? Först lipar man åt sig själv i spegeln, sen blir det sallad morgon middag kväll - mums! Och sen en promenad som blir väldigt rask för att man ska hinna undan myggen. En urballning gör ingen sommar - på´n igen bara! En gång ViktVäktare - alltid ViktVäktare!

På spåret igen-sallad 4 pers
en påse andalusisk sallad
en burk kräftstjärtar
en halv honungsmelon
skivade rädisor
tomater
rödlök
paprika
en avocado
färska champinjoner
färsk broccoli
rikligt med färsk dill
citron, olivolja, vit balsamvinäger, citronpeppar

Ett tacksamt jobb

Förra veckan gick X i mål. Det var sista träffen för Kyrkan och då passade hon på att göra avslutningen extra festlig. Det har varit den minsta gruppen, men tillsammans har de gått ner hela X och mer därtill.
De kämpar med sina vardagar som innehåller en hel del visitaitonsrepresentation, kursgårdsmat, begravningskaffen och dopdito - det ni! (Jag säger bara s m ö r g å s t å r t a.)
Stockholmarn brukar klaga ibland: han tycker att jag lägger ner lite för mycket energi på det mesta och särskilt på ViktVäktarna (själv kör han för tillfället AnnikaDahlbergdiet kombinerat med kolhydratchock - för säkerhets skull).
Han vet att jag gör det för att hålla min egen vikt och för att jag tycker det är roligt och givande och han respekterar det, även om vi delar åsikten att det borde ge ett bättre ekonomiskt utbyte.
Vad är det som gör det så stimulerande? Funderade idag på det, medan jag körde hem från veckans träff med Q-med.
Jag tycker om att köra bil, men det är inte svaret.
Jag behöver kontrollen för att hålla min egen vikt. Det är extremt viktigt, men inte så kul.
Det är skoj att stå inför en grupp; jobbet passar mig.
Mat och dryck ger glädje i livet - det är en del av svaret.
Hälsan, miljön och välbefinnandet blir viktigare ju äldre jag blir.
Men viktigast är mötet.
Det är klart att det funnits något surkart som tycker det är mitt fel om vågen visar plus, och en och annan som känt sig osedd och försummad och det är väldigt tråkigt, men med de flesta har man genuina möten som berikar. En del är avvaktande länge: andra ger av sig själva direkt. Många kommer att ha kvar en egen liten plats i mitt hjärta jämt även sedan vi gått skilda vägar.
Ingen nämnd och ingen glömd - skål och tack!

Kom och träffa Årets ViktVäktare!

Idag kommer Aylin till Österby!
Nåja, det är inte första gången, precis. År 2006 kom hon hit en gång i veckan, vecka efter vecka, månad efter månad. Sen dess har besöken blivit lite glesare, men icke desto mindre blir man ju så glad när man ser henne. Idag är jag extra glad, för idag kommer hon hit i egenskap av Årets ViktVäktare.
Fortfarande är hon samma Aylin, som inte låter sig rubbas av vare sig journalister eller obetänksamma mattrugningar, men idag får vi chansen att ställa frågor till henne. Ta den!
Är det vettigt att gå ner 30 kilo på sju månader? Hur fixade hon formen? Vad fick hon avstå från? Vad avhåller henne från att äta som förut igen? Vad blir hon frestad av? När går resan till New York?
Passa på att ta med dig någon som egentligen vill gå ner i vikt, men inte kommit sig för ännu! Bättre motivation än Aylin är svår att uppbringa.
Du som tar med dig någon som skriver in sig får en liten present. Du som skriver in dig får 100:- i rabatt på inskrivningsavgiften (ord pris 220:-).
Välkommen!

Mänskan vann!

