Präktiga, förutsägbara ViktVäktarna

Har du varit på frälsningsmöte nyligen? Inte? Eller jaha, ok, men inte hos ViktVäktarna i alla fall?
Varifrån kommer bilden av ViktVäktarmöten som tillställningar med vittnesbörd och hallelujarop? Med föreställningar om att man väger sig inför publik? Att konsulenten ropar ut vikten högt - eller - varför inte vi vår digitaliserade tid - har stora röda sifferskyltar som hos bilprovningen som blinkar: "93, 6 kg = + o,8 kg = SKÄMS!!!"?
Jag tror den bilden är hämtad ur samma skafferi som andra liknande "sanningar" om saker man inte känner till och inte vill veta något om - särskilt om man anar att man skulle behöva veta det och det skulle innebära att man vara tvungen att konfrontera vissa sanningar om sig själv.
Det är bara tanter som går på ViktVäktarna.
Ja, det stämmer. Modiga, starka, beslutsamma tanter som vågar bjussa på sig själva och sina tillkortakommanden och segrar. Tanter i åldrarna 13 till 89. Av båda könen.
Vilka är det som inte vågar gå på ViktVäktarna?
ViktVäktarna är pretto, präktiga och trista.
Ja tyvärr, mirakelkurer får du söka någon annanstans. Vi kör nämligen strikt efter vetenskap och beprövad erfarenhet, men förhoppningsvis på ett ganska roligt och motiverande sätt.
Vi har en tydlig struktur, för att du ska känna dig hemma, men antagligen blir du överraskad ofta, av ny kunskap, ahaupplevelser och befriande skratt.
Alltid är inte mötena förutsägbara.
I torsdags i Alunda var det knökfullt igen. Halva styrkan var vägd när blixten slog ner i närheten och det blev mörkt.
Det är knepigt att väga sig på elektriska vågar när inga elektroner finns i ledningarna.
- Vem bor i närheten och har en digital personvåg?
En tjänstvillig medlem pilade hem genom det iskalla hällregnet och var tillbaka på fem röda. Under tiden hade Lena och jag inventerat lokalens förråd av värmeljus och fått det riktigt mysigt.
Mörkret tilltog och när jag nästan tuttat eld på ett antal medlemmars strumpor för att kunna läsa av vågen med hjälp av flämtande värmeljus beslöt vi raskt att köra lektion i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka.
Åtta ljus på konsulentbordet gjorde att åtminstone de med höksyn kunde se vad som stod på blädderblocket.
Det ja. Blädderblocket hade anlänt enbent, så det hade vi pallat upp mot väggen och konsulentbordet. Det bar sig inte bättre i mörkret att mitt under föreläsningen, i en konstpaus, brakade hela härligheten ner bakom konsulentbordet.
De som inte trodde det var bombanfall var övertygade om att blixten fått in en direktträff.
En gentleman på första bänkraden slängde sig fram för att förhindra eldsvåda och benbrott och allting redde upp sig. Efter lektionen vägde vi resten av styrkan och under genomgången av kostprogrammet kom strömmen tillbaka. Då sa jag faktiskt Halleluja.
Trist och förutsägbart hos ViktVäktarna?
Nä.