Ett stort tomrum att fylla med nougat

Varit ute mycket på vägarna i veckan. Täby i måndags, Östhammar i onsdags, Bergsbrunna i torsdags, Uppsala i fredags, Stockholm idag, Nyköping imorgon.

Jag tänker bra när jag kör bil. När snön flyger emot en som stjärnorna i StarWarsintrot töms hjärnan på trams och man börjar reflektera och tänka konstruktivt alternativt snöa in ibland.

Mina ögon spanar efter reflekterande djurögon i diket. Tankar som speglar mina kan komma till mig genom P1 om det vill sig väl. Olika musik på CD kommenterar mitt humör i högtalarna. Tystnad mil efter mil talar ibland högst. Är högst tilltalande.

Man kan komma att tänka på att man har det ganska bra. Man kan tänka på att man har allt man kan önska sig. Man kan tänka på att man till och med lyckats hålla sin choklad- och kakbudget under julen. Man borde verkligen känna sig nöjd och lyckad. Så kan man tänka. Sen känner man efter hur man faktiskt känner sig. Och då skär det sig.

I vintermörkret, där man låter sina nya begagnade dubbdäck från Österby Däck tassa fram över isskorpan på 290:an, kan man känna att det finns ett tomrum inombords, stort som Jukkasjärvi ishotell, som man längtar efter att fylla. Med nougat till exempel.

Minns känslan av den där Carte d´Or-elefanten. Njutning i fulla drag, men bakom den en känsla av förvåning över att jag helst skulle vilja ha tio till. Direkt.

Ska det aldrig gå över?

Man kan hälla en massa vin i Jukkasjärvi ishotell också. Utan tvekan skulle man också kunna fylla hålrummet med spel och dobbel, knark, sex, Polly och Pigalle och GT därtill. Och lite mer nougat.

Gud, familjen, Stockholmarn, vännerna, musiken, litteraturen, sommarhuset, konsten, skogen, antikviteterna, människomötena, kattsmekningarna, de doftande vita madonnaliljorna bredvid Malexanderspeldosekyrkan med julkrubban framför utgör motkrafter.

Men suget från tomrummet är starkt. Det krävs mycket energi till att varje dag stå emot jordens dragningskraft och inte låta sig falla.

Fast jag vet ju att det går att resa sig. Igen och igen och igen. Och att det är den enda möjligheten.

Inför det nya året önskar jag att jag ger mig själv mer motion, mer kärlek, mer tid.

Vad vill du ge dig?

Gå i kloster!

Vad en båtresa kan göra underverk.
Man åker iväg med sitt vanliga gamla grådassiga decemberdeppiga jag och återvänder rak i ryggen, stärkt till kropp och själ, om än inte alltid vidare utvilad.
Möjligen har det framgått att dansbandsmusik är det värsta jag vet - näst kategoriska människor, alltså.
Man får alla sina fördomar bekräftade när man kryssar med Cinderella. Tänk vad trevligt att få sin världsbild besannad! Det kan man vältra sig i ett tag.
Sen, när man gjort det, kan man börja öppna ögon och öron för andra intryck. Och båten är så stor, så stor, så är det nåt man inte gillar kan man gå därifrån.
Till exempel till sin rena, tysta hytt, bäddad med svala, stärkta lakan. (Kuddarna är trista och stela, men det får man bortse från eller packa med egna.)
I hytten finns igen disk, ingen smutstvätt, inga igensatta avloppsrör, trasiga diskmaskiner, smutsiga golv, osorterade prylar, pågående projekt... Nä. Hytten är min klostercell. Inga krav. Bara mitt eget utrymme och jag själv.
Den här gången fick jag en personalhytt. Inga utrop, inget skval. Däremot två tv-apparater. Ganska bortkastat på mig, men ändå!
Klart att det inte går att jämföra med sviten, men enkelheten har absolut sin charm.
Under natten råmade fartyget långa signaler ut i det snöiga mörkret. I min ensamhet i hytten kändes det tryggt. Här kommer vi. Vi finns. Vi stävar på.
Jag roas inte av nöjesutbudet på båten. Jag är här för att jobba. Det är sjätte resan denna höst. Människorna i personalen börjar kännas som gamla bekanta. De som kommer till mig visar glädjande framsteg.
Om det inte varit för jobbet hade jag nog aldrig kommit ombord på nån Ålandsfärja. Det hade varit synd. Maten är god, utsikten vidunderlig, särskilt idag med snöpudrade öar och kobbar i strålande sol. Det är intressant att titta på folk och det är skönt att få vara ifred och överlämna styrandet och ställandet till någon annan för en gångs skull.

