Sparkföre

Man kan inte påstå att jag gillar vintrar. Nej, nej, nej. Men att tänka positivt är en dygd.
Snö är vackert. Snö är namnet på den roman jag just läser. Snö heter skivan i bilstereon. Ett vackert Snösmycke har jag fått av mor. Snö lyser upp. Man kan skotta snö och få bonuspoints (och ont i ryggen).
Andra sätt att röra på sig om vintern är också kul, åka slalom till exempel och göra änglar. Åka skridskor - nej, inte kul längre sen konståkningsprinsessdrömmen havererade i början av tonåren och farfar ville ha med en ut långfärdsskridskor på svart, tunn sjöis som tjongade, bongade och knakade. Hu. Längdskidor då, nej, fy tusan så slitsamt och snorigt. Jag ramlar bara jag ställer mig på ett par på plan mark.
En sak är bra med vintern: man kan åka spark.
Min mormor tog sparkstöttingen så snart hon skulle nånstans på vintern. Ibland fick man sitta och bli skjutsad, men ännu roligare var att få stå framför mormor och sparka tillsammans med henne om hon skulle till bua - handelsboden - till exempel. Sen fick man en egen spark i lagom storlek och kunde raca med kamraterna till ICA och nerför backen, fast man inte fick och rätt så ofta körde omkull. En jul fick jag en speciell sparkreflex, som jag aldrig satte på; då hade jag blivit för vuxen för sparkstötting, femton, kanske. Undrar vart den tog vägen.
I Norby var jag ganska ensam om att åka spark. Man fick kånka den över Malma Bergsväg där asfalten kom i dagen när man skulle till bua. Vissa vintrar var det inte ens lönt att häkta ner den ur vedbodtaket, men jag tror ändå att jag och barnen gjorde slut på en spark där. Eller lät jag laga den?
Man är väl ganska pantad som flyttar till Norduppland när man hatar vintrar. Men här kan man åka spark, och det är man inte ensam om att göra. Utanför bua står flera stycken.
Idag åkte jag och Stockholmarn sparkstöttning i solen till Söderskogen. Vi satt turvis, mest jag, han sköt på medan jag stod på medarna, vi stod bredvid varandra och sparkade och försökte hålla balansen, jag sparkade och han gick vid sidan av och det var roligt och vi blev svettiga och mindes båda vår barndoms sparkutfärder på det magiska sextiotalet.
- Sparken är det ultimata färdmedlet, sa Stockholmarn. Byta fot kan man också.
- Genialiskt, svarade jag.