Lingonveckan

Nämen jag ba dör, alltså.
Här står jag, pryd och väluppfostrad, vecka efter vecka och tar emot förtroenden om människors allra intimaste.
- Jag blöder som en gris, jag.
- Det är den veckan. Då är jag svullen som en spärrballong.
- Det är röda veckan, så egentligen borde jag inte komma hit.
Det är tur man gått teaterskola. För inombords rodnar jag av varje antydan om detta onämnbara: somliga människor har mens.
Jupp. Face the facts. Varför skulle man inte prata om det?
För så är det, att nittio procent av alla kunder hos ViktVäktarna har, eller har haft, mens. Och det påverkar vikten. Och alla vi som stått på den där vågen, vet hur viktigt varje hekto är. Och en gång i månaden är det som om alla ansträngningar är förgäves. Och då deppar vi ihop. Eftersom det inte följer "standard", som är att man går ner jämnt som ett urverk, som en bergfast princip, som en - man, kort sagt. (Men vem skulle vilja vara man? Never in my life. Nej tack!)
En del märker inget. Andra går upp två kilo. De allra flesta är mycket klokare än jag. De känner sig själva. De vet att de funkar så här och de står ut med en viktökning eller ett stillastående en gång i månaden.
Vilket tålamod. Quelle endurance! Med en sådan hållning som de flesta viktväktare har skulle hela Europa nu pratat franska. Men Napoleon hade inte mens. Han hade bara magkatarr. Han var för otålig. Trodde han skulle erövra världen på en fikarast.
De riktigt framgångsrika viktväktarna bidar sin tid - sina tider - och ser framgången på sikt, precis som den ter sig, med toppar och dalar, men i rörelse i rätt riktning.
I sådana här tider tar jag till det som behövs: en blodig biff, färsk baby(vilket jävla namn)spenat, tomat, lite paprika för färgens och vitaminernas skull, en kvarts avokado och lite smulad fetaost. Perfekt fredagsmiddag med rödvin till. Järn, antioxidanter, tuggmotstånd och smak!
Vive la différence!