Jag kommer ihåg Aylin när hon strax före sommaren 2006 plötsligt stod framför vågen och bistert spände ögonen i mig.
Hon vägde 96 kilo, var fåordig och gav ett buttert intryck. Det var de där gröna ögonen som gjorde att jag inte fick skrämselhicka.
De gröna ögonen tillhörde en inspärrad prinsessa, som var fast besluten att ta sig ur sitt fängelse.Min uppgift blev att förse henne med verktygen som skulle göra att hon kunde bryta sig ut.
Men - jag tyckte att jag hade smugglat in en bågfil - då drog hon igång motorsågen.
När jag givit henne en liten knackelibankhammare, svingade hon storsläggan.
Mina kinapuffar ersatte hon med ett lass dynamitgubbar.
Kort sagt: Hon var fruktansvärt målmedveten.
Ett drygt halvår senare stod hon där - vacker och fri och sårbar - av sin egen kraft. Som en fjäril som brutit sig ur sitt hårda puppskydd. Nu flyger snart fjärilen till New York med sin make. Årets viktväktare blev hon och vann resan.
Vad vann hon mer?
Hälsa, kondition, självförtroende och glädje. Dessutom en plats i våra hjärtan och en funktion som en mycket god förebild för oss andra.
Grattis Aylin!

Livet är som en påse

.... den är tom om man inte fyller den med nåt. För att undvika att fylla den med godis proppar jag just nu i massor med träligt språkgranskarjobb. Byråkratiskan står mig upp i öronen: jag vill ha choklad i långa banor och en karl som finns där man ställt honom och soligt väder. Är inte detta mänskliga rättigheter, så säg?
Jag läste i tidningen om en dam som samlade på dockor för att livet efter en svår sjukdom skulle bli lite roligare. Då får man perspektiv på sitt eget gnällande.
Jag har samlat på skåp, tvålar, servetter, tändsticksaskar, färgat glas, tjusiga män, ungarnas alla kläder, ebelingporslin, tillbringare, prinsesstårtsgröna platsgrunkor, lila ljusstakar, fyrtiotalsskor, plastkassar, vimplar, kortlekar, konstböcker, virkgarnsdosor, sypryttlar, lampor och hus och inte har jag blivit nåt gladare för det.
Nu samlar jag på kilon. Nänä, inga fler på kroppen - vad tror ni?
Jag samlar på borttappade kilon. Som ni kanske vet pågår en gravallvarlig tävling mellan viktväktargrupperna i Norduppland. Så här ser ställningen ut:

Från årsskiftet har det tappats:
1. Alunda 101 kg
2. Tierp 88 kg
3. Österbybruk 77 kg

Alunda är den största gruppen. Tierp har gått om Österbybruk i antal medlemmar. Så alla är väldigt målmedvetna och duktiga! Heja! Heja!Apropå duktiga vill jag berätta nåt som kanske sporrar. Utom tävlan finns företagsgruppen på Q-med, med dryga tjugotalet medlemmar. På fem veckor har de gått ner 74 kilo....
Såna kilon blir man glad av!

Vitt, vitt, vitt

Fem dar kvar. Februari är årets djävligaste månad: kallt, grått, ett elakt ljus från himlen, stress värre än vanligt, pankt och till råga på allt: vitt.
Nej, inte på backen. I levern.
Jag har snart genomlidit årets tråååååååååkigaste månad med årets triiiiiiiiistaste middagar och iiiiiiiiiingetning att se framemot när fredan kommer. Dessutom har det vart fnurra med stockholmarn, dammsugarn har packat ihop, liksom vindrutetorkarn och snart hela bilen. Hönsen lägger bara sporadiska ägg och den där förb.. grävmaskinisten som skulle gräva för elkabel till nya affärn i november - han har väl gått och dött eller nåt.
Men på fredag är det över. Då ska jag sitta bekvämt tillbakalutad vid mitt uråldriga, lena köksbord och långsamt snurra en skvätt Amarone i glaset. Dofta djupt, njuta. Och jag ska tänka tillbaka på mitt årliga stordåd. Känna mig stolt för att jag klarade det, smutta lite, summera erfarenheterna: ettochett halvt kilo ner, inga onödiga minuspengar till det statliga monopolet, klarsyn, bättre sömn, läst massor av böcker, gråtit istället för att stänga inne...
Sen kan solen komma.
Jag var på en trevlig fest i mitten av månaden. Jag hade verkligen mycket trevligt, trots att jag var chaufför och trots att jag brukar vara den som är vildast. Där träffade jag bland andra en intressant tjej som gav mig ett tips som jag tror ska hjälpa mig att begränsa antalet flytande kalorier även i fortsättningen: guldstjärnor.
Det vet jag ju så väl från ViktVäktarna, att en guldstjärna betyder så mycket. Från och med i år ger jag stjärnor till mig själv. Eftersom jag, liksom många av mina medsystrar är fröken Duktig, vilket är skamligt, får jag ju heller inte ta åt mig beröm.
Nu övar jag. Varje dag jag inte inmundigar någon form av alkohol får jag en guldstjärna av mig själv i almanackan. Februari glänser och jag är stolt.

