Val

Alla val vi gör här i livet. De som leder nånstans eller inte.
Man väljer gymnasielinje. Fel. Det gör att man blir diversearbetare istället för spjutspetsnågot.
Man väljer far till sina barn - och det vart ju bra, även om kärleken inte höll hela livet.
Man väljer bil. Ibland hjälper inga superhjältar. I tisdags la den nya bensinpumpen av i Vattholma av alla ställen. (Jag som alltid gnäller över vattholmamiffona som inte kan köra bil utan lusar sig fram längs 290:an.)
Man väljer om man ska bli fet eller inte.
Hallå! Stopp, stopp, stopp! Det är väl inte så himla enkelt?
- Nä, sa hon trött, enkelt är det inte. Vem sa att det skulle vara lätt?
Det som är lätt är att inte vräka på mer olja/ost/grädde/smör än det behövs och det behövs mycket, mycket mindre än man tror.
Nåt annat som är lätt är att inte köpa hem det man inte klarar av att ha hemma. Det fodrar visserligen självinsikt och en stöttande omgivning, men särskilt svårt är det inte.
Att bestämma sig för att våga prova nya rätter, nya grönsaker, nya grepp och utmana sin fördomar är inte heller svårt.
Allt annat är svårt.
Det är svårt att gå ner i vikt om man inte är motiverad.
Det är svårt att vara glad när ens stockholmare bor i Närke.
Imorgon är en ny dag med nya val: eon eller Vattenfall? DN eller Svenskan? Vatten eller vin? Bregott eller Lätta? Motion eller TV?
Att låta bli att välja är ett val.

I mänsklighetens tjänst

Jag och den trogna qepta-bilen är på väg i solen till metropolernas metropol: Tierp. Ute i god tid är jag ganska nöjd med mig själv och sitter och funderar på dagens lektion när qepta-bilen plötsligt saktar in utan att jag bromsat. Som soppatorsk, fast med full tank. Igår tittade jag på milmätaren och såg att jag precis passerat 26 000.
- Uj,uj, nu kommer nåt att gå sönder, tänkte jag då.
- Hallå, bilen! Inte stanna, vi är bara... ja, var är vi nånstans?
Ingen aning. Skog och åkrar. Jag har kört i elva minuter drygt. Då har jag nog passerat Örbyhus. Förvirring. Ringa först eller öppna motorhuven och glo först? Båda samtidigt, men eftersom jag inte får upp motorhuven ägnar jag mig åt ringande och travar iväg med varningstriangeln. Långtradarna dånar förbi. 292:an utan vägrenar vid tiosnåret är fullt av dem. Här räcker inte med att ringa en vanlig bilmek, här krävs superhjältar. Naturligtvis har vi såna i Österbybruk, vad trodde ni?
- Österbydäck.
- Nej, vi har inte tid.
- Egentligen.
- Och alla utbytesbilar är bokade.
- Vi kommer om tio minuter.
Jag ringer lokaluthyraren och ber henne sätta upp en lapp om att ViktVäktarmötet är inställt på grund av bilhaveri. Sen sätter jag mig i diket och skrapar de trisslotter jag fick av SKB för att jag var så snäll och lät mig intervjuas häromveckan. Måtte det bli vinst! Eller ska jag ge dem oskrapade till SuperSören i utbyte mot bogsering och reparation? Semestern ser ut att frysa inne. Shit! Förebrående bligar jag på qepta-bilen, som låtsas om ingenting.
Tio minuter senare bromsar två bilar in: en reparationsbil och en utlåningsbil.
- Åk till jobbet nu! säger SuperSören. Jag bokade om.
Jag hinner precis slänga upp sista godislådan innan första medlemmen dyker upp. Efter henne kommer tio till. Slut.
- Hallå, tierpare! Wake up! Här har SuperSören och jag gjort allt för att det ska bli viktnedgång och hälsosam livsstil i Tierp - och?
Nåja, de rara medlemmarna som kommer har i snitt gått ner 7 hg. Vackert så, även om det senare visar sig att de inte klår Österby, som är 27 till antalet och gått ner 9 hg per person.
Mellan tierpsklassen och österbyditon far jag med cykeln på cykelhållaren för att lämna tillbaka utlåningsbilen. Redan på håll ser jag qepta-bilen stå och flirta med mig. Lagad och klar!
- Det var ingen fara, bara bensinpumpen, det kan du väl jobba ihop före semestern, telepaterar han.
- Passa´re så ´ru inte får leva på biltemaolja hela sommaren, din spelevink! väser jag på väg in till verkstadskontoret där jag tar emot räkningen. Puh, inte totalkatastrof i alla fall och jag får betala när lönen kommer. Trisslotterna behåller jag: fyra nya lotter, fyra nya chanser att kunna pusta ut.
- Eller så byter jag ut dig mot en Jagga, säger jag sammanbitet till qepta-bilen när vi rullar ut genom grindarna mot nya äventyr.

