Övergiven i sviten

Världens näst vackraste utsikt glider majestätiskt förbi utanför de stora panoramafönstren till min svit.
Min svit. Passar min personlighet på nåt vis. Jag tror jag alltid ska färdas så här.
Om det nu inte vore för att jag hamnat här på grund av överbeläggning. Inte ett konferensrum fanns att uppbringa på hela denna stora båt, så jag är förvisad till fören, till en svit. Här har jag dukat upp med våg och material, kokböcker och godis och här väntar jag. Förgäves.
Hit törs ingen komma. Eller hittar de inte? Eller har personalen bestämt sig för att ge tusan i att gå ner i vikt?
Hittills på två resor har jag träffat ett tjugofemtal av de anmälda. Man jobbar olika perioder ombord och det kommer att ta tid innan alla skrivit in sig. Några har redan varit med två gånger och börjat resan mot normalvikt.
Det är min tredje resa med Cinderella. Båten såg jag i fredags från Nybrokajen när dottern och jag var på väg på musikalbesök.
- Där åker min båt, sa jag stolt, när det lysande fartyget sakta gled ut från Stadsgårdskajen.
Jag har börjat hitta ombord. Igår kikade jag på efterrättsbuffén. Jag hade min fina fleecejacka på mig där det står ViktVäktarna med stora bokstäver på ryggen. Jag hörde ett glatt frustande bakom mig. En vältränad, tjusig dam tyckte det var kvällens roligaste underhållning!
Båten är fullbokad. Alla har mycket att göra, men ser glada ut ändå. I mässen är ljudnivån hög med många skratt.
I sviten sitter jag som Knyttet, ensam och väntar. Vem ska trösta Knyttet, med att säga som det är: Stig in och säg God afton! så de ser att du är här?
Bäst jag går och raggar en sväng. Och jätteensam är jag inte, för Stockholmarn åker med. Men han vägrar ju gå ner i vikt, förstås.
Världens vackraste utsikt? Från den stora stenen i hagen ovanför Blåkulla med utsikt ner mot Moodalen. Var annars?