Bananer, bananer, bananer

Ända sen jag var tonåring har jag lidit av depressioner. De bidrog till övervikten, men redan som trettonåring tyckte jag att jag var jättetjock. För några år sedan såg jag ett utdrag ur skolhälsovårdens anteckningar. De visar att jag vägde 46 kilo när jag började sjuan. Inte så överviktigt. Men viktigt.
Vad formar vår självbild? Vår självkänsla? Vårt självförtroende?
Mitt självförtroende har alltid varit mycket gott och jag vet att jag klarar det mesta om jag vill. Och jag vill väldigt mycket.
Självkänslan däremot har varit usel. Den har jag matat med choklad, men det var bara magen som växte.
Någon gång i tjugofemårsåldern - långt före SSRI-preparat och fysisk aktivitet på recept - fick jag rådet av min läkare att gå ut och gå.
- Bara gå. Fundera inte så mycket och fatta inga beslut innan du tagit en rejäl långpromenad.
-Inte tänka, bara gå, inte tänka bara gå, blev mitt mantra den vintern där jag travade kors och tvärs genom staden. Det gick att gå i takt med de orden och när våren äntligen tittade fram med sitt ljus i mars, hade jag inte bara börjat se klarare själv, utan även fått syn på mina kommande barns blivande far och gått av mig några kilo.
Ett annat råd jag fick av Bobo var att käka bananer.
Hjälp, vad rikt Chiquita vart på mig. Jag levde på bananer och promenader.
Långt senare har det visat sig att bananer innehåller ämnen som gör att man känner sig mindre nedstämd.
Man blir inte tjock av bananer, tvärtemot vad en del tror - särskilt viktväktare som undviker bananer därför att de innehåller points. De innehåller också en massa fibrer och vitaminer och kan som sagt göra en del för humöret också.
Många antidepressiva ökar aptiten och man går upp i vikt. När man rådgör med sin doktor kan det vara på plats att berätta att viktuppgång är något man vill undvika och att man därför önskar ett preparat som inte är känt för att ge denna biverkan.
Det allra, allra bästa är att röra på sig. Helst utomhus under dagtid. Då kan man hålla vikten trots läkemedel. Man får in bra rutiner och hinner inte trösta sig med choklad hela tiden - så packa ryggsäcken med bananer och gå ut i naturen i sommar. Inte tänka bara gå!

Små grodorna

Midsommarafton var blöt. Den feststämning som inte regnade bort späddes ut av alla snapsar som hinkades runt omkring. För en gångs skull var jag inte värst; snaps har inte varit min grej sedan en sista april för länge, länge sedan.
När alla norénpjäser spelats färdigt och vi inte var så många vakna skruvade vi ner Stockholmarns Dundervagns superdisco i ladan och gav oss ut till stiliga midsommarstången på tunet. Jag hade lovat tänka på medlemmarna och dansa Små grodorna med riktiga höghopp och löften är till för att hållas.
Regnet ploppade på och vi hoppade på. Fem hopp senare kände jag att det var bra. Sen jag gick jag och lade mig medan kortspel tog vid i köket.
Helgens mat var bra. Så skönt när folk har med sig goda, fräscha rätter med mycket grönsaker. Dagen efter langade tyvärr någon fram ett par chokladkakor och sen var det kört.
Det är konstigt. Godis är jag sällan sugen på numera, inte när jag vet att jag kan få ta en vv-godisbit om dagen, om jag vill. Sen räcker det att någon ställer fram vanliga sötsaker för att ett fullständigt tyrannosarisktreginamonster ska bryta fram ur mitt inre. När vi sen körde hemåt på söndagen och Stockholmarn sa att vi kunde stanna i Hummelsta och köpa en påse lösgodis började rena feberfantasierna ta form och skumdelfiner, blåa violelefanter och mintchoklad fladdrade förbi hjärnans lustcentrum i en virvlande kavalkad. Lite till sans kom jag när först Stockholmarn sa att jag inte skulle få följa med in och sen när dottern bad att de kunde gå in och köpa nåt som inte var alldeles för onyttigt, för då skulle mamma bli arg. Ha! Mamma som drömde om att köra huvudet ner i en ICA-kasse lösgodis och tugga.
Gud grep in och såg till att vi hamnade i bilkö och kom till Hummelsta nio minuter efter stängningsdags.
Åter till verkligenheten. Sista veckan före sommaruppehållet. Tierp är tomt så när som på några envetna entusiaster. Österby och Alunda håller stilen och alla går de ner i vikt. Det är fantastiskt när människor bestämmer sig för att göra något gott för sig själva och verkligen gör det.
Företagsgruppen låter mig få vara med på en mailinglista som pågår hela sommaren. Varje fredag ska vi väga oss och rapportera till varandra. Skönt att ha lite koll. Dessutom blir det två pass i Mjölby som kassör i juli.
Må även de högre makterna stå oss bi och milt men bestämt förhindra urballningar av alla de slag! Amen.

