onsdag 31 januari 2007

gfpbrkfrprarrrggghhhh

Vad har jag gjort för att drabbas av detta? Minus ETT hekto! Man kan lika gärna dra nåt gammalt över sig. Och här har jag kämpat och kämpat sen i, sen i .... ja ok, sen i måndags då. Jamen! Två HELA dar! Och så går man ner ett hekto.
- Men snälla Mymlan, efter den helgen...?
Va? Vilken helg? Vaddå? Jaha, du menar.... Men det var ju förra veckan! Nu har jag ju börjat ett nytt liv och då förväntar man sig resultat. Jag menar: ett hekto! Nä, det här funkar inte.
- Men dina grupper då, hur har det gått för dem?
Ja, vadå? Jaså dom? Minus 1,2 och 1,1 i snitt. Hrmmff.

tisdag 30 januari 2007

Bot, bättring och askes

Man somnar inte alltid som en viktväktare, men man vaknar som en.
Måndagar är inte kul.
Nej då, Apotekarn hade inget lösgodis den här gången, men hur det nu var blev det jag som åt upp all skaffning. Så måndagen tillbringades i ruelse.
Nu har det nya livet börjat. För det första ska jag återuppta en gammal tradition från mitt tidigare liv: en vit månad i februari. Det passar bra. Dels är det en väldigt kort månad, dels brukar det just inte vara några kalas, dels är det härligt att tydligt se ljuset återvända och känna energi och krafter rinna till igen efter vinterdvalan.
Ljuset och värmen längtar jag väldigt mycket efter just nu. Sedan åtta dagar är vattnet i köket fruset. Disken hopar sig och allt blir så mycket krångligare. Rinnande vatten är en gudagåva. Jag går och sneglar på den där kranen en gång i kvarten, rättar till värmefläkten, men inget händer. Jag kånkar in ved och eldar i alla kakelugnar och spisar för att mota kylan. Det blir mycket rörelse som känns skön efter sex veckor i, om inte stillhet, så i frustrerad orörlig klumpighet.
För det andra kommer nu ljuset, snart kommer värmen. Det är bara att bylta på sig och gå ut och gå. Lycklig jag som har en Stockholmare att promenera med!

söndag 28 januari 2007

Filmtajm

Det är jag som är Abby Normal. Jag ser inte på TV. Men jag har förstått att drygt nittio procent av svenska folket gör det.
Och jag har förstått att det är därför sextio procent av männen är överviktiga. Män är storkonsumenter av TV. Kvinnorna är tjocka för att de har för stora krav på sig. Men män, de kollar TV.
Nu blir man ju inte tjock av TV-tittande i sig. Det har jag också fått lära mig som viktväktarkonsulent, att man kan inte titta på TV utan att äta.
I min barndom var det förbjudet att äta samtidigt som man tittade på TV. Men jag är född på stenåldern. Vår TV stod i källaren för att den inte skulle skämma möbleringen i salongen.
Då, på stenåldern, gick jag väldigt mycket på bio. Det fanns godis att köpa redan då, men eftersom jag var uppfostrad med att man inte äter och tittar på underhållning samtidigt, tyckte jag det var en smula mystiskt med dessa M-kulor, Gammaldags Nickel och Tarragona som fanns till försäljning. Jag gick förbi dem bara. Min bästa vän Lena ville dock alltid ha en ask TuttiFrutti när det var biodags, men det uppfattade jag som ett utslag av hennes behov av tröst inför en läbbig film, inget som hade med själva filmen att göra. (Det var för övrigt kära Lena som fick mig att börja på ViktVäktarna.)
Nå. Trevligt att äta är det ju alltid. Ikväll ska Stockholmarn, Apotekarn och jag kolla på Tredje mannen på Apotekarns bio.
En gång när vi kom dit, hade Apotekarn bullat upp med gurk- och morotsstavar och äppelmust. Han hade tänkt introducera ett nyttigt sätt att umgås. Tyvärr hade vi då med oss vin, kladdkaka och grädde och - om jag inte missminner mig - öl och starksprit därtill. Tja.
Sist vi kollade på film tillsammans, ville vi vara nyttiga. Tjo. Apotekarn hade lyckats träffa rätt: ett kilo djungelvårl och choklad. Stockholmarn fick bära mig hem.
Idag. Så mycket klokare. Vi har med oss viktväktarpopcorn, salta pinnar och di här nya paprikasnacksen som smälter i munnen.
Ska man nu nödvändigt käka samtidigt som man är kulturell- knapra är kanske ett naturbehov - kan man åtminstone ladda in med nåt som man inte får ångest av.
Hoppas nu bara att Apotekarn inte köpt lösgodis....