Bland korpar och skator i Norrtälje

Jag är världens vanedjur, men omväxling ska det vara, annars storknar jag rätt snart.

Som en flyttfågel far jag och vikarierar i andra klasser. Det är skojigt. Alla grupper skiljer sig åt, har sin egen dynamik och sen är det kul att byta miljö. Ok. Upplands Väsby är skitfult, men medlemmarna där är rara.

Norrtälje är en jättetrevlig och behändig stad med en välsorterad antikaffär som jag brukar besöka när jag vickar för Kerstin.

Nu har jag varit där två veckor i rad. Mycket jobb nu när vi skuller lansera det nya. Medlemmarna har sitt speciella Norrtäljestuk, lite avvaktande så där. Men det brukar vara kul och givande. Det började bra i tisdags också.

Första klassen full med förväntansfulla medlemmar som genast var med på noterna. Sen efter klassen när jag åter skulle räkna lagret (man räknar före och efter varje klass) befanns det att en restaurangguide fått vingar. Fiskmåsar ser man många i Norrtälje, men tydligen finns det korpar också.

Andra klassen så. Bland alla trevliga småfåglar, sjöfåglar och påfåglar dök plötsligt två skator upp. Med sina hånfulla kraxanden lyckades de raskt förstöra förväntan och stämning för alla övriga i voljären. Det är tur att jag innerst inne är en ganska snäll och kristlig människa, annars hade jag väl tagit fram hagelbössan.

Alla lät sig i all fall väl smaka av frukten jag köpt för egna pengar. Som tack stal ytterligare några korpar en checkkalender och två butiksguider. Summa summarum: Jag åker hemifrån 7:30. Kommer hem 21:15. Lön för denna dag cirka 500:- före skatt, minus bensinpengar, minus bjudfrukt samt minus restaurangguide 80:-, checkkalender 80:- och två butiksguider 120:-.

När så en vanligtvis glad liten lärka hakar på skatorna och pratar om att ViktVäktarna bara vill tjäna pengar på att introducera allt det nya. Ja, då jävlar.

Lycka är moussaka i mässen

Vad går upp mot en välkryddad moussaka?
Kockarna här ombord är verkligen bra. Eftersom jag älskar moussaka äter jag det så ofta jag kan på grekiska restauranger. Oftast är min egen godare.
Idag i mässen: sagolik....
Till den två sorters sallad och till efterrätt kan man välja på bananer, äpplen, apelsiner, päron, grapefrukt. Sen finns det ett till bord med efterrätter, men det intresserar mig inte. Det är säkert gott med alla de där kakorna, men jag måste säga att jag hellre äter mat. Särskilt om den smakar så gott som idag.

Jag vill börja nu!

Nu brinner jag av otålighet! På vidareutbildning igår i regnigt Stockholm. Allt det nya!

Jag vill sätta igång omedelbart! Hur ska man palla att ge sig till tåls en hel vecka?

Om VV är bra nu - och det är det - så blir det ÄNNU bättre snart, snart.

Och en massa nya idéer fick jag. Känner mig manisk. På tåget träffade jag dessutom en kär, gammal medlem som inspirerade ytterligare.

Tur att man ska ut på havet igen och får annat att tänka på; som sekundmetrar, tortyrmusik, hitta rätt och vad det bjuds för smaskigt i mässen kväll...

Övergiven i sviten

Världens näst vackraste utsikt glider majestätiskt förbi utanför de stora panoramafönstren till min svit.
Min svit. Passar min personlighet på nåt vis. Jag tror jag alltid ska färdas så här.
Om det nu inte vore för att jag hamnat här på grund av överbeläggning. Inte ett konferensrum fanns att uppbringa på hela denna stora båt, så jag är förvisad till fören, till en svit. Här har jag dukat upp med våg och material, kokböcker och godis och här väntar jag. Förgäves.
Hit törs ingen komma. Eller hittar de inte? Eller har personalen bestämt sig för att ge tusan i att gå ner i vikt?
Hittills på två resor har jag träffat ett tjugofemtal av de anmälda. Man jobbar olika perioder ombord och det kommer att ta tid innan alla skrivit in sig. Några har redan varit med två gånger och börjat resan mot normalvikt.
Det är min tredje resa med Cinderella. Båten såg jag i fredags från Nybrokajen när dottern och jag var på väg på musikalbesök.
- Där åker min båt, sa jag stolt, när det lysande fartyget sakta gled ut från Stadsgårdskajen.
Jag har börjat hitta ombord. Igår kikade jag på efterrättsbuffén. Jag hade min fina fleecejacka på mig där det står ViktVäktarna med stora bokstäver på ryggen. Jag hörde ett glatt frustande bakom mig. En vältränad, tjusig dam tyckte det var kvällens roligaste underhållning!
Båten är fullbokad. Alla har mycket att göra, men ser glada ut ändå. I mässen är ljudnivån hög med många skratt.
I sviten sitter jag som Knyttet, ensam och väntar. Vem ska trösta Knyttet, med att säga som det är: Stig in och säg God afton! så de ser att du är här?
Bäst jag går och raggar en sväng. Och jätteensam är jag inte, för Stockholmarn åker med. Men han vägrar ju gå ner i vikt, förstås.
Världens vackraste utsikt? Från den stora stenen i hagen ovanför Blåkulla med utsikt ner mot Moodalen. Var annars?