I natt jag drömde

...att det var snöstorm och trafikkaos och att jag måste ta mig till Västerås som var Tierp och hålla viktväktarmöte. Samtidigt ringde min kollega i en annan klass och sa att hon inte kunde komma för att det inte gick att ta sig fram. Det betydde att jag skulle få ha alla mina klasser ensam och dessutom en extraklass för några som var för blyga för att gå i ordinarie klass.
Jag sprang längs motorvägen och kröp under snöformationer. Idiotiskt att inte ha på sig några ytterkläder, men jag måste fram. Halvvägs insåg jag att jag glömt viktväktarväskan och måste springa tillbaka. Jag var dödligt trött.
En medlem från Alunda kom till den blyga gruppen och ville gå där och att jag skulle ha ytterligare en klass i Alunda. Jag insåg att jag inte skulle få något betalt för någon av extraklasserna och att alla tyckte det var helt i sin ordning. Att vara konsulent är väl ett kall?
Kallsvettig vaknade jag.
Det är dags för semester, tror jag.

Val

Alla val vi gör här i livet. De som leder nånstans eller inte.
Man väljer gymnasielinje. Fel. Det gör att man blir diversearbetare istället för spjutspetsnågot.
Man väljer far till sina barn - och det vart ju bra, även om kärleken inte höll hela livet.
Man väljer bil. Ibland hjälper inga superhjältar. I tisdags la den nya bensinpumpen av i Vattholma av alla ställen. (Jag som alltid gnäller över vattholmamiffona som inte kan köra bil utan lusar sig fram längs 290:an.)
Man väljer om man ska bli fet eller inte.
Hallå! Stopp, stopp, stopp! Det är väl inte så himla enkelt?
- Nä, sa hon trött, enkelt är det inte. Vem sa att det skulle vara lätt?
Det som är lätt är att inte vräka på mer olja/ost/grädde/smör än det behövs och det behövs mycket, mycket mindre än man tror.
Nåt annat som är lätt är att inte köpa hem det man inte klarar av att ha hemma. Det fodrar visserligen självinsikt och en stöttande omgivning, men särskilt svårt är det inte.
Att bestämma sig för att våga prova nya rätter, nya grönsaker, nya grepp och utmana sin fördomar är inte heller svårt.
Allt annat är svårt.
Det är svårt att gå ner i vikt om man inte är motiverad.
Det är svårt att vara glad när ens stockholmare bor i Närke.
Imorgon är en ny dag med nya val: eon eller Vattenfall? DN eller Svenskan? Vatten eller vin? Bregott eller Lätta? Motion eller TV?
Att låta bli att välja är ett val.