lördag 27 januari 2007

Till Spanien

Jag har aldrig varit i Spanien. Spansk mat är jag heller inte så bekant med, så det var spännande att åka till Spanien ikväll.
Kvällens värdpar är såna där smalisar som inte behöver ägna sig åt att räkna olja i millilitrar. Det kunde alltså bli oceaner. Lite orolig var jag.
Hur hade jag förberett mig? Genom vanliga frukosten och magra Powerstartkorvgrytan till lunch, två mellanmål och extra nödfrukt. Och genom att be Stockholmarn påminna mig om varannan vatten.
För maten hade jag inte behövt oroa mig: en härlig fisksoppa med marulk, färska musslor och räkor och hembakt bröd i lergryta därtill.
Sen kom ostarna - som Stockholmarn köpt och tagit med som förning. Aj, där föll jag. Rouqefort, Morbier och en fantastisk hårdost gjord på getmjölk. Så underbart gott. Jag tror vi alla fyra enades om att ost och vin, det måste man ha med sig till den där öde ön ni vet, som man bara får ha med sig en bok, en människa och tre livsmedel till. Som tredje livsmedel väljer jag förstås tomater. Stockholmarn sa bröd, så jag tror jag väljer att ta med honom till min ö så blir livet fullkomligt. (Att han kanske hellre tar med sig Torbjörn Tännsjö tar jag ingen hänsyn till.)
Ok, jag åt ost, men jag njöt verkligen och proppade inte i mig. Det får bli en rejäl promenad i morgon och tillbaka i rätt hjulspår direkt.
Goda vänner, god mat, gott vin och gemyt - kan man begära mer av livet?

fredag 26 januari 2007

Vikten och kärleken

När vi är unga tror vi att det beror på hur vi ser ut om vi ska träffa någon att älska. När vi blir äldre vet vi att det inte stämmer.
Hur mycket möda, pengar, tid och självförakt vi har ägnat åt kroppen innan vi fattar det?
Nej, det är inte bara insidan som räknas.
Nej, det är inte bara för hälsans skull det kan vara en bra idé att gå ner i vikt.
Älska din nästa såsom dig själv. Om du hatar anblicken av dig själv i spegeln - hur ska du då kunna älska någon annan? Och att kunna älska är nog förutsättningen för att bli älskad.
Lycka sitter inte i en smal kropp. Det vet alla som gått ner i vikt och trott att "bara jag blir smal, blir allting bra." Däremot kanske man orkar ta itu med allt det andra om man har en kropp som man tycker om.
Har man en dålig relation hjälper det inte att gå ner i vikt. Det hjälper ditt självförtroende, men det lagar inte något som håller på att gå sönder. För det måste annat till.
En del män blir rädda när deras fruar börjar på ViktVäktarna. Det har de anledning till.
Plötsligt blir frun en attraktiv kvinna igen, det vill säga, andra män kommer att titta på henne. Hellre en fet ko vid spisen än en vacker, stark kvinna att vara stolt över vid min sida?
Ganska många kvinnor börjar där när de har gett upp om att nå fram: Jag tar hand om mig själv, för ingen annan gör det, eller ser mig.
Varför blev hon fet? Var det kanske för att ni inte pratar med varandra? Kanske tycker hon inte i att livets mening består i att plocka upp dina kalsonger, planera och handla hem all mat, tvätta, stryka, vika, plocka in all tvätt, säga till när det behöver städas, köpa alla julklappar, hålla reda på rubbet vad gäller barnens skolgång och aktiviteter och din släkts födelsedagar?
En del kvinnor känner sig hotade när mannen börjar på ViktVäktarna.
Duger inte min matlagning? Tror han att jag försöker ta livet av honom kanske? Eller går han dit för att titta på andra kvinnor? Jag tänker minsann inte laga de där trista recepten. Det går faktiskt inte att göra god mat utan grädde och smör. Det vet väl jag som lagat mat i alla dar. Ska han komma här nu och berätta för mig hur man gör!!? Inte tänker jag äta om han gör maten heller! Nepp!
John F Kenndy sa: Fråga inte över vad ditt land kan göra för dig. Fråga efter vad du kan göra för ditt land. Översatt till parrelationen: Tänk inte så mycket på vad du vill att hon eller han ska göra för dig, gör något för henne eller honom först.
Snart är det alla hjärtans dag. Vänta inte till dess.