Gammal och vis?

Levergryta trodde jag väl aldrig jag skulle äta igen i mina dar.
Kan det vara visdomen som smyger sig på så här en vecka efter femtioårsdagen?
Andra turen med Cinderella. Inte lika nervös som förra gången, men tillräckligt hispig för att den blide Stockholmarn ska få något mörkt i blicken.
Och när Stockholmarn får nåt mörkt i blicken framstår eventuella havets fasor som bagateller. Det är som när man nypte sig hårt i armen som barn för att slippa känna att det gjorde ont när man slog sig på knät.
I mässen serveras alltså levergryta. Det har man inte ätit sen omyndiga dagar. Och det var fantastiskt gott. Till detta pressgurka (ljuvligt) och kokt potatis. Hur mycket points innehåller en levergryta med bacon? Hur man än slår i sina böcker hittar man inte denna rätt. Den försvann med folkhemmet kan tänka.
Svensk husmanskost har aldrig varit något jag någonsin övervägt att servera hemma. När det finns italienskt! Indiskt! Thailändskt! Kinesiskt! Libanesiskt! Indonesiskt! Marockanskt! Turkiskt!
Flera i personalen kommer och vill veta. Vi enas om att det måste bli ungefär som köttgryta. Enligt Restauranggudien 7 Points. Ok. Det var det sannerligen värt.
Idag ställer havet till det.
Det gungar lite och vågen får spel. Det diffar på två kilo beroende på om vi befinner oss på toppen av vågen eller i en vågdal. Fascinerande. Detta med vikt är minsann ingen exakt vetenskap ombord.
Den här resan har jag släckt belysningen och kunnat sova. Jag har hittat vinbaren, men bara rekat. Jag har läst på matsedelarna utanför restaurangerna. Om den blide följer med på nästa resa lär det inte vankas levergryta...

Sova bör man annars dör man

Sjömanslivet är hårt.

När jag kommit i land och hem till bingen sov jag som ett stengolv tolv timmar i sträck. Sen har jag gått som i en dimma i två dagar, men nu börjar jag bli som folk igen.

Men det var inte baren som gjorde det och inte var det taxfreen heller och jättegod mat fanns i mässen och frukt i mängder. Jag har väl aldrig sett så mycket frukt! Och det gungade inte ens.

Alla var jättesnälla, och jag fick hjälp att hitta till och från hytten och mässen och konferensrummet där jag skulle träffa dem i personalen som vill gå ner i vikt. Taxfreen hittade jag på egen hand, men barerna har jag lyckligtvis inte snitslat mig fram till ännu. (Sen ryktas det om att det finns både fika och nattamat i mässen, men jag tror inte jag hörde det.)

Det gick alldeles utmärkt att följa kostprogrammet ombord. Jag lärde mig av kapten och styrman och kryssade som de gör mellan kobbar och skär mellan smaskiga kakor och potatisgratäng och hittade i hamn: till salladsbuffén - mums!

Problemet var sömnen.

När jag skulle lägga mig efter anspänningen och den stressiga dagen gick det inte att släcka. Jag tryckte på alla knappar som fanns, men det envetna lysröret över hatthyllan sken som en fyrbåk.

Det hade säkert med säkerheten att göra, tänkte jag, och resten av natten tillbringade jag i fotänden av sängen med kudde över huvudet och täcket därtill och tankarna på Estonia och räddningsflottar och höga vågor. Och på att om jag kom levande ur det här måste jag köpa ögonmask och draperier och vikskärmar till nästa vända.

Dessutom hade jag ju inte fattat det här med tiden.