I mänsklighetens tjänst

Jag och den trogna qepta-bilen är på väg i solen till metropolernas metropol: Tierp. Ute i god tid är jag ganska nöjd med mig själv och sitter och funderar på dagens lektion när qepta-bilen plötsligt saktar in utan att jag bromsat. Som soppatorsk, fast med full tank. Igår tittade jag på milmätaren och såg att jag precis passerat 26 000.
- Uj,uj, nu kommer nåt att gå sönder, tänkte jag då.
- Hallå, bilen! Inte stanna, vi är bara... ja, var är vi nånstans?
Ingen aning. Skog och åkrar. Jag har kört i elva minuter drygt. Då har jag nog passerat Örbyhus. Förvirring. Ringa först eller öppna motorhuven och glo först? Båda samtidigt, men eftersom jag inte får upp motorhuven ägnar jag mig åt ringande och travar iväg med varningstriangeln. Långtradarna dånar förbi. 292:an utan vägrenar vid tiosnåret är fullt av dem. Här räcker inte med att ringa en vanlig bilmek, här krävs superhjältar. Naturligtvis har vi såna i Österbybruk, vad trodde ni?
- Österbydäck.
- Nej, vi har inte tid.
- Egentligen.
- Och alla utbytesbilar är bokade.
- Vi kommer om tio minuter.
Jag ringer lokaluthyraren och ber henne sätta upp en lapp om att ViktVäktarmötet är inställt på grund av bilhaveri. Sen sätter jag mig i diket och skrapar de trisslotter jag fick av SKB för att jag var så snäll och lät mig intervjuas häromveckan. Måtte det bli vinst! Eller ska jag ge dem oskrapade till SuperSören i utbyte mot bogsering och reparation? Semestern ser ut att frysa inne. Shit! Förebrående bligar jag på qepta-bilen, som låtsas om ingenting.
Tio minuter senare bromsar två bilar in: en reparationsbil och en utlåningsbil.
- Åk till jobbet nu! säger SuperSören. Jag bokade om.
Jag hinner precis slänga upp sista godislådan innan första medlemmen dyker upp. Efter henne kommer tio till. Slut.
- Hallå, tierpare! Wake up! Här har SuperSören och jag gjort allt för att det ska bli viktnedgång och hälsosam livsstil i Tierp - och?
Nåja, de rara medlemmarna som kommer har i snitt gått ner 7 hg. Vackert så, även om det senare visar sig att de inte klår Österby, som är 27 till antalet och gått ner 9 hg per person.
Mellan tierpsklassen och österbyditon far jag med cykeln på cykelhållaren för att lämna tillbaka utlåningsbilen. Redan på håll ser jag qepta-bilen stå och flirta med mig. Lagad och klar!
- Det var ingen fara, bara bensinpumpen, det kan du väl jobba ihop före semestern, telepaterar han.
- Passa´re så ´ru inte får leva på biltemaolja hela sommaren, din spelevink! väser jag på väg in till verkstadskontoret där jag tar emot räkningen. Puh, inte totalkatastrof i alla fall och jag får betala när lönen kommer. Trisslotterna behåller jag: fyra nya lotter, fyra nya chanser att kunna pusta ut.
- Eller så byter jag ut dig mot en Jagga, säger jag sammanbitet till qepta-bilen när vi rullar ut genom grindarna mot nya äventyr.

Fett me´ kärlek

Sen lättnaden dagen efter jubileumspartajet, när jag vägde in på en vikt inom ramen, gick det lekande lätt och hektona tappades i takt med dysterheten. Fortfarande hade jag dock inte nått mitt mål: att vara på målvikt en onsdagkväll med jeans. Nu var det dock bara en fråga om dagar. Då kom sista april, av de fåvitske kallad Valborg.
I vanlig ordning projicerar jag alla mina egna laster på mina stackars medlemmar. En del ser lite förskräckta ut, medan andra nickar instämmande: jo jag har också tuggat i mig tio flatbröd sammanpressade med Bregott emellan som klister....
Ibland tror jag att jag har (haft)alla laster, men jag har aldrig knarkat, är ingen glassmissbrukare och dricker inte kaffe - fast man blir nog tjock bara av glassen...
Efter Sista april har vi tittat djupt i glaset på mötena och varit fast beslutna att ta det lugnare med vinet. Har konsulenten levt som hon lär? Nä.
Eller jo.
Tänk om jag inte jobbat på ViktVäktarna eller gått dit regelbundet som Guldmedlem! Då ni: då skulle jag ha ostfrossa med vin i sängen varannan kväll (och varannan skulle jag jaga livet ur mig i joggingspåret för att försöka springa ifrån det dåliga samvetet och de snabba skuldkänslorna).
Nu har vi skött oss sen i lördags, ja, söndags morse alltså, Stockholmarn och jag.
Idag jobbade jag sent med inredning i Knutby och han hade lagat köttfärssås och spaghetti. Jag hade bett honom riva i grönsaker i såsen och det hade han gjort. Dessutom spetsat den med lite intressanta smaker: soltorkade tomater, russin och hackade oliver. Gott!
Och köpt fullkornspasta hade han gjort, trots att han tycker bättre om blek. Sån tur att han ställde pannan på spisen. Hade den stått på bordet hade det blivit en extra portion.
- Jag har stekt utan fett, meddelade han försynt.
Det kallar jag kärlek, det. Fett me´kärlek.

