Normalläge

Jag undrar om det inte är en myt vi omhuldar, att det är lätt att gå ner i vikt, men svårt att hålla vikten.
Det beror förstås vilket sätt man valt för sin viktminskning. Snabbantning slår snabbt tillbaka, självklart. Men om man valt en metod som går långsamt och som innefattar att man gör sig av med ovanor och lägger till nya, sunda vanor, som man ger tid att integreras i ens liv - då är det lätt att hålla vikten.
Ändå händer det att vi går upp. Varför?
Som jag ser det är det främst två orsaker. Den första är att vi blir äldre och att ämnesomsättningen minskar. I takt med att åldern ökar bör vi minska energiintaget, eller antalet points, om man så vill.
Den andra är att det händer saker i våra liv som rubbar vanor och rutiner. Vi och våra anhöriga blir sjuka, vi skiljer oss, vi bryter foten, vi träffar någon ny, vi flyttar, någon dör, våra barn flyttar, vi byter jobb och omständigheter.
Rutiner kan rubbas våldsamt eller smygande. Vid kriser kan viktsvängningarna bli stora. Vid positiva eller negativa perioder i livet kan vi ändra goda vanor som fungerat bra. Kanske för att anpassa oss till någon annan eller för att trösta oss.
Ändå vill jag tro att det finns ett slags normalläge att återgå till. Som sextiogradersprogrammet på tvättmaskinen efter det att man varit tvungen att tvätta i nittio eller köra ett ylleprogram. Eller som när man tar på sig sina vanliga, sköna gångkläder efter en fest i högklackat eller frackklätt, eller drar av sig astronautdräkten sen man varit ute och rymdpromenerat.
Den i särklass vanligaste orsaken till man gått upp efter en viktminskning är ändå att vanorna inte hade satt sig. Man gick ner för fort eller såg viktminskningen som något tidsbegränsat innan man kunde göra som "vanligt" igen. Men så sant som det är sagt: Om du gör som du alltid har gjort, kommer du att få det resultat du alltid har fått.