Jag har problem med klockan i vanliga fall. Analogt och digitalt och ferbålt fervillande. Nu tillkom finsk tid. Eller det gjorde det inte alls, men det trodde jag, så jag ställde mobilen en timme för tidigt.

Morgnar är inte min starka sida, om man säger så.

Nå slutet gott, allting gott: Massor av trevliga människor med fina ränder på jackorna. (Såna vill jag också ha.) Hemsk musik (men det visste jag ju redan). Whiplashen gillade inte att jag köpte full ranson, men det gör förhoppningsvis gästerna som kommer imorrn. Nästa tur vet jag hur man gör med det mesta.

En bra sak med att handla i taxfreen: Snälla M berättade att knappen till lysröret sitter på panelen alldeles bredvid huvudkudden...

Min nya karriär

Jag har hittat mitt kall. Jag ska gå till sjöss. Adjöss.

Hej och hå jungman Jansson

Ja, det här går ju lysande. Ett kilo ner sen i måndags då jag började med hyschhyschhysch. Helgen är utmaning nummer ett och igår gick det bra och hittills idag med. Middagen kvar och några Points till vin också. Men sen!

Sen ska jag ge mig ut på äventyr. Vojne, vojne.

Jag ska mönstra på.

Jag som blir sjösjuk bara jag ser en marinmålning. Jag som inte kan se en hylla med taxfreeToblerone utan att ladda upp ett årsförråd. Jag som inte kan ha en bar inom räckhåll utan att testa deras ginkatonca. Jag som avskyyyyyyyyyyr dansband och disco och folksamlingar. Och har cellskräck. Och är rädd för vatten. Och villar bort mig på båtar större än en tvåmanseka. Och blir helt galen om jag inte har tillgång till frukt och mat och riktigt te på mina bestämda tider. Och hur ska jag kunna följa hyschhyschhysch ombord?

Arrrgggghhhhh!

Imorgon börjar jag som ViktVäktarkonsulent ombord på Cinderella.

Det ska bli najs.

Personalmöte igen

Vad gör ViktVäktarkonsulenterna på sina personalmöten?
Jo, det ska jag tala om: Vi vägs.
Därefter äter, fikar, äter, dricker, dricker, dricker, äter, fikar, äter, och fikar vi.
Så kanske det presenteras lite nyheter och då applåderar vi lite försiktigt. Om nyheten inte gäller godis förstås. Då blir det tjo och tjim och applåderna vill aldrig sluta.
Ja, det här ska bli kul. Say no more.... den som går på möten får se. Tids nog.
Sen blev jag guldkonsulent igen. Tack, kära medlemmar!

Plommonmos och äppelkompott

Idag har jag kört äpplen och plommon i den mixer som kallas gräsklippare. En halvtimmes slit i frodigt, långväxt gräs fick utgöra dagens motion.
I gräset doldes kilovis med äpplen och ruttnande, frostbitna plommon.
Inte har jag gjort nån plommonmarmelad. Vad ska jag liksom med det till? Jo, förstås: Stockholmarn.
Äppelmos har det heller icke blivit. Några plommonkakor och äppeldito, förvisso. Men vad det skär i hjärtat att se frukten förfaras! Visst, man kan skänka bort den, och det gör jag, men de flesta härikring har fullt sjå med sin egen skörd.
Alla de kära frukterna som gick till spillo inspirerade emellertid till dagens middagsrätt. Vi kan kalla den:

Husmoderns revanschpasta
1 gul lök, hackad
2 vitlöksklyftor, hackade
2 syrliga äpplen, rivna
1/2 kålrabbi, riven
1 näve trattkantareller eller annan svamp
1 tsk olja
6 hg nötfärs
4 msk tomatpuré
1 tsk sambal oelek
salt, svartpeppar
timjan
rosmarin
4 dl Milda mat extra 4 %
10 plommon i småbitar
basilikablad

färsk fullkornspasta
parmesan

Fräs lök, vitlök, äpplen, kålrabbi och svamp i oljan. Bryn köttfärsen vid sidan om. Tillsätt, krydda. Tillsätt tomatpuré och Milda mat extra. Låt puttra några minuter. Tillsätt plommonen och låt dem bli varma. Garnera med färsk basilika. Servera med färsk pasta och toppa med några varv på parmesankvarnen.
Inte så pjåkigt.

Jajaja

Det tjatas. Det tjatas på att inget händer på den här bloggen. Tjat, tjat, tjat.

It´s very simple, folks: händer det inget på vågen, så händer det inget på bloggen.

