Själavandring

Jag tror på själavandring. Jag har själv ägnat mig åt det: lämnat min feta kropp och tagit med mig min själ för att bosätta mig i min nya.
Jösses, det tar tid att hitta hem.
I ett par års tid gick jag automatiskt till de avdelningar i affären med storlek 44 och uppåt. Jag till och med tog med mig de kläderna in i provhytten, för att sen få gå och hämta nya exemplar på 38-galgar. Både roligt, genant och förbryllande.
Sen jag var fjorton har jag sett på mig själv som tjock. Det gör jag fortfarande. Då vägde jag 53 kilo, nu 58. Som mest vägde jag 73. Eller 87 när jag väntade barn.
I huvudet är jag tjock, i garderoben hänger kläder i storlek M. Det går inte ihop.
Jag har en kollega, som berättade om en övning hon gjort i ett helt annat sammanhang: för att få en bild av sig själva, fick deltagarna ställa sig mot en vägg där papper var uppspänt. Sen fick de rita av varandras konturer. Min kollega, som gått ner tjugo kilo några år tidigare, trodde inte sina ögon:
- Det måste vara nåt fel!
Konturerna på väggen visade en normalbyggd, på gränsen till smal person. I spegeln såg hon ju varje dag att hon var en tjockis.
En felaktig självbild är en farlig fälla. Vad spelar det för roll om jag skippar min hälsosamma kost, jag är ju ändå redan tjock? Vips har man lagt på sig fem-sju-tio kilo och besannar sin från början falska bild. Sen stämmer den igen.
Att jobba med sin självbild tar tid. Längre tid än det tar att gå ner i vikt. Därför är det av så stor betydelse att viktnedgången går långsamt. Det är inte bara skinnet som ska hänga med. Ännu viktigare är den mentala viktnedgången. Därför är det lagom att gå ner ett halvt till ett kilo i veckan för en kvinna och något mer för en man. Du gör dig själv en otjänst om du rusar på.
Det tog inte sex veckor att dra på sig övervikten. Därför kan det heller inte ta sex veckor att bli av med den på ett sunt sätt.