torsdag 25 januari 2007

Tierps katakomber

Filifjonkan och Snusmumriken har dragit till Rom för att känna våren och bese katakomber. I Norduppland är det snöoväder.
Jag och mina fantastiska idéer. Nu sitter jag och kör genom den halkiga snöyran till Tierp. Jag som hatar att ställa klockan får göra det på min enda sovmorgonsdag.
I natt har jag oroat mig för att det ska komma fullt med folk och jag står där utan kassör och utan skåp och allt blir bara kaos. Ont i magen.
Hyresvärden Gunilla på NBV är glad och hjälpsam. Parketten är nyoljad och hela den vackra Sveasalen luktar gott. Det här ska nog ordna sig ändå.
Jag baxar in den stora postvagnen med allt som behövs när man ska öppna en viktväktarklass. Jag får ta i och med visst besvär rullar vagnen in över tröskeln. Tur att jag inte behöver kryckorna längre. Sen lyfter jag bord och ställer ut stolar; snygga kromade stålrörsstolar från femtiotalet klädda i röd galon, men hej, vad tunga.
Sen plockar jag upp trettio kartonger, räknar, prickar av, ordnar kortregister, fyller i klassrapport, hjälp, två timmar går fort. Hinner inte riktigt klart.
Ute har solen tittat fram. Nehej, den har gått och gömt sig i igen och stora flingor dalar ner över ett tyst Tierp.
Det kommer ingen. Nä, hur skulle de hitta hit? Ingen annonsering. Inga affischer på byn. Nada.
Just när jag har gett upp tittar en glad dam in. Sen en till och en till och en till. Till slut sex kvinnor och en liten parvel med ett propellerflygplan som han leker med på golvet medan vi pratar om PowerStart, fester och om att sluta röka först och ta vikten sen. Allt i sin tid.
När de nyblivna medlemmarna gått gör jag klart det mesta, men snart är det dags att åka för att hinna till klassen i Österby.Så var det det här med skåpet. Fortfarande har inget skåp trillat ner från himlen. Men jag vet ju att det ska lösa sig.
Jag ser mig omkring. Känner på alla dörrar. Ner i källaren, upp på scenen. Kryper utefter golvet, och se, där hittar jag mitt skåp. Jag får visserligen åla in med mina kartonger, våg, pärmar och attiraljer och det kommer att bli ett elände att få ut allt igen. Nu behöver jag bara en sån där som bilmekar åker in på under bilar, en sån där planka med hjul på och en mindre snygg benämning. Det kan väl nån svetsa ihop åt mig tills på onsdag, va?
Nöjd och dammig åker jag till Österby för att ta det lugnt. I det här vädret kommer folk att kura i sina stugor. Kommer väl lika många som i Tierp.
Tji. Trettiotvå stycken tappra snögummor och -gubbar, varav fyra nya, dyker upp, lika glada som alltid och ner i vikt går de också: minus åtta hekto i snitt!
När jag kommer hem har Stockholmarn både skottat och lagat linssoppa. Foten värker. Det är skönt för konsulenter att få vila. Inte tusan behöver man åka till Rom för att se katakomber.

tisdag 23 januari 2007

Ingen rest är för liten

Tomt i kylen, tomt i kassan. PowerStartmenyerna är suveräna, med inköpslista och allt. Men hjälp, det är januari. Det har nyss varit jul och man har tre glupande hungriga tonåringar. Gudskelov och pris för att vi lever i ett land med skollunch. Nu var det frågan om min egen lunch.
Kylskåpet erbjuder en dyster syn. Nu när det är så tomt syns det att det behöver städas där. Ok, bara att ta itu med.
Men vad hittar vi väl här, ja vad hittar vi här:
Några överblivna matskedar tacoköttfärs i från helgen i en bytta. En halv zucchini, en rätt så fräsch purjolök, tomater - mitt livselexir - en ganska så ankommen bit fänkål, och så en av mina riktigt goda vänner i kylskåpet: parmesankvarnen. Detta kommer att bli en festmåltid!
Jag sätter ugnen på 200 grader. Sen skär jag grönsakerna i bitar, lägger i minsta teflonformen, klickar ut köttfärsen över dem, saltar försiktigt. Sen ett par drag på parmesankvarnen - mycket smak för lite points - och så in i ugnen. Fem komma fem points och väldigt gott, särskilt med julmust light till. (Den sålde de ut på ICA för 10 kronor backen - nästan gratis.)
Smak är det viktigaste. Därför spar jag varje rest, hur liten den än här. Omsorgsfullt kryddade matrester förgyller varje trött rotsak i en härlig restlunch. Tänk så mycket rester folk slänger! (Och tänk så mycket rester vi själva käkar upp i hemlighet när vi kunde ha sparat dem till dagen efter....)
Imorgon är en ny dag. Då öppnar vi i Tierp. Fortfarande ingen kassör, fortfarande inget skåp. Det löser sig.

måndag 22 januari 2007

Rotlägg och fläskmos

Aldrig får man vara riktigt arg.
Idag har jag försökt undersöka varför tidningen skrivit att "Östhammar" gått ner ett ton i vikt 2006. Så mycket har jag kommit fram till, att viktväktarmedlemmar i grupperna i Östhammars kommun tillsammans gått ner 1016 kilo. Det är bra, men äras dem som äras bör: österbygruppen står för över 700 av dessa kilon! Bra BRA! I österbygruppen ingår förvisso också tappra östhammarsbor som tar sig till Österby sen deras klass stängdes. Duktigt jobbat!
I morgon ska jag ta reda på vilken placering detta ger oss i landet - om det går. Det verkar vara lite kaos i beräkningarna, eftersom så många grupper slog igen förra året.
Jag har också kommit fram till att de där på HK i Skåne inte är medvetna om den enormt stora skillnaden mellan Österbybruk och Östhammar. (Men jag kan knappt skilja på Östra Karup och Förslöv, så jag ska inte säga nåt.)
Och att reportrar stationerade i den avsides belägna centralorten Östhammar lätt glömmer resten av kommunen, framförallt alltings medelpunkt: Österbybruk.
Vad ska jag reta mig på nu då?
Jo, att man är så himla poppis att man blir bortbjuden hela tiden. Det går ju inte att ha nån kontroll!!
På lördag-söndag blir det spanskt i Enskede. Det brukar inte vara några fettsnåla tillställningar precis. På fredag hotas det med surströmming hos Apotekarn och ikväll vankas det fläsklägg och rotmos hemma hos PellePlopp, gemenligen kallad "Stockholmarn" i viktväktarsammanhang. En normalportion av denna av PP högt skattade maträtt innhåller 13 Points. Och jag har alltså 17 till mitt förfogande på en hel dag. Och har redan ätit tacos till lunch.
Dessutom delar jag inte PP:s fäbless för svensk husmanskost. Men den gode mannen har lovat att göra en sallad också. Jag ska åtminstone gå dit. En liten omväg dessutom. Skönt att äntligen kunna promenera lite försiktigt igen. Pulsa i snö är nyttig träning det!