Präktiga, förutsägbara ViktVäktarna

Har du varit på frälsningsmöte nyligen? Inte? Eller jaha, ok, men inte hos ViktVäktarna i alla fall?
Varifrån kommer bilden av ViktVäktarmöten som tillställningar med vittnesbörd och hallelujarop? Med föreställningar om att man väger sig inför publik? Att konsulenten ropar ut vikten högt - eller - varför inte vi vår digitaliserade tid - har stora röda sifferskyltar som hos bilprovningen som blinkar: "93, 6 kg = + o,8 kg = SKÄMS!!!"?
Jag tror den bilden är hämtad ur samma skafferi som andra liknande "sanningar" om saker man inte känner till och inte vill veta något om - särskilt om man anar att man skulle behöva veta det och det skulle innebära att man vara tvungen att konfrontera vissa sanningar om sig själv.
Det är bara tanter som går på ViktVäktarna.
Ja, det stämmer. Modiga, starka, beslutsamma tanter som vågar bjussa på sig själva och sina tillkortakommanden och segrar. Tanter i åldrarna 13 till 89. Av båda könen.
Vilka är det som inte vågar gå på ViktVäktarna?
ViktVäktarna är pretto, präktiga och trista.
Ja tyvärr, mirakelkurer får du söka någon annanstans. Vi kör nämligen strikt efter vetenskap och beprövad erfarenhet, men förhoppningsvis på ett ganska roligt och motiverande sätt.
Vi har en tydlig struktur, för att du ska känna dig hemma, men antagligen blir du överraskad ofta, av ny kunskap, ahaupplevelser och befriande skratt.
Alltid är inte mötena förutsägbara.
I torsdags i Alunda var det knökfullt igen. Halva styrkan var vägd när blixten slog ner i närheten och det blev mörkt.
Det är knepigt att väga sig på elektriska vågar när inga elektroner finns i ledningarna.
- Vem bor i närheten och har en digital personvåg?
En tjänstvillig medlem pilade hem genom det iskalla hällregnet och var tillbaka på fem röda. Under tiden hade Lena och jag inventerat lokalens förråd av värmeljus och fått det riktigt mysigt.
Mörkret tilltog och när jag nästan tuttat eld på ett antal medlemmars strumpor för att kunna läsa av vågen med hjälp av flämtande värmeljus beslöt vi raskt att köra lektion i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka.
Åtta ljus på konsulentbordet gjorde att åtminstone de med höksyn kunde se vad som stod på blädderblocket.
Det ja. Blädderblocket hade anlänt enbent, så det hade vi pallat upp mot väggen och konsulentbordet. Det bar sig inte bättre i mörkret att mitt under föreläsningen, i en konstpaus, brakade hela härligheten ner bakom konsulentbordet.
De som inte trodde det var bombanfall var övertygade om att blixten fått in en direktträff.
En gentleman på första bänkraden slängde sig fram för att förhindra eldsvåda och benbrott och allting redde upp sig. Efter lektionen vägde vi resten av styrkan och under genomgången av kostprogrammet kom strömmen tillbaka. Då sa jag faktiskt Halleluja.
Trist och förutsägbart hos ViktVäktarna?
Nä.