Hur kul tror ni det är; när Östhammar gått ner 108, Österby 130 och SLU 68 kg och jag har gått upp tre?

Inget.

Nå, igår travade jag troget på genom regnet i elljusspåret - ensam! Hrrrmmmm.

Idag cyklade jag en omväg till Österby och handlade. Trevligt, soligt.

Igår käkade vi rotfruktsgryta till middag (ur Powerstart 1), men eftersom jag ville ha bengalisk mango chutney till vart det lite mer points än tänkt.

Idag blir det kapris- och baconspäckad skinkstek ur Köksmästarens kokbok, en väldigt trevlig VV-kokbok från 2001. Där står det kotlettrad, men man tager vad som ICA till extrapris haver:

en skinkstek (eller kotlettrad)

salt

svartpeppar

1 pkt bacon

1 gul lök (men jag tar en halv röd)

1,5 msk dijonsenap

0,5 dl kapris

Sen kan man göra en sås också, men idag blir det bara stor sallad med fetaost till köttet. Salladen innehåller: provencalsk salladsblandning, paprika, kålrabbi, tomater, sugersnaps, gurka, avocado, rödlök och fetaost. Allt skuret i SMÅ bitar. Vinägrett därtill för den som vill: hälften jungfruolivolja, hälften balsamvinäger, rejält med citronpeppar.

Klipp baconet i småbitar och knaperstek. Låt rinna av på hushållspapper. Dispose of the fat. Bryn löken. Blanda bacon, lök, senap och kapris till en gegga. Skär snitt i köttet och proppa in geggan där. Kladdigt, men värt besväret. Salta och peppra köttet. Stek i ugnen 175 grader i 1-11/2 tim. Själva köttet 4 1/2 POINTS.

Gött. Enda nackdelen är att man får slåss för att få nåt undan till matlådan.

Fylla jämt och fylla samt eller fylla jämt och samt

Ikväll firar Stockholmarn sin lilla mor som fyller ojämt, fast det kallas jämt, och jag jobbar på VitkVäktarna. För ett par månader sen fyllde min lilla mor lika mycket eller litet och då körde Stockholmarn buss.
Det är mycket fylla nu.
Är det inte 75 så är det 70 eller 60 eller 50 - eller varför inte 47, för en sån födelsedagsfest var jag på i måndags.
Fyller inte folk år lite oftare nu än förr i tiden?
När man var liten fick man ju vänta i evigheter på att få fylla år. Och man kände inte så många som fyllde heller. Kan det beror på det? Att man känner så mycket folk nu att det är födelsedagskalas i princip jämt?
Det är ju roligt att det är firande och fest och glädje och glam?
Jo, det är roligt. Jag älskar lagom stora fester och allt som bjuds där: kakor, tårta, choklad, mumsmat, vin, cognac, merameramera.
Jag har en ny teori: Det är inte ämnesomsättningen som sjunker, som gör att vi går upp i vikt när vi blir äldre. Det är att vi känner så många som fyller och det blir så rajtans hela tiden.
Ja, så måste det vara. Tänker man lite framåt ser man att riktigt gamla människor är väldigt magra. Min salig mormor var 101 när hon dog och då var hon liten som sparv. Det berodde på följaktligen på att alla hennes vänner dött, så det inte var så många kalas kvar.
Men hundraårskalaset för henne - det var välbesökt och roligt. Ett sånt vill man ju gärna ha...
Alltså blir det inga förändringar. Det är äta nyttigt och röra på sig som gäller, om man ska hänga i så länge.
Man få väl helt enkelt springa till och från kalasen.

Post påsk depression

Nu är det ett år kvar. Hur ska man stå ut?
Man kan försöka tänka på allt trevligt som kan tänkas hända. Jul, och så där.
Suck.
Inte hjälper det att tänka positivt. Allt det där tramset med att man kan ersätta negativa tankar är bara blahablaha.
Ersätt chokladägg med havregrynsgröt, till exempel. Jag skrattar ihjäl mig.
Eller ersätt softa på schäslongen i sommarhuset med ett glas rödvin i handen mot att ligga i en roddmaskin i Österbys svettiga gym.
Nä, det säger sig självt.
Ett år kvar till nästa påsk. Ett år kvar innan man åter kan trycka i sig nougatägg i takt till Hisannah Hosannah i Jesus Christ Superstar och känna den lena, lena ljuvligheten mot gommen.
Ett år av självplågeri, tagelskjortor och kruska.
Jag tror jag ska affirmera mig själv som heliumballong istället.
Jaa, bra idé! Jag tycker redan jag känner linningen på kjolen strama ytterligare några snäpp. Mmm, jag tänker zeppelinare. Tjosan, där sprack sömmarna! Inget som tränger och skaver. Jag är fri från kostrådens tyranni! Nu svävar jag iväg. Lalalalalalaaa.
Adios! Vi ses i Paradis!
Dream on.
Eller ja, ok på onsdag då, på vågen.