söndag 21 januari 2007

Je vål så sinnu

I morse såg jag i tidningen att ViktVäktarna i Östhammar har gått ner ett ton.
Hmm. Märkligt. Det finns ingen viktväktargrupp i Östhammar. Det fanns, men den stängdes till sommaren. Jag har jobbat där.
I Österbybruk finns det dock en rasande aktiv grupp och den gick ner drygt ett halvt ton förra året.
Österbybruk ligger i Östhammars kommun. Kan det vara den sammanlagda vikten för den före detta gruppen i Östhammar plus österbygruppen som avses?
Vi i Österby har ju gudbevars en titel att försvara, så det är noga med siffrorna!
Je vål så sinnu, som min före detta man skulle ha sagt. Je vål så sinnu när jag inte får någon information så jag kan svara korrekt på människors frågor. Je vål så sinnu, men jag vet inte riktigt än vem jag ska vara arg på, så jag får väl återkomma till det och istället berätta om hur det gick igår.
Det gick kalasfint: massor med points, men inte så många som det kunde ha blivit, och när det var dags att gå hem återstod fyra små chokladflaskor med whisky i.
Dem gömde jag inte under sängen för att gotta mig åt vid något ensamt tillfälle. Nänä. Istället smugglade jag ner dem i en ryggsäck som tillhörde en av gästerna, så dessa kalorier försvann gudskelov ut ur huset. Och gästen han både tâlar jamska och kan bli huskut sinnu han med, så då kan han behöva ett motgift. Välbekomme!

lördag 20 januari 2007

Julgransplundring

I mitt förra liv fanns det fyra tillfällen varje år som jag tog till intäkt för att frossa i godis: påskafton, halloween (ej att förväxla med allhelgona), jul samt julgransplundringen.
Vid varje tillfälle köpte jag hem lösgodis och choklad i kvantiteter om två-tre kilo och låtsades att det var till barn och gäster. En påsk vart det närmare fyra kilo. Den påskaftonsnatten var den enda gången jag gått iväg och satt fingrarna i halsen. Nä, nu ljuger jag, men det andra är preskriberat.
Behöver jag säga att jag aldrig har godis hemma?
Jag har varit viktväktare i sex och ett halvt år. I julas var första julen jag inte köpte hem godis. Jag åt hos andra, men inte hemma.
Idag ska jag ha julgransplundring. Min lille gudson och jag ska baka pepparkakor. Sen ska granen plundras, men gudsonens ömma moder har tillhållit mig att sonen bara får äta russin och pepparkakor.
Dags att bryta även julgransplundringsmönstret alltså.
Men mina stackars små barn då? Ska inte de få plundra som de är vana vid? Ska småttingarna få lida för att deras mamma är godisknarkare?
Sanningen är att de inte lider särskilt mycket och att de inte är särskilt små. De kan till och med gå till kiosken själva och köpa gottis. Särskilt han som är myndig.
Men de ska få godis och jag ska få godis och gästerna - utom gullplutten - ska få godis.
Här är strategin:
Jag har fyllt mitt stora 1700-talsfat med clementiner, bananer, vindruvor, apelsiner och sharon.
Barnen har fått välja varsin färdigpackad godispåse var.
Till de vuxna har jag köpt mörka, små chokladflaskor med sprit i. Det kan inte ens jag hetsäta. (Jo, det kan jag säkert, men jag ska inte.)
Och innan vi äter godis ska vi äta fläskfilé gorgonzola - lagat på viktväktarvis, självfallet.
Rapport följer.

fredag 19 januari 2007

Bakslag

Österbybruk vecka 3. Nya medlemmar fortsätter att strömma till. Det är roligt! Kanske har alla nu hunnit pröva pulvren, sopporna och fettdieterna, för rapporterna är samstämmiga från alla mina kolleger runt om i landet: medlemmarna kommer tillbaks till det man vet funkar. ViktVäktarna tar lite längre tid. Man MÅSTE lägga om sina vanor en efter en, men man äter gott, man äter hälsosamt, man äter av allt man vill och det är vanlig mat det handlar om.
Och österbyborna, gimo- och alundaborna, östhammarsborna, örbyhusarna, toboiterna och tierparna lyckas igen: 1,1 kg i genomsnittlig viktminskning - bravo!
Ändå kan det vara motigt ibland. Igår visade vågen på plus fyra hekto. Hjärnan går i gång. Vad kan det bero på? Mens, PMS, graviditet?! Nä. Ett kilo snor i huvudet, som en medlem föreslog igår? Nä, jag är frisk som en nötkärna. Aaah, jeans istället för kjol. Äh!
Besvikelse - jag har ju gjort allting rätt. Allting. Allting?
En sak har jag faktiskt gjort rätt: nämligen fyllt i checklistan. Vet ni vad checklista står för? Den står för kontroll. Men det låter ju checkare med käcklista. Att ta kontrollen över det man stoppar i sig, innebär att man först måste registrera det man stoppar i sig. Även när man norpar barnens lördagsgodis, tar de sista skedarna köttfärssås i grytan när alla har gått, bryter en liten bit av sockerkakan, nattmackorna, provsmakningen i butiken, första köttbullarna medan man steker, etc etc.
Jaha, och vad säger min egenkontroll? Två dagar bra. 17 Points. Sen över tjugo, utom på helgen då siffrorna lyser emot mig: 36 points och 40,5. Allting rätt? Ha-ha.
Minnet är väldans kort.
Om jag inte hade fyllt i checklistan hade jag nog fortsatt tro att jag gjorde det mesta rätt och sen kanske tänkt: Det här programmet funkar inte på mig. Nu kan jag inte ens ljuga för mig själv.
I morrn ska jag simma. Vi ses i bassängen!