Fett me´ kärlek

Sen lättnaden dagen efter jubileumspartajet, när jag vägde in på en vikt inom ramen, gick det lekande lätt och hektona tappades i takt med dysterheten. Fortfarande hade jag dock inte nått mitt mål: att vara på målvikt en onsdagkväll med jeans. Nu var det dock bara en fråga om dagar. Då kom sista april, av de fåvitske kallad Valborg.
I vanlig ordning projicerar jag alla mina egna laster på mina stackars medlemmar. En del ser lite förskräckta ut, medan andra nickar instämmande: jo jag har också tuggat i mig tio flatbröd sammanpressade med Bregott emellan som klister....
Ibland tror jag att jag har (haft)alla laster, men jag har aldrig knarkat, är ingen glassmissbrukare och dricker inte kaffe - fast man blir nog tjock bara av glassen...
Efter Sista april har vi tittat djupt i glaset på mötena och varit fast beslutna att ta det lugnare med vinet. Har konsulenten levt som hon lär? Nä.
Eller jo.
Tänk om jag inte jobbat på ViktVäktarna eller gått dit regelbundet som Guldmedlem! Då ni: då skulle jag ha ostfrossa med vin i sängen varannan kväll (och varannan skulle jag jaga livet ur mig i joggingspåret för att försöka springa ifrån det dåliga samvetet och de snabba skuldkänslorna).
Nu har vi skött oss sen i lördags, ja, söndags morse alltså, Stockholmarn och jag.
Idag jobbade jag sent med inredning i Knutby och han hade lagat köttfärssås och spaghetti. Jag hade bett honom riva i grönsaker i såsen och det hade han gjort. Dessutom spetsat den med lite intressanta smaker: soltorkade tomater, russin och hackade oliver. Gott!
Och köpt fullkornspasta hade han gjort, trots att han tycker bättre om blek. Sån tur att han ställde pannan på spisen. Hade den stått på bordet hade det blivit en extra portion.
- Jag har stekt utan fett, meddelade han försynt.
Det kallar jag kärlek, det. Fett me´kärlek.