Lingonveckan

Nämen jag ba dör, alltså.
Här står jag, pryd och väluppfostrad, vecka efter vecka och tar emot förtroenden om människors allra intimaste.
- Jag blöder som en gris, jag.
- Det är den veckan. Då är jag svullen som en spärrballong.
- Det är röda veckan, så egentligen borde jag inte komma hit.
Det är tur man gått teaterskola. För inombords rodnar jag av varje antydan om detta onämnbara: somliga människor har mens.
Jupp. Face the facts. Varför skulle man inte prata om det?
För så är det, att nittio procent av alla kunder hos ViktVäktarna har, eller har haft, mens. Och det påverkar vikten. Och alla vi som stått på den där vågen, vet hur viktigt varje hekto är. Och en gång i månaden är det som om alla ansträngningar är förgäves. Och då deppar vi ihop. Eftersom det inte följer "standard", som är att man går ner jämnt som ett urverk, som en bergfast princip, som en - man, kort sagt. (Men vem skulle vilja vara man? Never in my life. Nej tack!)
En del märker inget. Andra går upp två kilo. De allra flesta är mycket klokare än jag. De känner sig själva. De vet att de funkar så här och de står ut med en viktökning eller ett stillastående en gång i månaden.
Vilket tålamod. Quelle endurance! Med en sådan hållning som de flesta viktväktare har skulle hela Europa nu pratat franska. Men Napoleon hade inte mens. Han hade bara magkatarr. Han var för otålig. Trodde han skulle erövra världen på en fikarast.
De riktigt framgångsrika viktväktarna bidar sin tid - sina tider - och ser framgången på sikt, precis som den ter sig, med toppar och dalar, men i rörelse i rätt riktning.
I sådana här tider tar jag till det som behövs: en blodig biff, färsk baby(vilket jävla namn)spenat, tomat, lite paprika för färgens och vitaminernas skull, en kvarts avokado och lite smulad fetaost. Perfekt fredagsmiddag med rödvin till. Järn, antioxidanter, tuggmotstånd och smak!
Vive la différence!

Sommartider hu, hu, sommartider

Vad hände med den här dan?
Nåt mysko var det som gjorde att jag vaknade tidigt, gick upp och bakade scones och väckte alla och sen mumsade vi söndagsfrukostscones, och OSTEN åkte fram, den som bara tittar fram ett par gånger i månaden.
Sen kom det besök och då försvann resten av sconsen och - hoppsan - en äppelpaj med vanlijsås slank ner av bara farten.
Det var väl inte meningen.
En mor-son-promenad som kompensation. Inte lång, men full av lek och allvar. Därute stötte vi på Suddagumman som slog följe med oss en bit innan hon stannade och lekte med en katt.
Lite bröd behövde bakas, och idag såg de verkligen riktigt fantastiskt goda ut de där frukostbullarna, för jag hade hällt i müsli, som Gimli av någon outgrundlig anledning plöstsligt inte äter längre. Och ja, de var delikata.
Sen var klockan dags att laga mat, fastän den egentligen var mer än en timme för tidigt och ingen var hungrig, men fläskkotletterna, den rosmarinkryddade klyftpotatisen, den grekiska salladen och tsatsikin gick åt ändå minsann, för äta bör man.
Nu var jag proppmätt och fick med Stockholmarn ut på en liten kvällstur. Men han gillar att strosa, han, så där blev knappt några steg ens registrerade i stegräknarn på den lilla turen runt kvarteret.
Och nu skulle man vilja ha en stor fet grogg och ett kilo jordnötter.
Nä, tacka vet jag vintertid. Fräääs!

