Varför håller man på?

Ibland känns det tröstlöst. Man går upp när man tycker man borde gå ner.
Jag avskyr måndagar och jag är urless på att tänka på vikten varje dag.
Nog hinner jag tänka många andra tankar också, men i bakhuvudet finns ständigt detta planerande: det måste finnas något schysst hemma att äta, annars löper jag amok bland bakingredienserna.
Stockholmarn förundras över att jag redan planerat middagen innan vi stigit ur sängen om morgnarna, men faktum är, att ibland är det enda som får upp mig ur sängen tanken på de hembakta frukostbullarna med lufttorkad skinka, tomat och färsk basilika på, och teet naturligtvis. Och tidningen.
Finns det inget att äta blir jag apatisk, okontaktbar, kan inte tänka, inte fatta det enklaste beslut. Jag har åtminstone slutat slänga saker omkring mig när blodsockret faller, men det är nog för att jag sällan tillåter att det att falla. Ständigt förebyggande, ständigt med nödkost i fickan. Hypoglykemi kallas det visst, ungefär motstatsen till diabetes, fast lindringare förstås.
Ska det vara så här hela livet? Ja, antagligen, inget att bråka om, bara förhålla sig till.
En del anser att ViktVäktarna och andra aktörer slår mynt av människors olycka.
Jag anser att människor har ett fritt val.
För en del är valen friare än för andra, men till syvende och sist bestämmer ingen annan än jag själv vad jag stoppar i munnen - om jag är vuxen och frisk.
Hundra spänn i veckan att satsa på sig själv är billigt jämfört med vad ölen, vinarn, groggen, chipsen, chokladen, kakorna, glassen, smågodiset, de dubbla portionerna, pizzan, kebaben, läsken, hamburgarna kostar, för att inte tala om vad läkarbesöken, medicinerna, sjukresorna, specialkosten, sjukgymnastiken, den förlorade arbetsinkomsten, lidandet, den försämrade livskvaliteten och det förkortade livet kostar för den som lägger på sig för mycket vikt.
För hundra spänn i veckan på ViktVäktarna får man tillgång till en person som är utbildad för att coacha människor att nå dit de själva vill, man får tillgång till ett vetenskapligt beprövat kostprogram som verkligen funkar i längden, en lokal att vara i och en massa andra trevliga medlemmar som ger stöd.
Hundra spänn i veckan är i själva verket alldeles för billigt.
Apropå det slog det mig precis varför vi som jobbar inom Viktväktarna har så taskigt betalt: det är lika svårt för oss som för alla andra att hålla vikten och vi ska föregå med goda exempel, alltså måste vi ha en svältlön. Hahaha.
Varför håller man på?
För att själv hålla vikten, för att programmet är så bra, för att medlemmarna är underbara och för att man vill bidra till att hjälpa andra såsom man själv fick hjälp.
Så var det med den saken.