Häppi nju jer

I Gaza faller bomberna. Mitt största bekymmer är att maten håller på att ta slut. Inte så att någon skickat raketer på mina försörjningsvägar eller ens blockerar uppfarten med tanks. Min lilla värld slåss med den stora. Någons - mångas - värld faller i spillror medan jag klagar över feber, ensamhet och att skafferiet bara innehåller burkar med bönor. Bara.
Min nyårsafton innehåller både champagne och raketer, fast champagnen intas i sängen och skålas i per telefon med Stockholmarn som har bara citronvatten att klinga med och raketerna är ofarliga fyrverkerier som jag hör men inte ser.
Min tristaste nyårsafton. Hur var den i Gaza?
När barnen anländer blir jag lycklig och lättad. Jag får hjälp med veden, matlagningen och framförallt sällskap. Efter en vecka i dvala tar jag bilen och får med dotterns hjälp hem förnödenheter.
Livet kommer att återgå till det normala här. Jag kommer att ta det normala för givet. Jag fortsätter traggla med Stockholmarn, vikten, årsredovisningar, Tradera, inredningar, butiken, huset, trädgården... och trivs med det, förhoppningsvis.
Nyårslöften blir det inga i år. Jag är mycket för återbruk, så jag använder de gamla på nytt: hålla vikten, helst gå ner två-tre kilo, röja på vinden, försöka bli en lite bättre människa. Kanske genom att inte glömma och blunda för hur det ser ut utanför min egen lilla värld.