Knytis

Knytkalasen är oftast de bästa. Då har man chansen att göra något gott, lågpointsigt och ta med sig. Man vet att det finns något man kan äta utan att oroa sig för viktminskningen.
Men det finns en fara med knytkalas. Den har jag råkat ut för ibland. Alla har med sig så smaskiga saker, och mitt bidrag, ja, det vet jag ju redan hur det smakar....
Med andra ord går jag ofta loss på alla andras läckerheter, medan min egen nyttiga maträtt står i ett hörn och möglar.
Det är en himmelsvid skillnad mellan att gå ner och att hålla vikten. När man "bara" ska hålla vikten gör det inget om man ibland äter olämpliga saker. När man ska gå ner är varje fest, varje fika, varje sammankomst den sprickbemängda klippavsats jag står på och som hotar att ramla ner i ravinen.
Att klippavsatsen ska störta är inte förutbestämt. Det är jag som avgör. Och det avgörandet sker nu, före kalaset, när jag tänker igenom noga vad jag ska ha med mig, vad jag ska ta av och vad jag ska låta de andra äta upp utan min medverkan, när jag blundar och föreställer mig hur jag känner mig och att jeansen inte ska spänna mer åt om midjan än de gör nu. Jag tänker på vad vi ska prata om, vad vi ska göra och hur jag kanske tar en kopp örte efter maten och känner mig varm och lugn.
Ikväll ska vi spela på hästar. Det har jag inte gjort på tjugo år. Men nu behöver jag en ny diskmaskin, spis, dator, bil, torktumlare etc etc, så nu är det dags. Åsså blir det knytis.
Stockholmarn och jag har med oss 30 procentfettig korv från Holland som vi fått av våra goda vänner där. Den ska serveras med surkål och potatismos. Filifjonkan har gjort soppa och färskost och Snusmumriken bakar bröd. Jag ska ta med mig tre saker: en sallad, 17 procentig grönmögelost och det viktigaste av allt: min i förväg i hjärnan inspelade film om hur det hela avlöper. Eftersom min vita månad pågår plågsamt påtagligt är chansen stor att det blir som mitt viktminskningsjag vill ha det.
Men vinner vi på travet kan jag inte svara för hur det går!