Red snapper

Ny fisk. Det var lättare sagt än gjort det. När man inte får upp den själv finns ingen annan råd än att ge sig in på ICA i Kumla.
Där finns en fin fiskdisk. Red snapper är en ny bekantskap med fast kött och vackert mönstrat skinn. Jag marinerar den i lime, olja, vitlök, chilipeppar och ingefära.'
Sen grillar vi den. Först med köttsidan ner, sen med skinnsidan och sen lite vid sidan av i folie. Det hade vi nog inte behövt göra; det tar tid innan den blir färdig. Gott, men inte någon sensation. Det kanske beror på marinaden.
Stockholmarn tycker den påminner om lutfisk i konsistensen, bara det kan ju avskräcka. Jag har inte ätit lutfisk sen jag var sju.
Nu har jag i alla fall testat EN ny firre. Dags att ta med med gudsonen och fiska. Tack vet jag hemmafiskat, för det känns miljömässigt tveksamt att äta fisk som dragits upp utanför Sydafrika och sen flugits hit. Och det finns väl inget som går upp mot nyfångad abborre?

Vi går och fiskar

Stockholmarn är sur. Gästerna och konsulenten vill fara på auktion och loppisar. Stockholmarn vill cykla. Han har mekat ihop fyra tjusiga hojar från diverse vrak och vill visa oss en damm i skogen. Att det är skitväder bekommer inte honom.
Något tinar han upp när han får kaffe och wienerbröd på ett fik, men sen mulnar han på igen medan himlen ljusnar. Vi lovar honom att vi ska cykla när vi kommit hem.
Från regn till sol. Vid sjutiden bär det iväg med liten picnickorg, metspö och mask. Två kilometer har Stockholmarn sagt.
Fyrtio minuter senare på skogsbilvägar som knappt syns för lera, vatten och växtlighet är vi fortfarande inte framme. Bra motion är det i alla fall, tänker jag sammanbitet, där jag försöker balansera i hjulspåren. Kroppen är lite rädd för spåriga cykelvägar sen den bröt foten häromsistens.
Äntligen får man fälla ut spöt och kroka på masken. De andra plumsar i bland näckrosorna och skrämmer bort fisken. Det gör inget: jag får ändå bara mört och små braxen i Nerikes dysjöar. En stor braxen vill jag ha, för jag har utmanat medlemmarna på att vi ska pröva tre nya fisksorter under sommaren och hittills har det bara blivit den vanliga delikata abborren.
I kvällssolen på berghällen delar vi en flaska bubbel och några salta kex innan vi anträder återfärden till torpet. Vi ska ta en annan, mer lättcyklad väg tillbaka, gudskelov.
Lättcyklad, ja, men låång. När vi tror vi kommit vilse träffar vi på några trevliga danskar mitt i ingenstans som talar om var vi är. Därifrån tar det en timme hem. Vi tävlar på cyklarna och försöker hinna hem före mörkret. Totalt utpumpade slänger vi oss på gräsmattan och pustar.
Två kilometer, jo tack. Men skönt att äntligen röra på sig ordentligt. Och Stockholmarn skiner som en sol igen.

Varm pastasallad

"Tomt" i kylen igen. Fantasitorka. Alla gäster och ungar och stockholmare har farit och lämnat rester av skiftande slag. Två och en halv mil till affärn. Och hungrig NU.
Fem kantareller snabbrensas. En halv rödlök som inte vissnat helt hackas. Sån den tråkig smörgåsskinka som bara ungarna gillar skärs i småbitar. Detta bryns i lite olivolja. Överblivna fullkorsmakaroner tillsätts liksom en par soltorkade tomater, hackade. Fyra kalamatasoliver slår följe med dem och sist lite ruccola, färsk basilika från trappan och en kvarts avocado innan lite balsamvinäger stänks på och limepepparkvarnen bidrar med några varv. Lite salt och grovriven parmesan...
Fy tusan vad gott. Kylskåpet var visst inte tomt ändå.

Vänner och fiender

Det finns alltid en anledning att äta, fira, dricka något gott.
Goda vänner kommer på besök till sommarhuset. Inte serverar man grönsakssoppa och vatten det första man gör. Nej, det blir grillat och vin och läsk och nybakad kaka. Det är roligt att träffas och man ses inte alltför ofta.
Vi är lyckligt lottade – vi har många vänner, och de kommer gärna och hälsar på. Så det blir ganska mycket fira.
Är det tillfälligtvis inga gäster här vill man ju fira att man är ensam, bara vi. Och försvinner Stockholmarn o- eller inte oförhappandes till Torpet, då blir det ju så oerhört synd om mig att jag måste få nåt gott.
Och sen har det ju regnat och skvalat och varit för dj-ligt kallt och dystert. Vad kan man göra då annat än att stanna inne och baka kakor?
Två dagar har det varit strålande vackert. Då bara måste man sätta sig i kvällssolen på trappan med ett glas kallt rosévin och njuta.
Allt det där vet jag ju redan innan jag flyger till Blåkulla. Men då finns i tankarna också kompensationen: sallad varje lunch, en timmes promenad varje dag, inte be nån annan klippa gräset utan köra den väldigt osjälvgående, supertunga Klippon bokstavligen över stock och sten på min kuperade tomt, regelbunden kontakt med andra viktväktare på nätet och bloggskrivande.
Men det ska jäklas. Vädret. Översvämningar. Stockholmarn, som verkligen inte står där man ställt honom. Gräsklipparn som går sönder. Modemet i datorn som pajar. Alla är de mina fiender och jag är offret. Stackars mig. Stackars mig! Och antagligen är det nån som injicerar nya fettceller under huden på mig varje natt.
I morse tog jag på mig jeansen. De har liksom blivit liggande ett tag till förmån för nya sommarkjolar – med resår….
Ujujuj, inte vackert.
Jag tror jag måste försöka bli vän med min värsta fiende. Mig själv.