onsdag 17 januari 2007

Själavandring

Jag tror på själavandring. Jag har själv ägnat mig åt det: lämnat min feta kropp och tagit med mig min själ för att bosätta mig i min nya.
Jösses, det tar tid att hitta hem.
I ett par års tid gick jag automatiskt till de avdelningar i affären med storlek 44 och uppåt. Jag till och med tog med mig de kläderna in i provhytten, för att sen få gå och hämta nya exemplar på 38-galgar. Både roligt, genant och förbryllande.
Sen jag var fjorton har jag sett på mig själv som tjock. Det gör jag fortfarande. Då vägde jag 53 kilo, nu 58. Som mest vägde jag 73. Eller 87 när jag väntade barn.
I huvudet är jag tjock, i garderoben hänger kläder i storlek M. Det går inte ihop.
Jag har en kollega, som berättade om en övning hon gjort i ett helt annat sammanhang: för att få en bild av sig själva, fick deltagarna ställa sig mot en vägg där papper var uppspänt. Sen fick de rita av varandras konturer. Min kollega, som gått ner tjugo kilo några år tidigare, trodde inte sina ögon:
- Det måste vara nåt fel!
Konturerna på väggen visade en normalbyggd, på gränsen till smal person. I spegeln såg hon ju varje dag att hon var en tjockis.
En felaktig självbild är en farlig fälla. Vad spelar det för roll om jag skippar min hälsosamma kost, jag är ju ändå redan tjock? Vips har man lagt på sig fem-sju-tio kilo och besannar sin från början falska bild. Sen stämmer den igen.
Att jobba med sin självbild tar tid. Längre tid än det tar att gå ner i vikt. Därför är det av så stor betydelse att viktnedgången går långsamt. Det är inte bara skinnet som ska hänga med. Ännu viktigare är den mentala viktnedgången. Därför är det lagom att gå ner ett halvt till ett kilo i veckan för en kvinna och något mer för en man. Du gör dig själv en otjänst om du rusar på.
Det tog inte sex veckor att dra på sig övervikten. Därför kan det heller inte ta sex veckor att bli av med den på ett sunt sätt.

tisdag 16 januari 2007

Nån som har ett skåp?

Så var det klart! Vi öppnar i Tierp nästa vecka. Det har varit lite skakigt och ingen vet om det funkar; ny lokal, ny veckodag, ny tid. Men kära tierpare, ni är så välkomna!
Dock finns det ett problem som höll på att stjälpa hela projektet: Det finns inget skåp.
Det borde inte vara något problem för en liten antikhandlare, tillika fixare, som undertecknad, och det borde väl inte vara ett problem för ett stort internationellt företag som ViktVäktarna att skaka fram - men vad vet man om det lilla och det stora här i världen? Platt intet.
Mitt drömskåp är ett med hyllor och lådor och som går på hjul. I det ska rymmas alla våra härliga kokböcker (minst tio titlar), choklad- och müslibarer (sju-åtta olika), vågar, kalkylatorer och läsvärda hjälpmedel, nyheten paprikasnacks (magert TV-mums), sötlaktris, saltlakrits, vingummi, kaffe- och mintkarameller plus lite smått och gott och överraskningar.
Mitt drömskåp är ett trolleriskåp för viktminskning. Ur det kan var och en välja det hon eller han behöver för att lyckas. I mitt fall hette hjälpmedlen Butiksguide och choklad. Med hjälp av dem plus beslutsamhet och den barska och varmhjärtade och utmärkta konsulenten Ulla-Britt, gick jag ner tolv kilo på ett knappt halvår (jul inkluderat) för sex år sedan.
Så är det nån som är i besittning av ett skåp eller vill bygga ett - hör av dig!
Fast allra mest önskar jag mig en kassör samt massor med medlemmar förstås!
Sveasalen, onsdagar klockan 12. Varmt välkomna!

måndag 15 januari 2007

Vad är en sallad?