Hej, vilken härlig vinter!

Milda västanvindar rufsar håret när jag lufsar till brevlådan i morgonrock och träskor. Skruttet gråter blod för att hon inte kan åka skidor, men jag gläds åt varje plusgradsdag. Förra året var det 19 minus och jag var utan vatten i köket i tio dagar, för att ledningarna frusit. Elräkningarna är förvisso horribla nu också, men jag har å andra sidan värme i badrummet nu och slipper istapparna i håret om morgnarna i duschen.
Jag älskar också att åka skidor, om det är nedför. Jag tycker snö är vackert och det lyser upp mörkret. Men hjälp vad skönt att slippa skotta, kana i diket, köra fast i snövallar, halka omkring och bryta benen av sig när man försöker gå ut och gå. Och när kunde man cykla i Norduppland i januari senast?(Jojo, jag har hört talas om klimathotet och kan vara politiskt korrekt också, när jag vill.)
Om man inte har motionerat på länge och precis har fattat beslutet att göra något åt sin övervikt, då är det ganska tacknämligt att det är promenadvänligt ute.
Om knäna och höfterna tillåter är promenader det allra bästa sättet att komma igång. Man tänker väldigt bra när man går. Det är lättare att lyssna på en talbok när man promenerar än om man till exempel simmar. Man kan ha ett ärende och ett mål när man knatar (om man inte bor som motionshataren X i Österby som bara har landsvägen att gå fram och tillbaka på och därför vägrar göra det). Man kan gå tillsammans med någon annan och ha trevligt. Man kan äntligen få vara i fred. Och man bränner bra med kalorier vid så kallad lågintensiv träning som promenader innebär.
En promenad om dagen
minskar måttet runt magen!

Ny skeppare på Albertina!

Blingeliblång! Knappt har nyårsklockorna tystnat och ruset lagt sig förrän man upptäcker en ny fluffig bilring runt magen.
Jag höll minsann löftet till mig själv och stod stilla över jul, men sen vart det bra med stockholmarn igen och nyårsfirandet avlöpte lustigt och lätt - nej , visst nej, inte lätt.
Det är väl märkligt: när vi är sams går jag upp och han ner och när vi tjurar är det tvärtom! (Fast jag vet hur det går till. När vi är sams äter vi "min" mat och han går ner i vikt och vi har mysigt och har långa middagar med vin - så jag går upp. Sitter han hemma och tjurar plundrar han Gröndals Konsum på salami, leverpastej, bullar och pilsner och ökar stadigt, medan jag tappar matlusten hemma i Dmora, alternativt går långa ensamma, tyckasyndompromenader.)
Jepp, så var läget när det var dags att krypa upp på vågen förra veckan och konstera uppgång. Men det är bra, för då har jag nåt att jobba på. (Och så har jag ju varit lycklig i allsindar.)
Hade jag förväntat mig anstormning i onsdags bedrog jag mig. Nordupplänningarna låg och drog sig i idena. De få som kom i Tierp fick man använda mikroskop för att upptäcka. I Österby var vi något fler. Glada och beslutsamma dock på båda ställena.
I Alunda fick Lena rida ut stormen ensam på grund av missförstånd, men säg det som hon inte reder upp!
Nu är det alltså tänkt så här: Lena tar över i Alunda i slutet på januari då hon är färdigutbildad. Nu på torsdag är det öppet som vanligt och konsulent finns på plats. Däremot är tiden ändrad till vägning kl 18 och lektion 18:30 och så blir det sedan i fortsättningen.
Det finns med andra ord inga ursäkter för någon norr om Vattholma att släpa på en massa övervikt! Låt 2008 bli året vi slår sörlänningarna med häpnad!
Vilken storlek ska du själv dra i midsommar?