Julgransplundring

I mitt förra liv fanns det fyra tillfällen varje år som jag tog till intäkt för att frossa i godis: påskafton, halloween (ej att förväxla med allhelgona), jul samt julgransplundringen.
Vid varje tillfälle köpte jag hem lösgodis och choklad i kvantiteter om två-tre kilo och låtsades att det var till barn och gäster. En påsk vart det närmare fyra kilo. Den påskaftonsnatten var den enda gången jag gått iväg och satt fingrarna i halsen. Nä, nu ljuger jag, men det andra är preskriberat.
Behöver jag säga att jag aldrig har godis hemma?
Jag har varit viktväktare i sex och ett halvt år. I julas var första julen jag inte köpte hem godis. Jag åt hos andra, men inte hemma.
Idag ska jag ha julgransplundring. Min lille gudson och jag ska baka pepparkakor. Sen ska granen plundras, men gudsonens ömma moder har tillhållit mig att sonen bara får äta russin och pepparkakor.
Dags att bryta även julgransplundringsmönstret alltså.
Men mina stackars små barn då? Ska inte de få plundra som de är vana vid? Ska småttingarna få lida för att deras mamma är godisknarkare?
Sanningen är att de inte lider särskilt mycket och att de inte är särskilt små. De kan till och med gå till kiosken själva och köpa gottis. Särskilt han som är myndig.
Men de ska få godis och jag ska få godis och gästerna - utom gullplutten - ska få godis.
Här är strategin:
Jag har fyllt mitt stora 1700-talsfat med clementiner, bananer, vindruvor, apelsiner och sharon.
Barnen har fått välja varsin färdigpackad godispåse var.
Till de vuxna har jag köpt mörka, små chokladflaskor med sprit i. Det kan inte ens jag hetsäta. (Jo, det kan jag säkert, men jag ska inte.)
Och innan vi äter godis ska vi äta fläskfilé gorgonzola - lagat på viktväktarvis, självfallet.
Rapport följer.