En måltid utan grönsaker är som en sommar utan sol.
Kommer ni ihåg på 60-talet? Det gör jag. Tomat-grönsallad-gurka. Kommer ni ihåg 70-talet? Det gör jag. Tomat-isbergssallad-gurka. Och linser. Kommer ni i håg 80-talet? Tomat-isbergssallad-gurka och möjligtvis paprika.
Sen kom det välsignade 90-talet och jag såg. Jag såg. Praise the Lord! Grönsaksdisken upptäckte jag. Hur hade jag kunnat leva utan alla de fantastiska smaker och konsistenser som bara låg där likt järnmalmen i Dannemora gruvor och väntade på att nån ska börja utvinna skatten?
En grönsak i taget vågade jag mig på. Med ganska långa mellanrum. Sen fler och fler och mer och mer respektlösa vart mina sallader.
Jag kan, jag vill och jag bör variera mina sallader och grönsaker så mycket det går. För smakens skull, för variationens, humörets och hälsans skull.
Vad begär jag av en sallad?
Den ska vara spännande. Det måste finnas olika konsistenser och smaker i den och alltid någon liten knorr. Knorren kan vara en frukt, örter, lite ost, bär, några rostade brödtärningar, en ny dressing, roliga frön.
Grönsakerna kan skäras pyttesmått och det blir salsa, mellanstort eller stort - variation förnöjer.
Ett tips: Skär ner allt du tänkt ha i utom salladsbladen. Tillsätt dem sist så att skålen fylls upp. Alltför många börjar med att skära ner ett huvud isberssallad och sen får det inte plats så mycket mer. Trist.
Några ingrediensfavoriter: kålrabbi, rödlök, vitlök, lime, mango, papaya, fikon, rättika, päron, skalade broccolistjälkar, melon, färsk basilika, chilifrukt.
Det här var sallad som tillbehör, det. Men sallad kan ju lika gärna vara ett helt mål. Då kanske man vill ha bulgur, cous-cous eller pasta som bas. Sen alla grönsaker och nåt matigt som rostbiff, kyckling, finskuren biff, kräftstjärtar, räkor, ägg, tonfisk, skinka, lax, böckling, bönor, kikärter, quorn, tofu eller nåt annat smaskigt i.
Ibland får jag höra att människor anser att man inte kan äta sallad på vintern. Gör en varm sallad då! Varm potatissallad, pastasallad, bulgursallad, cous-coussallad - no problem!
Eller koka dig en kopp örtte och drick till, så fryser du inte.
Sedan jag skådat ljuset, förlåt, grönsakerna, vill jag aldrig vara utan.

söndag 14 januari 2007

Där vinet går in går vettet ut

Nu ska jag berätta om några riktigt goda vänner. Vi var på middag hos dem igår. De är duktiga att laga mat båda två. Ingen av dem behöver tänka på vad de stoppar i sig; kanske för att de alltid stoppat i sig i lagom mängd och varit nöjda med det. Därför använder de ofta bra mycket mer fett i maten än vad jag kan göra. Men en god middag tackar man väl aldrig nej till.
Älgfärsbiff med lök, tomat- och mozzarellasallad, grönsallad och ugnsrostade grönsaker! Mums vad gott och dessutom pointsvänligt.
- Biffarna är stekta utan fett, sa värden vänligt.
Vi hade med oss vin och både deras och vårt gick åt. Och nu skulle allt ha kunnat gå på tok - som det ofta gör.
Alkohol gör att gränser luckras upp, föresatser glöms och gamla frossarbeteenden väcks till liv. Vad gör riktigt goda vänner då? Sätter fram en kaloristinn efterrätt och en lyxig chokladask?
Nä, ett stort fat med härlig, färsk frukt i många färger. Samt cocktailtomater.
Gissa om jag var glad för det i morse!

lördag 13 januari 2007

Utgång

Det är väldigt synd om oss som ska gå ner i vikt. Medan alla andra är ute på krogen sitter vi hemma och tuggar torra morotsstavar och räknar Points.
Ha! Trodde ni! Var och varannan människa ni ser vid bardisken och på dansgolvet är viktväktare. En miljon sexhundratusen svenskar har gått ner i vikt med ViktVäktarna sen företaget kom till Sverige för 35 år sen.
Igår var jag på kick-off på Golden Hits med brorsans fastighetsbyrå, där jag jobbar som inredare, för att fira våra framgångar och lägga upp planerna för 2007. Vi hade i förväg fått välja mellan tre trerättersmenyer, och jag hade valt det som verkade smalast: skadjurspaté, majskyckling samt nougatparfaît, så jag visste ungefär vad som väntade.
Jag hade kunnat spara points för tillfället, men det hade jag inte gjort. Jag hade kunnat motionera iförväg, men det hade jag heller inte gjort (fortfarande svårt med den brutna foten) - alltså är det väl bara att ge upp och frossa på och sen är ju i alla fall allt kört, så då kan man lika gärna slänga allt vad viktväkteri heter överbord?
Ha!
Här är ett litet test:

1 Du ska gå ut på krogen med vännerna och har inte sparat några points. Vad gör du?
a) Ringer återbud och kurar ihop dig i TV-soffan med två riskex och ett glas citronvatten, alternativt en aladdinask och en flaska vin och tycker synd om dig själv?
b) Hoppar över frukost och lunch och fika eftersom du vet att det kommer att bli mycket points på kvällen?
c) Äter frukost, mellanmål, lunch och ett mellanmål till innan du går ut och njuter av festmiddag, sällskap och har skojigt?

