gfpbrkfrprarrrggghhhh

Vad har jag gjort för att drabbas av detta? Minus ETT hekto! Man kan lika gärna dra nåt gammalt över sig. Och här har jag kämpat och kämpat sen i, sen i .... ja ok, sen i måndags då. Jamen! Två HELA dar! Och så går man ner ett hekto.
- Men snälla Mymlan, efter den helgen...?
Va? Vilken helg? Vaddå? Jaha, du menar.... Men det var ju förra veckan! Nu har jag ju börjat ett nytt liv och då förväntar man sig resultat. Jag menar: ett hekto! Nä, det här funkar inte.
- Men dina grupper då, hur har det gått för dem?
Ja, vadå? Jaså dom? Minus 1,2 och 1,1 i snitt. Hrmmff.

Bot, bättring och askes

Man somnar inte alltid som en viktväktare, men man vaknar som en.
Måndagar är inte kul.
Nej då, Apotekarn hade inget lösgodis den här gången, men hur det nu var blev det jag som åt upp all skaffning. Så måndagen tillbringades i ruelse.
Nu har det nya livet börjat. För det första ska jag återuppta en gammal tradition från mitt tidigare liv: en vit månad i februari. Det passar bra. Dels är det en väldigt kort månad, dels brukar det just inte vara några kalas, dels är det härligt att tydligt se ljuset återvända och känna energi och krafter rinna till igen efter vinterdvalan.
Ljuset och värmen längtar jag väldigt mycket efter just nu. Sedan åtta dagar är vattnet i köket fruset. Disken hopar sig och allt blir så mycket krångligare. Rinnande vatten är en gudagåva. Jag går och sneglar på den där kranen en gång i kvarten, rättar till värmefläkten, men inget händer. Jag kånkar in ved och eldar i alla kakelugnar och spisar för att mota kylan. Det blir mycket rörelse som känns skön efter sex veckor i, om inte stillhet, så i frustrerad orörlig klumpighet.
För det andra kommer nu ljuset, snart kommer värmen. Det är bara att bylta på sig och gå ut och gå. Lycklig jag som har en Stockholmare att promenera med!

Filmtajm

Det är jag som är Abby Normal. Jag ser inte på TV. Men jag har förstått att drygt nittio procent av svenska folket gör det.
Och jag har förstått att det är därför sextio procent av männen är överviktiga. Män är storkonsumenter av TV. Kvinnorna är tjocka för att de har för stora krav på sig. Men män, de kollar TV.
Nu blir man ju inte tjock av TV-tittande i sig. Det har jag också fått lära mig som viktväktarkonsulent, att man kan inte titta på TV utan att äta.
I min barndom var det förbjudet att äta samtidigt som man tittade på TV. Men jag är född på stenåldern. Vår TV stod i källaren för att den inte skulle skämma möbleringen i salongen.
Då, på stenåldern, gick jag väldigt mycket på bio. Det fanns godis att köpa redan då, men eftersom jag var uppfostrad med att man inte äter och tittar på underhållning samtidigt, tyckte jag det var en smula mystiskt med dessa M-kulor, Gammaldags Nickel och Tarragona som fanns till försäljning. Jag gick förbi dem bara. Min bästa vän Lena ville dock alltid ha en ask TuttiFrutti när det var biodags, men det uppfattade jag som ett utslag av hennes behov av tröst inför en läbbig film, inget som hade med själva filmen att göra. (Det var för övrigt kära Lena som fick mig att börja på ViktVäktarna.)
Nå. Trevligt att äta är det ju alltid. Ikväll ska Stockholmarn, Apotekarn och jag kolla på Tredje mannen på Apotekarns bio.
En gång när vi kom dit, hade Apotekarn bullat upp med gurk- och morotsstavar och äppelmust. Han hade tänkt introducera ett nyttigt sätt att umgås. Tyvärr hade vi då med oss vin, kladdkaka och grädde och - om jag inte missminner mig - öl och starksprit därtill. Tja.
Sist vi kollade på film tillsammans, ville vi vara nyttiga. Tjo. Apotekarn hade lyckats träffa rätt: ett kilo djungelvårl och choklad. Stockholmarn fick bära mig hem.
Idag. Så mycket klokare. Vi har med oss viktväktarpopcorn, salta pinnar och di här nya paprikasnacksen som smälter i munnen.
Ska man nu nödvändigt käka samtidigt som man är kulturell- knapra är kanske ett naturbehov - kan man åtminstone ladda in med nåt som man inte får ångest av.
Hoppas nu bara att Apotekarn inte köpt lösgodis....

