Tierps katakomber

Filifjonkan och Snusmumriken har dragit till Rom för att känna våren och bese katakomber. I Norduppland är det snöoväder.
Jag och mina fantastiska idéer. Nu sitter jag och kör genom den halkiga snöyran till Tierp. Jag som hatar att ställa klockan får göra det på min enda sovmorgonsdag.
I natt har jag oroat mig för att det ska komma fullt med folk och jag står där utan kassör och utan skåp och allt blir bara kaos. Ont i magen.
Hyresvärden Gunilla på NBV är glad och hjälpsam. Parketten är nyoljad och hela den vackra Sveasalen luktar gott. Det här ska nog ordna sig ändå.
Jag baxar in den stora postvagnen med allt som behövs när man ska öppna en viktväktarklass. Jag får ta i och med visst besvär rullar vagnen in över tröskeln. Tur att jag inte behöver kryckorna längre. Sen lyfter jag bord och ställer ut stolar; snygga kromade stålrörsstolar från femtiotalet klädda i röd galon, men hej, vad tunga.
Sen plockar jag upp trettio kartonger, räknar, prickar av, ordnar kortregister, fyller i klassrapport, hjälp, två timmar går fort. Hinner inte riktigt klart.
Ute har solen tittat fram. Nehej, den har gått och gömt sig i igen och stora flingor dalar ner över ett tyst Tierp.
Det kommer ingen. Nä, hur skulle de hitta hit? Ingen annonsering. Inga affischer på byn. Nada.
Just när jag har gett upp tittar en glad dam in. Sen en till och en till och en till. Till slut sex kvinnor och en liten parvel med ett propellerflygplan som han leker med på golvet medan vi pratar om PowerStart, fester och om att sluta röka först och ta vikten sen. Allt i sin tid.
När de nyblivna medlemmarna gått gör jag klart det mesta, men snart är det dags att åka för att hinna till klassen i Österby.Så var det det här med skåpet. Fortfarande har inget skåp trillat ner från himlen. Men jag vet ju att det ska lösa sig.
Jag ser mig omkring. Känner på alla dörrar. Ner i källaren, upp på scenen. Kryper utefter golvet, och se, där hittar jag mitt skåp. Jag får visserligen åla in med mina kartonger, våg, pärmar och attiraljer och det kommer att bli ett elände att få ut allt igen. Nu behöver jag bara en sån där som bilmekar åker in på under bilar, en sån där planka med hjul på och en mindre snygg benämning. Det kan väl nån svetsa ihop åt mig tills på onsdag, va?
Nöjd och dammig åker jag till Österby för att ta det lugnt. I det här vädret kommer folk att kura i sina stugor. Kommer väl lika många som i Tierp.
Tji. Trettiotvå stycken tappra snögummor och -gubbar, varav fyra nya, dyker upp, lika glada som alltid och ner i vikt går de också: minus åtta hekto i snitt!
När jag kommer hem har Stockholmarn både skottat och lagat linssoppa. Foten värker. Det är skönt för konsulenter att få vila. Inte tusan behöver man åka till Rom för att se katakomber.