Nej tack

Igår vad det ja tack för hela slanten: ja tack till fyraårskalas med hemgjorda mandeltårtor, petit chouxer och kringlor. Kringlor..... mmmmmm.
Dessförinnan var det Ernstspel med bilar - Ahlgrens - och bilar de´en mitt liv de se´.
Och sen ville Stockholmarn appselut bjuda på restaurang - och vildsvinsfilé är det bästa man vet, med svartvinbärssås och Caberenet Sauvignon därtill.
I natt mardrömmar.
I morse kantarellpromenad före nio. Sen Malexander runt på cykel. Här finns backar, vill jag lova! Idag nyktert, städat och jordgubbar i solen på verandan. Pust!
Innan vi flög till Blåkulla bjöd U på jordgubbar och vin i trädgården.
- Ja, tack! sa man då.
- Då kanske du vill ha lite ost också?
- Nej, tack. det blir så bra med jordgubbar.
Sen när det vita vintet var urdrucket:
- Nu kanske du vill ha ett glas rött?
- Nej tack, det här var precis lagom, tack så mycket.
Jo ni, till och med jag kan säga nej tack ibland.
Man behöver inte säga nej tack till ALLT roligt, men om man kan klämma fram med nejet ibland blir man så stolt över sig själv efteråt. Kanske man skulle testa det: ja tack bara var tredje gång?
(Förresten tog jag bara en kringla fast jag ville ha sju, så det så!)

Regnhumör

Före syndafloden bredde sommaren ut sig som en outforskad kontinent framför oss. Det fanns bara möjligheter, bara trevliga vänner och släktingar som bjöd in till spontanfikor och grillkvällar. Extrapointsen bekymrade inte. Sommarn är lång och man kan promenera, spela tennis och simma bort blåbärspajerna och vinet.
Nu sitter vi inne och huttrar. Matkällaren är vattenfylld. Klafs, klafs låter det när vi går genom hällregnet till dasset. Vattnet står oss hit upp och humöret sjunker i samma takt som vattnet stiger. Vi tär på förråden. Vinet vi skulle bjuda vännerna på dricker vi upp själva.
Som tur är finns inga affärer här ute i skogen så vi kan inte springa och köpa alla de onyttigheter vi skulle vilja trycka i oss; för det är ju det man vill göra när det regnar på semestern: äta, tugga, dricka.
Det är ju inte precis så att vi är sysslolösa. Både Stockholmarn och jag har jobb med oss: artiklar som ska skrivas, hemsidor som ska snickras, mässor som ska marknadsföras. Dessutom har jag en blå IKEA-kasse full med fotografier som har väntat i åtta år på att klistras in i album, tre påbörjade stickningar, ett antal sy- och inredningsprojekt, kakelfog som ska appliceras, grejer som ska skruvas upp, en trave böcker som vill bli lästa, alla vårens olästa dagstidningar….
Nä. Orkar inte. Vill inte.
Sjön suger. Undrar om det finns nåt ätbart kvar i frysen?

Kärs och kvickrot

Min trädgård är en kulturträdgård. Ogräskultur mest, men långsamt börjar andra kulturväxter synas och ta plats. Efter att ha bott här i fyra år börjar jag bli på det klara med vad jag vill och har också fått lite energi till att börja tampas med naturen.
Tidigare rabattanläggningsförsök blev maskrosodling på nolltid. I den rabatten ligger mest tegelpannor nu och växer oregano i mängd - vad nu den kom ifrån.
Stockholmarn har tagit ner en massa sly och gjort luft och ljus och nu försöker jag få de spelberoende tonåringarna att lyfta blickarna från dataskärmarna och använda sin muskler till nåt vettigt: klippa gräs och släpa undan ris. Varje tonårings dröm.
Den senaste veckan har jag ägnat åt att sätta potatis (lite sent...) och gräva upp ett gammalt land där jag under årens lopp gjort små hål i grästorven och petat ned några kryddväxter och kallat det hela min kryddträdgård. Nu kunde jag inte längre se eländet, utan hämtade spaden.
Det är fantastiskt vad kärs och kvickrot har mycket rötter. Vackra, vita, som slankig spaghetti. De ser rätt smakliga ut och det är hopplöst att bli av med dem - jag vet ju det.
(Kärs går ju att äta och jag har försökt, men tappade aptiten sen jag hittade en stor saftig spindel i min kärssallad på tallriken, en halv spindel, resten hade jag nog tyvärr nyss konsumerat. En halv point.)
Jag tröstar mig med att varje sockerbit grässvål jag gräver upp ger motion. Gräva, gräva, gräva, gräva. Slita, lyfta, skaka, slänga i skottkärran. Igen och igen och igen. Däremellan ge rallarsvingar åt myggen. Jag ser ut som en dansande fågelskrämma.
Min kära vän Filifjonkan kom förbi och sa att trädgårdslandet klädde mig. Vänligt sagt. Vi gick i ett landet och jag, eftersom jorden duschar hela mig när jag skakar tuvorna.
Undrar hur många bonuspoints det blir. Inte så många som jag vill tro, antagligen. Svettig blir man, men inte anfådd, och så njuter jag och det måste vara fel: bonuspoints ska väl göra ont och vara ett sablans elände?
Tänk nu bara om jag fick sköta eller inte sköta min trädgård i min takt, att få känna frid och ro där efter långa arbetsdagar utan att behöva bry mig om sysslolösa gräsmattefascister som har synpunkter på mina prioriteringar.
Isch - ogräs är bra att avreagera sig på också! Imorgon ska vi fajtas igen.