Till Spanien

Jag har aldrig varit i Spanien. Spansk mat är jag heller inte så bekant med, så det var spännande att åka till Spanien ikväll.
Kvällens värdpar är såna där smalisar som inte behöver ägna sig åt att räkna olja i millilitrar. Det kunde alltså bli oceaner. Lite orolig var jag.
Hur hade jag förberett mig? Genom vanliga frukosten och magra Powerstartkorvgrytan till lunch, två mellanmål och extra nödfrukt. Och genom att be Stockholmarn påminna mig om varannan vatten.
För maten hade jag inte behövt oroa mig: en härlig fisksoppa med marulk, färska musslor och räkor och hembakt bröd i lergryta därtill.
Sen kom ostarna - som Stockholmarn köpt och tagit med som förning. Aj, där föll jag. Rouqefort, Morbier och en fantastisk hårdost gjord på getmjölk. Så underbart gott. Jag tror vi alla fyra enades om att ost och vin, det måste man ha med sig till den där öde ön ni vet, som man bara får ha med sig en bok, en människa och tre livsmedel till. Som tredje livsmedel väljer jag förstås tomater. Stockholmarn sa bröd, så jag tror jag väljer att ta med honom till min ö så blir livet fullkomligt. (Att han kanske hellre tar med sig Torbjörn Tännsjö tar jag ingen hänsyn till.)
Ok, jag åt ost, men jag njöt verkligen och proppade inte i mig. Det får bli en rejäl promenad i morgon och tillbaka i rätt hjulspår direkt.
Goda vänner, god mat, gott vin och gemyt - kan man begära mer av livet?

Vikten och kärleken

När vi är unga tror vi att det beror på hur vi ser ut om vi ska träffa någon att älska. När vi blir äldre vet vi att det inte stämmer.
Hur mycket möda, pengar, tid och självförakt vi har ägnat åt kroppen innan vi fattar det?
Nej, det är inte bara insidan som räknas.
Nej, det är inte bara för hälsans skull det kan vara en bra idé att gå ner i vikt.
Älska din nästa såsom dig själv. Om du hatar anblicken av dig själv i spegeln - hur ska du då kunna älska någon annan? Och att kunna älska är nog förutsättningen för att bli älskad.
Lycka sitter inte i en smal kropp. Det vet alla som gått ner i vikt och trott att "bara jag blir smal, blir allting bra." Däremot kanske man orkar ta itu med allt det andra om man har en kropp som man tycker om.
Har man en dålig relation hjälper det inte att gå ner i vikt. Det hjälper ditt självförtroende, men det lagar inte något som håller på att gå sönder. För det måste annat till.
En del män blir rädda när deras fruar börjar på ViktVäktarna. Det har de anledning till.
Plötsligt blir frun en attraktiv kvinna igen, det vill säga, andra män kommer att titta på henne. Hellre en fet ko vid spisen än en vacker, stark kvinna att vara stolt över vid min sida?
Ganska många kvinnor börjar där när de har gett upp om att nå fram: Jag tar hand om mig själv, för ingen annan gör det, eller ser mig.
Varför blev hon fet? Var det kanske för att ni inte pratar med varandra? Kanske tycker hon inte i att livets mening består i att plocka upp dina kalsonger, planera och handla hem all mat, tvätta, stryka, vika, plocka in all tvätt, säga till när det behöver städas, köpa alla julklappar, hålla reda på rubbet vad gäller barnens skolgång och aktiviteter och din släkts födelsedagar?
En del kvinnor känner sig hotade när mannen börjar på ViktVäktarna.
Duger inte min matlagning? Tror han att jag försöker ta livet av honom kanske? Eller går han dit för att titta på andra kvinnor? Jag tänker minsann inte laga de där trista recepten. Det går faktiskt inte att göra god mat utan grädde och smör. Det vet väl jag som lagat mat i alla dar. Ska han komma här nu och berätta för mig hur man gör!!? Inte tänker jag äta om han gör maten heller! Nepp!
John F Kenndy sa: Fråga inte över vad ditt land kan göra för dig. Fråga efter vad du kan göra för ditt land. Översatt till parrelationen: Tänk inte så mycket på vad du vill att hon eller han ska göra för dig, gör något för henne eller honom först.
Snart är det alla hjärtans dag. Vänta inte till dess.

