Varit ute mycket på vägarna i veckan. Täby i måndags, Östhammar i onsdags, Bergsbrunna i torsdags, Uppsala i fredags, Stockholm idag, Nyköping imorgon.Jag tänker bra när jag kör bil. När snön flyger emot en som stjärnorna i StarWarsintrot töms hjärnan på trams och man börjar reflektera och tänka konstruktivt alternativt snöa in ibland.
Mina ögon spanar efter reflekterande djurögon i diket. Tankar som speglar mina kan komma till mig genom P1 om det vill sig väl. Olika musik på CD kommenterar mitt humör i högtalarna. Tystnad mil efter mil talar ibland högst. Är högst tilltalande.
Man kan komma att tänka på att man har det ganska bra. Man kan tänka på att man har allt man kan önska sig. Man kan tänka på att man till och med lyckats hålla sin choklad- och kakbudget under julen. Man borde verkligen känna sig nöjd och lyckad. Så kan man tänka. Sen känner man efter hur man faktiskt känner sig. Och då skär det sig.
I vintermörkret, där man låter sina nya begagnade dubbdäck från Österby Däck tassa fram över isskorpan på 290:an, kan man känna att det finns ett tomrum inombords, stort som Jukkasjärvi ishotell, som man längtar efter att fylla. Med nougat till exempel.
Minns känslan av den där Carte d´Or-elefanten. Njutning i fulla drag, men bakom den en känsla av förvåning över att jag helst skulle vilja ha tio till. Direkt.
Ska det aldrig gå över?
Man kan hälla en massa vin i Jukkasjärvi ishotell också. Utan tvekan skulle man också kunna fylla hålrummet med spel och dobbel, knark, sex, Polly och Pigalle och GT därtill. Och lite mer nougat.
Gud, familjen, Stockholmarn, vännerna, musiken, litteraturen, sommarhuset, konsten, skogen, antikviteterna, människomötena, kattsmekningarna, de doftande vita madonnaliljorna bredvid Malexanderspeldosekyrkan med julkrubban framför utgör motkrafter.
Men suget från tomrummet är starkt. Det krävs mycket energi till att varje dag stå emot jordens dragningskraft och inte låta sig falla.
Fast jag vet ju att det går att resa sig. Igen och igen och igen. Och att det är den enda möjligheten.
Inför det nya året önskar jag att jag ger mig själv mer motion, mer kärlek, mer tid.
Vad vill du ge dig?
3 kommentarer:
Hej Karin
Det känns i hjärtat när jag läser om tomrummet. Gråt och en känsla av igenkännande tränger upp. Men också hoppfullheten med att kunna resa sig om och om igen. Peter Halldorf har sagt att synd är inte att falla utan att låta bli att resa sig igen. Hur djupt vi än faller så finns Gud där. Det har han lovat bl a i Ps 23:4. Räcker vi vår hand till honom så drar han oss upp men det är vi som måste räcka ut handen och det kanske är det svåraste. Vi ses snart.
Kram Gunilla
Ja, jag ser mycket fram emot att träffas den 8:e. Innan dess har man väl hunnit falla och resa sig ett antal gånger till... Att inte resa sig är synden. Ja, det köper jag!
Kram, kära vän
Skicka ett mail till elalaouisosseynabil@gmail.com
We need to talk :)
Skicka en kommentar