2 Du är på krogen. Maten kommer snart och servisen tar upp dryckesbeställningarna. Vad gör du?
a) Beställer en fisljummen kranvatten och berättar för alla andra hur mycket points det är i den läsk och öl och vin som de beställt.
b) Eftersom du inte ätit på hela dagen ber du servitrisen om två stora stark och en skål jordnötter för att du inte ska hungra ihjäl innan maten kommer?
c) Beställer in den dryck du tycker mest om och ber om en stor kanna vatten därtill?

Nå, var och en blir salig på sin fason, men kanske inte nödvändigtvis smal. Så här gjorde jag:
Skar bort gelén på patén. Åt och njöt av allt, fick extra kronärtskockor av modren, som inte gillar dylika, drack två glas smaskigt rödvin och två stora glas vatten, stormnjöt av efterrätten (lät dock bli att slicka tallriken, men bara för att modren satt bredvid) samt gav bort chokladbiten på kaffefatet till en behövande - snabbt, innan självet skulle vakna ur sin sköna tupplur och ropa efter choklad.
Hade jag nu gillat disko och kunnat röra mig obehindrat på dansgolvet skulle jag säkert att störtat upp och dansat bort några points dessutom - här fanns alla möjligheter.
Ja, se det var en trevlig kväll!


fredag 12 januari 2007

Genialt enkelt

Att gå ner i vikt är lätt, hävdar jag. Den enda som står i vägen är du själv. Och där blev det genast svårt.
Självet är en besvärlig typ. Det vill oss väl. Självet vet vad vi blir tröstade av när det är synd om oss: grädde och champagne. Självet vill ta hand om oss, men självet är kortsiktigt. Självet är listigt, men inte smart. Du är smart. Det gäller att få med självet på noterna. Självet vill att du ska vara mätt och belåten. Självet vill att du ska få tugga och njuta. Om du är glad och nöjd, då lägger sig självet och tar en tupplur i godan ro.
Den strategi som följer är så enkel att den är genialisk.
Vi säger att du äter två lagade mål mat om dagen. Bara genom att göra en liten förändring i dem kommer du att gå ner i vikt.
Men du. Nu snackar vi permanent förändring. Är det så att du i ditt stilla sinne tänker: "Ja, ok, jag ska prova det där ett tag", men egentligen redan vet att du inte kommer att ändra dina vanor för all framtid tills du ligger där med nosen i vädret, ja, då är det bara att inse att du kommer att gå upp och gå ner och gå upp och ned och upp och upp och upp i vikt tills den dag är kommen som vi alla möter en gång. Det är du som bestämmer. (Men vet du vad du har bestämt dig för?)

Förändringen:
1 Fyll halva tallriken med grönsaker.
2 Lägg sovel på en fjärdedel av tallriken.
3 Fyll resten med antingen potatis, pasta, ris, bröd, bulgur, cous-cous, quinoa eller korngryn.
4 När du ätit upp allt och fortfarande är hungrig efter en stund kan du ta om - av grönsakerna.

I princip kan du lägga kebabkött och bearnaise på en fjärdedel och pommes frites på den sista och ändå gå ner i vikt. (Fast det är ju smartare att lägga något med näring även där, förstås.)
På tallriken ovan ligger en sallad gjord på mango, tomater, gurka, paprika, ruccola, avocado och japanska päron med lite balsamvinägrett och citronpeppar. Därefteren fjärdedel potatis stekt utan olja i teflonpanna och fjärdedels tallrik en variant på Kassler Créole ur senaste ViktVäktartidningen:

4 pers
en purjolök
en kålrabbi
en halv squash
en liten burk ananasringar i juice
olja i sprayburk, 4 tryck
en msk soja
curry
salt
en bit kassler
2 dl ViktVäktarfrâiche 2 %
chunky salsa eller tacosås
cayennepeppar

Skär grönsakerna och ananasen i bitar. Spraya en teflonform med olja och lägg i grönsaker och frukt. Häll på sojan och krydda med curry. Rör om. Ställ in i ugnen på 200 grader medan du gör resten.
Skär kasslern i skivor.
Blanda ananasjuice med fraiche och salsasås, cayennepeppar efter smak.
Lägg skivorna över grönsaksananasblandningen och bred över såsen. Gratinera i 25 minuter.

torsdag 11 januari 2007

Proppfullt i Kyrkans hus

Österbybruk vecka 2. Jisses. Här fick jag för att jag klagat på männen. Två nya plus de två gamla vi redan har. Mera, mera! Och kvinnorna sen. Nio nya! Sammanlagt kom 49 medlemmar igår kväll. Roligt! Visserligen blir det lite väntetider då när många är nya, men det verkar som om de flesta har överseende med det - alla har vi varit nya.
Flera hade kommit igång med PowerStart-menyerna. Jag hade hoppats på vrålstart och det besannades: 1,2 kg i genomsnittlig viktminskning. Otroligt! För egen del lade jag mig på den siffran också, trots gorånsbak över öppen eld med familjen i helgen (och småkakor, de e mitt liv de, se). Nu är jag nere på acceptabel nivå igen, men det fattas ännu lite till målvikt, så jag fortsätter. PowerStartmaten är dessutom så himla god, så det gör ingenting.
Veckans utmaning är att prova på en ny aktivitet. Själv har jag länge varit nyfiken på chi gong, så nu ska det äntligen bli av på måndag. Undras undras om X kommer att pröva gåstavar som hon lovade.... annars får hon med mig att göra. Jag tror jag tar med mina egna nästa gång och lånar ut till henne. Detta är blodigt allvar!

onsdag 10 januari 2007

Varför kommer inte männen till ViktVäktarna?

