Gå i kloster!

Vad en båtresa kan göra underverk.
Man åker iväg med sitt vanliga gamla grådassiga decemberdeppiga jag och återvänder rak i ryggen, stärkt till kropp och själ, om än inte alltid vidare utvilad.
Möjligen har det framgått att dansbandsmusik är det värsta jag vet - näst kategoriska människor, alltså.
Man får alla sina fördomar bekräftade när man kryssar med Cinderella. Tänk vad trevligt att få sin världsbild besannad! Det kan man vältra sig i ett tag.
Sen, när man gjort det, kan man börja öppna ögon och öron för andra intryck. Och båten är så stor, så stor, så är det nåt man inte gillar kan man gå därifrån.
Till exempel till sin rena, tysta hytt, bäddad med svala, stärkta lakan. (Kuddarna är trista och stela, men det får man bortse från eller packa med egna.)
I hytten finns igen disk, ingen smutstvätt, inga igensatta avloppsrör, trasiga diskmaskiner, smutsiga golv, osorterade prylar, pågående projekt... Nä. Hytten är min klostercell. Inga krav. Bara mitt eget utrymme och jag själv.
Den här gången fick jag en personalhytt. Inga utrop, inget skval. Däremot två tv-apparater. Ganska bortkastat på mig, men ändå!
Klart att det inte går att jämföra med sviten, men enkelheten har absolut sin charm.
Under natten råmade fartyget långa signaler ut i det snöiga mörkret. I min ensamhet i hytten kändes det tryggt. Här kommer vi. Vi finns. Vi stävar på.
Jag roas inte av nöjesutbudet på båten. Jag är här för att jobba. Det är sjätte resan denna höst. Människorna i personalen börjar kännas som gamla bekanta. De som kommer till mig visar glädjande framsteg.
Om det inte varit för jobbet hade jag nog aldrig kommit ombord på nån Ålandsfärja. Det hade varit synd. Maten är god, utsikten vidunderlig, särskilt idag med snöpudrade öar och kobbar i strålande sol. Det är intressant att titta på folk och det är skönt att få vara ifred och överlämna styrandet och ställandet till någon annan för en gångs skull.