Gimli i kylskåpet

Hur många sidor har en krona?
Här har man vänt och vänt på dem och faktiskt dyker det upp nya sidor, nya lösningar hela tiden.
I tisdags gjorde jag köttfärssås på den billiga färsen jag köpte för ett par veckor sen på vår eminenta ICA-affär. Småbarna låter sig väl smaka, men jag gör nästan alltid så mycket mat att det ska räcka till minst ytterligare ett mål. Alltså lade jag resten av köttfärssåsen i en plastbytta i kylen för att ha till dagens mat: köttfärsfylld, fetaostgratinerad aubergine.
Vad händer?
Lagom torsdagsnedstämd i hågen laddar man upp på marmorbänken för att tillreda dagens middag. Men köttfärssåsen är väck.
Jupp.
- Den var så frestande, säger Gimli, ett par meter lång och 19 år - ett av småbarnen.
- Jag tog den till mellanmål.
Här stod man med tre trinda auberginer, kronorna vända tills de förtvinat, och ska försöka göra ett bra avslut på dagen för alla.
För tre år sen fick vi på ViktVäktarna en sjuhelvetes massa vegetarisk tacomix att fördela i klasserna.
Jag fördelade och jag fördelade, men ändå blev det över både till mig och stockholmarn.
Bästföredatumet var i juli 2007, men hittills har ingen blivit sjuk, ta i trä.
Det var bara att damma av ett par påsar till, fräsa en lök, ett par vitlöksklyftor och urgröpet av auberginerna, sen tillsätta två påsar utgången tacomix, en tetra krossade tomater, lite vatten, tomatpuré, salt och en matsked kanel.
Sen fyllde jag auberginehalvorna med såsen, smulade över fetaosten, också utgången, om än inte lika gammal ,och in ugn i 200 grader i 20 minuter.
Det enda (nej, nu ljuger jag) jag är riktigt petig med är grönsakerna. Jag och dottern gjorde en härligt krispig sallad på sugersnaps, salladsblandning, tomater, gurka, avokado och paprika.
En krona har många kanter - bara fantasin och desperationen sätter gränserna.

Nu har det vänt, ser ni

Januaris anstormning uteblev. Nä, inte i storstäderna, men här på vischan var det ingen rusning till vågen direkt. Om det beror på alla varsel här i Norduppland, allmän lågkonjunktur eller att alla plötsligt är nöjda med sin vikt eller att man vill gå ner lite grann först på egen hand vet jag inte. Vi som var där ursäktade oss för att det stod plus på vågen: julen, den julen.
Vid varje årskifte nollar vi viktminskningen. Det gör att när många julnjutare kommer tillbaka i januari visar statistiken plusvikt. Inte kul. Men nu har det vänt! På en månad har tierparna gått ner 35 kg och bruksarna 38! Och då är alla pluskilon borta! (Haha, Lena! Hade ni bara 14 kg i Alunda, sa du? ;-) )
För min egen del ger den vita månaden förhoppningsvis snart utdelning. Jag liiiiiiider.
Månaden är ju vit på andra sätt också och det är trevligt att kunna plocka fram sparken. Jösses vilken puls man kommer upp i efter ett tag och vilka konstiga muskler man tränar när man sparkar iväg...
Häromdagen hämtade jag stockholmarn i Österby med spark. Han hade packning med sig och vi handlade mat. Med alltihopa lastat som på en kamel längs Sidenvägen sparkade vi iväg över dammarna mot Dannemora i solen. Gentilt erbjöd sig stockholmarn att skjutsa mig också
- Lägg dig över maten, vetja.
Och det är klart jag gjorde. Vi kom tre meter innan sparken brakade ihop. På något vis lyckades jag undvika att knäcka alla äggen som låg överst.
Sens moral: Man går inte ner i vikt med äggröra.

Flexibilitet och russintjuvar

Pia vill ha mitt brödrecept. Hoppsan!
Det har ju aldrig varit nedskrivet och aldrig blir resultatet exakt likadant, för jag tager vad jag haver.
Å ena sidan vill jag alltid ha det exakt som jag alltid har haft det. Å andra sidan får man ju försöka vara lite uppfinningsrik om man nu är för fattig eller för slö för att se till så man får det som man vill ha det. Detta gäller allt, inte bara bröd.
Men på morgonen ska det vara två grova brödbullar av mitt hembakade. På dessa en nypa sallad. (Förr var det alltid ruccola, nu kan det vara ur påsen blandat färdigskuret, för jag tycker det har blivit knepigt att få tag på fräsch ruccola som man är säker på inte är vattnad med avsloppsvatten.) (Ser du nu då, Stockholmare, att även jag kan ändra mig!) Ovanpå salladen en halv skiva lufttorkad (eller kallrökt) skinka. Därpå skivade tomater. Först två skivor och sen i slutet av kalasandet kan man klämma dit en skiva eller två till, för de andra har redan slunkit ner. Ovanpå tomaterna färsk basilika. Till detta en liter nybryggt earl greyte - EJ påste -och tända ljus. Vinter som sommar - om inte frukosten äger rum i badande solljus. Då kan stearinet uteslutas.
(Ja, ovanstående ingår i recepetet, om nån undrar. Annars blir det inte rätt. Hela dagen kan bli fel.)
Själva tillredning då. Tja. Man tar sin assistent: Electrolux eller äkta make. Till nöds sina egna händer.