Tierps katakomber

Filifjonkan och Snusmumriken har dragit till Rom för att känna våren och bese katakomber. I Norduppland är det snöoväder.
Jag och mina fantastiska idéer. Nu sitter jag och kör genom den halkiga snöyran till Tierp. Jag som hatar att ställa klockan får göra det på min enda sovmorgonsdag.
I natt har jag oroat mig för att det ska komma fullt med folk och jag står där utan kassör och utan skåp och allt blir bara kaos. Ont i magen.
Hyresvärden Gunilla på NBV är glad och hjälpsam. Parketten är nyoljad och hela den vackra Sveasalen luktar gott. Det här ska nog ordna sig ändå.
Jag baxar in den stora postvagnen med allt som behövs när man ska öppna en viktväktarklass. Jag får ta i och med visst besvär rullar vagnen in över tröskeln. Tur att jag inte behöver kryckorna längre. Sen lyfter jag bord och ställer ut stolar; snygga kromade stålrörsstolar från femtiotalet klädda i röd galon, men hej, vad tunga.
Sen plockar jag upp trettio kartonger, räknar, prickar av, ordnar kortregister, fyller i klassrapport, hjälp, två timmar går fort. Hinner inte riktigt klart.
Ute har solen tittat fram. Nehej, den har gått och gömt sig i igen och stora flingor dalar ner över ett tyst Tierp.
Det kommer ingen. Nä, hur skulle de hitta hit? Ingen annonsering. Inga affischer på byn. Nada.
Just när jag har gett upp tittar en glad dam in. Sen en till och en till och en till. Till slut sex kvinnor och en liten parvel med ett propellerflygplan som han leker med på golvet medan vi pratar om PowerStart, fester och om att sluta röka först och ta vikten sen. Allt i sin tid.
När de nyblivna medlemmarna gått gör jag klart det mesta, men snart är det dags att åka för att hinna till klassen i Österby.Så var det det här med skåpet. Fortfarande har inget skåp trillat ner från himlen. Men jag vet ju att det ska lösa sig.
Jag ser mig omkring. Känner på alla dörrar. Ner i källaren, upp på scenen. Kryper utefter golvet, och se, där hittar jag mitt skåp. Jag får visserligen åla in med mina kartonger, våg, pärmar och attiraljer och det kommer att bli ett elände att få ut allt igen. Nu behöver jag bara en sån där som bilmekar åker in på under bilar, en sån där planka med hjul på och en mindre snygg benämning. Det kan väl nån svetsa ihop åt mig tills på onsdag, va?
Nöjd och dammig åker jag till Österby för att ta det lugnt. I det här vädret kommer folk att kura i sina stugor. Kommer väl lika många som i Tierp.
Tji. Trettiotvå stycken tappra snögummor och -gubbar, varav fyra nya, dyker upp, lika glada som alltid och ner i vikt går de också: minus åtta hekto i snitt!
När jag kommer hem har Stockholmarn både skottat och lagat linssoppa. Foten värker. Det är skönt för konsulenter att få vila. Inte tusan behöver man åka till Rom för att se katakomber.

Ingen rest är för liten

Tomt i kylen, tomt i kassan. PowerStartmenyerna är suveräna, med inköpslista och allt. Men hjälp, det är januari. Det har nyss varit jul och man har tre glupande hungriga tonåringar. Gudskelov och pris för att vi lever i ett land med skollunch. Nu var det frågan om min egen lunch.
Kylskåpet erbjuder en dyster syn. Nu när det är så tomt syns det att det behöver städas där. Ok, bara att ta itu med.
Men vad hittar vi väl här, ja vad hittar vi här:
Några överblivna matskedar tacoköttfärs i från helgen i en bytta. En halv zucchini, en rätt så fräsch purjolök, tomater - mitt livselexir - en ganska så ankommen bit fänkål, och så en av mina riktigt goda vänner i kylskåpet: parmesankvarnen. Detta kommer att bli en festmåltid!
Jag sätter ugnen på 200 grader. Sen skär jag grönsakerna i bitar, lägger i minsta teflonformen, klickar ut köttfärsen över dem, saltar försiktigt. Sen ett par drag på parmesankvarnen - mycket smak för lite points - och så in i ugnen. Fem komma fem points och väldigt gott, särskilt med julmust light till. (Den sålde de ut på ICA för 10 kronor backen - nästan gratis.)
Smak är det viktigaste. Därför spar jag varje rest, hur liten den än här. Omsorgsfullt kryddade matrester förgyller varje trött rotsak i en härlig restlunch. Tänk så mycket rester folk slänger! (Och tänk så mycket rester vi själva käkar upp i hemlighet när vi kunde ha sparat dem till dagen efter....)
Imorgon är en ny dag. Då öppnar vi i Tierp. Fortfarande ingen kassör, fortfarande inget skåp. Det löser sig.