Norduppländska män är mycket attraktiva. Slängda i käften, men samtidigt karga. De är hjälpsamma, omtänksamma, händiga, självständiga - riktiga män, kort sagt, ofta med en imponerande kroppshydda. Och det var väl den som var problemet. Kosthållningen i glesbygden är ganska usel. Här vankas fikabröd och hembränt. Och korv. Och pizza.
- Jag har ätit korv hela mitt liv och jag mår prima! säger den stilige före detta gruvarbetaren och klappar sin stabila bringa.
Andra mår lite dåligt, vet att hjärtinfarkten ligger på lur när man sliter från bittida till kväll och till slut sjunker ihop framför TV:n med ett par öl och några stadiga mackor.
Som viktväktarkonsulent på en liten ort är man inte anonym. Man får små förtroenden. Man vet att många män skulle vilja leva hälsosammare.
Varför gör de ingenting åt det?
En del försöker. Späker sig några veckor. Äter inte ordentligt - en riktig karl behöver faktiskt mycket mat - ger sig otränade ut på flåsande joggingturer när samvetet stinger som värst, sen slutar det alltsomoftastmed att de ger fan i alltihop.
Några få vågar sig till ViktVäktarna. Ett ytterst litet fåtal av dem fortsätter, lyckas nå sin riktiga måbravikt och föryngras, blir de stiliga män de en gång var. Wow, det är roligt!
De flesta män som vågar sig till en klass sjunker ner i stolen längst bak, vill inte synas. Några få vill bara synas, njuter av att vara tupp i hönsgården. En del somnar bredvid frun som lagar maten och ser till att han går ner i vikt ändå.
Det finns alltså ett antal problem. Rätta mig om jag har fel, men här kommer några teorier:

1 Män är inte flockdjur. Gå ner i vikt i grupp passar dem inte. Då erkänner man att man är svag bland svaga.
2 Män lagar inte maten själva, alltså kan de inte göra något åt problemet. Därför blir det ointressant att få veta hur man gör hälsosam mat.
3 Män vill inte dela med sig av sina tillkortakommanden, särskilt inte bland kvinnor. Eftersom ViktVäktarklasser består till 95 procent av kvinnor som stödjer varandra både genom att vara både föredömen och medsystrar i motgång, känner sig en man inte hemma.
4 Män har en massa fördomar om ViktVäktarna: kärringar som pratar recept. De vet inte att vi använder oss av mental träning enligt NLP - Neuro Linguistic Programming - samma som våra idrottsstjärnor gör för att nå de resultat de vill uppnå. Män vet inte heller en hel massa om sin egen fysionomi: till exempel att resultatet av att späka sig är att kroppen slår till alla bromsar och tar energin från musklerna istället för från fettet.
5 Män är lata. Att ändra sitt beteende är ett hårt arbete som bara kvinnor går iland med.

Kom an! Motbevisa mig!
- Jag skulle vilja dra igång en viktkurs exklusivt för män, säger jag entusiastiskt till min motorcykelman.
- Det kan jag slå vad om att du vill, säger PellePlopp surt.

tisdag 9 januari 2007

Följ med NU!

Österbybruk vecka 1.
Hur många skulle komma? Skulle nån? 2006 hade som vanligt i juletid inneburit en avtroppande skara viktväktare, men några trogna fanns med året ut.
Jo, hurra! Foajén var full av beslutsamma själar. Några såg sammanbitna ut, andra glatt självironiskt skrattande: -Ja, nu är jag här igen!
Välkomna, välkomna!
Skönt att börja från början. Peppande med nya PowerStartmenyerna som jag själv har testat i förväg med gott resultat - när jag följt dem. Sen cyklade jag omkull och bröt foten på lucianatten (ja, vi viktväktare lever ett spännande och innehållsrikt och njutningsfullt liv). Men nu är det pang på igen. Första veckan hade jag själv gått ner 1,2 kg. I gruppen var snittminskningen 6 hg. Bra så här efter jul och nyår!
PowerStart vecka ett innehåller några rätter som redan hunnit bli favoriter: vitfisk med fänkål, vitlök och citron eller kotlett med örter och rotfrukter. Mumsfilibums! Båda rätterna 6 points styck. Fantastiskt när man som jag bara har 17 Points att äta när man ska gå ner.
Bland det viktigaste tycker jag är att aldrig vara hungrig. Då trillar jag dit direkt. Sen ska maten vara god och smaka rejält. Det gör de i PowerStart - garanterat!
Det ska bli spännande att se imorgon hur många som kommit igång med en vrålstart. Det borde bli så.
Och hoppas, hoppas jag kommer igång med en lunchklass i Tierp vecka 4.