Bland korpar och skator i Norrtälje

Jag är världens vanedjur, men omväxling ska det vara, annars storknar jag rätt snart.

Som en flyttfågel far jag och vikarierar i andra klasser. Det är skojigt. Alla grupper skiljer sig åt, har sin egen dynamik och sen är det kul att byta miljö. Ok. Upplands Väsby är skitfult, men medlemmarna där är rara.

Norrtälje är en jättetrevlig och behändig stad med en välsorterad antikaffär som jag brukar besöka när jag vickar för Kerstin.

Nu har jag varit där två veckor i rad. Mycket jobb nu när vi skuller lansera det nya. Medlemmarna har sitt speciella Norrtäljestuk, lite avvaktande så där. Men det brukar vara kul och givande. Det började bra i tisdags också.

Första klassen full med förväntansfulla medlemmar som genast var med på noterna. Sen efter klassen när jag åter skulle räkna lagret (man räknar före och efter varje klass) befanns det att en restaurangguide fått vingar. Fiskmåsar ser man många i Norrtälje, men tydligen finns det korpar också.

Andra klassen så. Bland alla trevliga småfåglar, sjöfåglar och påfåglar dök plötsligt två skator upp. Med sina hånfulla kraxanden lyckades de raskt förstöra förväntan och stämning för alla övriga i voljären. Det är tur att jag innerst inne är en ganska snäll och kristlig människa, annars hade jag väl tagit fram hagelbössan.

Alla lät sig i all fall väl smaka av frukten jag köpt för egna pengar. Som tack stal ytterligare några korpar en checkkalender och två butiksguider. Summa summarum: Jag åker hemifrån 7:30. Kommer hem 21:15. Lön för denna dag cirka 500:- före skatt, minus bensinpengar, minus bjudfrukt samt minus restaurangguide 80:-, checkkalender 80:- och två butiksguider 120:-.

När så en vanligtvis glad liten lärka hakar på skatorna och pratar om att ViktVäktarna bara vill tjäna pengar på att introducera allt det nya. Ja, då jävlar.

Lycka är moussaka i mässen

Vad går upp mot en välkryddad moussaka?
Kockarna här ombord är verkligen bra. Eftersom jag älskar moussaka äter jag det så ofta jag kan på grekiska restauranger. Oftast är min egen godare.
Idag i mässen: sagolik....
Till den två sorters sallad och till efterrätt kan man välja på bananer, äpplen, apelsiner, päron, grapefrukt. Sen finns det ett till bord med efterrätter, men det intresserar mig inte. Det är säkert gott med alla de där kakorna, men jag måste säga att jag hellre äter mat. Särskilt om den smakar så gott som idag.

Jag vill börja nu!

Nu brinner jag av otålighet! På vidareutbildning igår i regnigt Stockholm. Allt det nya!

Jag vill sätta igång omedelbart! Hur ska man palla att ge sig till tåls en hel vecka?

Om VV är bra nu - och det är det - så blir det ÄNNU bättre snart, snart.

Och en massa nya idéer fick jag. Känner mig manisk. På tåget träffade jag dessutom en kär, gammal medlem som inspirerade ytterligare.

Tur att man ska ut på havet igen och får annat att tänka på; som sekundmetrar, tortyrmusik, hitta rätt och vad det bjuds för smaskigt i mässen kväll...

Övergiven i sviten

Världens näst vackraste utsikt glider majestätiskt förbi utanför de stora panoramafönstren till min svit.
Min svit. Passar min personlighet på nåt vis. Jag tror jag alltid ska färdas så här.
Om det nu inte vore för att jag hamnat här på grund av överbeläggning. Inte ett konferensrum fanns att uppbringa på hela denna stora båt, så jag är förvisad till fören, till en svit. Här har jag dukat upp med våg och material, kokböcker och godis och här väntar jag. Förgäves.
Hit törs ingen komma. Eller hittar de inte? Eller har personalen bestämt sig för att ge tusan i att gå ner i vikt?
Hittills på två resor har jag träffat ett tjugofemtal av de anmälda. Man jobbar olika perioder ombord och det kommer att ta tid innan alla skrivit in sig. Några har redan varit med två gånger och börjat resan mot normalvikt.
Det är min tredje resa med Cinderella. Båten såg jag i fredags från Nybrokajen när dottern och jag var på väg på musikalbesök.
- Där åker min båt, sa jag stolt, när det lysande fartyget sakta gled ut från Stadsgårdskajen.
Jag har börjat hitta ombord. Igår kikade jag på efterrättsbuffén. Jag hade min fina fleecejacka på mig där det står ViktVäktarna med stora bokstäver på ryggen. Jag hörde ett glatt frustande bakom mig. En vältränad, tjusig dam tyckte det var kvällens roligaste underhållning!
Båten är fullbokad. Alla har mycket att göra, men ser glada ut ändå. I mässen är ljudnivån hög med många skratt.
I sviten sitter jag som Knyttet, ensam och väntar. Vem ska trösta Knyttet, med att säga som det är: Stig in och säg God afton! så de ser att du är här?
Bäst jag går och raggar en sväng. Och jätteensam är jag inte, för Stockholmarn åker med. Men han vägrar ju gå ner i vikt, förstås.
Världens vackraste utsikt? Från den stora stenen i hagen ovanför Blåkulla med utsikt ner mot Moodalen. Var annars?

Gammal och vis?

Levergryta trodde jag väl aldrig jag skulle äta igen i mina dar.
Kan det vara visdomen som smyger sig på så här en vecka efter femtioårsdagen?
Andra turen med Cinderella. Inte lika nervös som förra gången, men tillräckligt hispig för att den blide Stockholmarn ska få något mörkt i blicken.
Och när Stockholmarn får nåt mörkt i blicken framstår eventuella havets fasor som bagateller. Det är som när man nypte sig hårt i armen som barn för att slippa känna att det gjorde ont när man slog sig på knät.
I mässen serveras alltså levergryta. Det har man inte ätit sen omyndiga dagar. Och det var fantastiskt gott. Till detta pressgurka (ljuvligt) och kokt potatis. Hur mycket points innehåller en levergryta med bacon? Hur man än slår i sina böcker hittar man inte denna rätt. Den försvann med folkhemmet kan tänka.
Svensk husmanskost har aldrig varit något jag någonsin övervägt att servera hemma. När det finns italienskt! Indiskt! Thailändskt! Kinesiskt! Libanesiskt! Indonesiskt! Marockanskt! Turkiskt!
Flera i personalen kommer och vill veta. Vi enas om att det måste bli ungefär som köttgryta. Enligt Restauranggudien 7 Points. Ok. Det var det sannerligen värt.
Idag ställer havet till det.
Det gungar lite och vågen får spel. Det diffar på två kilo beroende på om vi befinner oss på toppen av vågen eller i en vågdal. Fascinerande. Detta med vikt är minsann ingen exakt vetenskap ombord.
Den här resan har jag släckt belysningen och kunnat sova. Jag har hittat vinbaren, men bara rekat. Jag har läst på matsedelarna utanför restaurangerna. Om den blide följer med på nästa resa lär det inte vankas levergryta...