50 g jäst smulas ner i bunken.
1,3 l ljummet vatten tillsätts.
4 tsk salt likaså. Sen kan man sätta igång assistenten.

Medan den arbetar gör man skafferiinventering och pytsar i vad man finner lämpligt. Så här brukar det bli (måtten är extremt ungefärliga):

1 dl hela linfrön
1 dl solrosfrön eller nötter
1 dl rågkross, vetekross, matvete, dinkelkorn, dinkelflingor eller fiberhavregryn eller lite av varje
1 dl russin
3 dl grahamsmjöl
2 dl grovt rågmjöl
resten rågsikt

Vaddå resten? undrar någon. Jo, man häller i tills det blir lagom. Degen ska vara ganska klibbig och bearbetningen pågå i minst fem minuter med elektrisk assistent, med mänsklig det dubbla.
Jäs en timme övertäckt.
Häll ut degen på mjölat bakbord. Fös ihop (degen ska inte vara lös som foccacciadeg, utan formbar till en bulle). Dela bullen med degskrapa på mitten och på mitten igen och på mitten igen etc tills bullarna är 32 stycken. Lägg på bakplåtspapper på två plåtar. Jag använder alltid teflonpapper (finns att köpa på ViktVäktarna); lätt att använda och tvätta av och inget fett behövs.
Jäs övertäckta medan ugnen värms till 225 grader.
Sätt in en plåt i taget i mitten av ugnen (i varmluftsugn med två plåtar samtidigt blir det av nån anledning inte lika bra, i alla fall inte i min på landet.) Grädda i 18-22 minuter. Jag vill ha det ganska brunt och knaprigt. Gillar man inte akrylamid kortar man gräddningstiden lite.
Låt bullarna kallna på galler utan nånting över.
Dessa bullar blir sega med rejäl skorpa, så man får slita lite. Pointsvärdet blir 2,5-3,5 per bulle, beroende på hur mycket nötter, solrosfrön och russin man har haft i. Det kan tyckas vara mycket points, men för mig är frukosten dagens viktigaste mål, och jag lägger gärna 5-6 points där. Och så vill jag bli mätt. Det är därför de heter Konsulentens mättnadsbullar, för de här klarar man sig länge på, särskilt om man tar rejält med grönsaker också.
Bullarna fryser man in och tar bara fram och tinar så många som går åt. Bröd ska vara färskt!
Nu är det bara att experimentera och ta de ingredienser som finns tillgängliga. Därav Flexibilitet. Russintjuvar då?
Jo, när jag skulle baka idag, befanns det att den halvfulla russinburken numera innehöll tio stycken förtorkade russin. Så då tog jag några från julen överblivna torkade katrinplommon och skar i småbitar istället. Om det blev gott - ja, det återstår att se imorgonbitti!

Häppi nju jer

I Gaza faller bomberna. Mitt största bekymmer är att maten håller på att ta slut. Inte så att någon skickat raketer på mina försörjningsvägar eller ens blockerar uppfarten med tanks. Min lilla värld slåss med den stora. Någons - mångas - värld faller i spillror medan jag klagar över feber, ensamhet och att skafferiet bara innehåller burkar med bönor. Bara.
Min nyårsafton innehåller både champagne och raketer, fast champagnen intas i sängen och skålas i per telefon med Stockholmarn som har bara citronvatten att klinga med och raketerna är ofarliga fyrverkerier som jag hör men inte ser.
Min tristaste nyårsafton. Hur var den i Gaza?
När barnen anländer blir jag lycklig och lättad. Jag får hjälp med veden, matlagningen och framförallt sällskap. Efter en vecka i dvala tar jag bilen och får med dotterns hjälp hem förnödenheter.
Livet kommer att återgå till det normala här. Jag kommer att ta det normala för givet. Jag fortsätter traggla med Stockholmarn, vikten, årsredovisningar, Tradera, inredningar, butiken, huset, trädgården... och trivs med det, förhoppningsvis.
Nyårslöften blir det inga i år. Jag är mycket för återbruk, så jag använder de gamla på nytt: hålla vikten, helst gå ner två-tre kilo, röja på vinden, försöka bli en lite bättre människa. Kanske genom att inte glömma och blunda för hur det ser ut utanför min egen lilla värld.