Drömmen om en kakbuffé

Tandläkaren vill jag helst inte träffa.
Skräcken uppstod i folktandvården på 1960-talet utan bedövning och späddes på för att kulminera i privatvården hos en fantastiskt framgångsrik jeppe som kör enligt löpande bands-principen där han springer mellan tre behandlingsrum samtidigt. I samtliga har han reklamfinansierad skvalmusik på på högsta volym.
Kerstin, Marta och Pia heter de goda människor som under tjugo års tid mer eller mindre rått bot på fobin.
Min mormors fönsterförsedda skafferi vill jag gärna minnas.
Där doftade det mystiskt gott av vaniljo´boy, kaffe, te, smör och det bästa av allt: småkakor. Min mormor var fenomenal på att baka. Sju sorters kakor, tacka för det, allra minst. Skorpor, bullar och sockerkaka därtill, varsego å doppa.
Hur mycket man än åt tog det aldrig slut. Chokladsnittar, marstrandskex, rullrån och gorån, syltkakor, bondkakor, gaffelkakor, munkar, vaniljkringlor, nötchokladrutor.
Jag säger som Marie Antoinette om det svältande folket: varför äter de inte bakelser?
Min mormors mat var sån där vanlig, hederlig svensk husmanskost. Blä. Alltså åt jag småkakor. Det var ganska enkelt att smita förbi mormors rygg där hon stod vid spisen och grejade. Sen in i skafferiet. Där kunde man vara tyst som en mus och botansiera i alla burkar. Mmmm.
Nå vad har det här med nånting att göra?
Men det är väl uppenbart? Kakor- tandläkare - skräck - ännu mera kakor - övervikt.
Jo, i alla fall, i dag har jag varit till tandläkaren. En man. Hu! Rotfyllning. Sjudubbelt hu!
Under över alla under: han var snäll och förstående och mycket duktig. Jag flög inte i taket, bröt inte ihop, tjöt inte alls faktiskt.
Efteråt svävade jag på moln med min bedövade mungipa hängande. Den snälle, snälle Stockholmarn som suttit och knappat på sin dator i två timmar i väntrummet, fick hålla kvar mig så jag inte skulle fara till väders.
I förebyggande syfte föste han in mig på Fågelsången för att jorda mig med en kopp te.
Där fick jag syn på mycket stora mördegskakor med hallonfyllning, mandelspån och glasyr.
- Fem såna där! sa jag inte. Men jag sa att jag lätt skulle kunna äta fem och i det ögonblicket bestämde jag mig för att en gång uppfylla min dröm med inspiration från mormors skafferi.
- Stockholmare! sa jag.
- Ja! sa han.
- Jag vill åka på kakbuffé i sommar. När jag är nere på min målvikt igen, önskar jag att du tar mig med på din tjusiga BMW och kör mig till en kakbuffé. Helst på ett slott.
Vi ska börja morgonen med en rejäl frukost, sen ett svettigt träningspass och lite frukt. Sen kakbuffén. Ingen mat denna dag. Jag vill äta kakor tills pärlsockret trillar ut genom örona. Sen åker vi till torpet. Under resten av kvällen dricker vi en väldig massa sprit och knaprar morötter. Jag räknar med att komma upp i tusen points. Det har kroppen inga som helst möjligheter att ta upp. Dagen efter är det viktväktarmat som vanligt som om inget har hänt. En dröm skulle dock ha gått i uppfyllelse och jag tror inte jag kommer att vara så sugen på småkakor på nåt decennium sen. Ok, det är vad jag vill. Kan vi göra det? Snälla?
- Självfallet, svarade Stockholmarn lugnt och tog en klunk kaffe.