Präktiga, förutsägbara ViktVäktarna

Har du varit på frälsningsmöte nyligen? Inte? Eller jaha, ok, men inte hos ViktVäktarna i alla fall?
Varifrån kommer bilden av ViktVäktarmöten som tillställningar med vittnesbörd och hallelujarop? Med föreställningar om att man väger sig inför publik? Att konsulenten ropar ut vikten högt - eller - varför inte vi vår digitaliserade tid - har stora röda sifferskyltar som hos bilprovningen som blinkar: "93, 6 kg = + o,8 kg = SKÄMS!!!"?
Jag tror den bilden är hämtad ur samma skafferi som andra liknande "sanningar" om saker man inte känner till och inte vill veta något om - särskilt om man anar att man skulle behöva veta det och det skulle innebära att man vara tvungen att konfrontera vissa sanningar om sig själv.
Det är bara tanter som går på ViktVäktarna.
Ja, det stämmer. Modiga, starka, beslutsamma tanter som vågar bjussa på sig själva och sina tillkortakommanden och segrar. Tanter i åldrarna 13 till 89. Av båda könen.
Vilka är det som inte vågar gå på ViktVäktarna?
ViktVäktarna är pretto, präktiga och trista.
Ja tyvärr, mirakelkurer får du söka någon annanstans. Vi kör nämligen strikt efter vetenskap och beprövad erfarenhet, men förhoppningsvis på ett ganska roligt och motiverande sätt.
Vi har en tydlig struktur, för att du ska känna dig hemma, men antagligen blir du överraskad ofta, av ny kunskap, ahaupplevelser och befriande skratt.
Alltid är inte mötena förutsägbara.
I torsdags i Alunda var det knökfullt igen. Halva styrkan var vägd när blixten slog ner i närheten och det blev mörkt.
Det är knepigt att väga sig på elektriska vågar när inga elektroner finns i ledningarna.
- Vem bor i närheten och har en digital personvåg?
En tjänstvillig medlem pilade hem genom det iskalla hällregnet och var tillbaka på fem röda. Under tiden hade Lena och jag inventerat lokalens förråd av värmeljus och fått det riktigt mysigt.
Mörkret tilltog och när jag nästan tuttat eld på ett antal medlemmars strumpor för att kunna läsa av vågen med hjälp av flämtande värmeljus beslöt vi raskt att köra lektion i väntan på att strömmen skulle komma tillbaka.
Åtta ljus på konsulentbordet gjorde att åtminstone de med höksyn kunde se vad som stod på blädderblocket.
Det ja. Blädderblocket hade anlänt enbent, så det hade vi pallat upp mot väggen och konsulentbordet. Det bar sig inte bättre i mörkret att mitt under föreläsningen, i en konstpaus, brakade hela härligheten ner bakom konsulentbordet.
De som inte trodde det var bombanfall var övertygade om att blixten fått in en direktträff.
En gentleman på första bänkraden slängde sig fram för att förhindra eldsvåda och benbrott och allting redde upp sig. Efter lektionen vägde vi resten av styrkan och under genomgången av kostprogrammet kom strömmen tillbaka. Då sa jag faktiskt Halleluja.
Trist och förutsägbart hos ViktVäktarna?
Nä.

Vad tjock du har blivit!

Företagsklass förrförra fredagen. Roligt.
Jag hade inte träffat gruppen på tre veckor, så det var spännande att se hur påskhelgen hade gått. Över förväntan, visade det sig. Hon som skulle ha gått upp två kilo i vanliga fall hade bara ökat sju hekto och var helnöjd. Hon som skulle stå still hade gått ner.
Själv var jag lite dyster; min påskhelg hade varit ganska bra, men just innan jag klev på vågen på onsdagskvällen anföll ett drygt kilo när jag var oförberedd och nu var det bara en vecka kvar till jubileumsfesten där jag måste vara inom två kilo från målvikt.
Under veckan hade vi i grupperna talat om betydelsen av omgivningens stöd. Någon tyckte att det var bäst att inget säga till omgivningen. En annan ansåg att bästa strategin var att berätta för alla och envar att nu var det viktväkteri på gång och be om hänsynstagande och peppning. En tredje berättade om en kollega till maken som inte sett henne på länge och som inte känt igen henne.
- Det är jag, Sofia.
- Åh, det var fan vad du har lagt på dig! sa han.
Stöd eller inte stöd? En spark i ändan när man som bäst behöver den eller ytterligare en spik i den dåliga självkänslans kista?Det beror nog på vilken person man är och var man befinner sig i livet, humöret och känsloläget just då.
Är det inte väldigt svenskt att inte tala om när någon lagt på sig, för att inte såra? De enda som sagt till mig att jag blivit tjock råkar vara två polskor. Dels den kund i min antikaffär som gratulerade till min fjärde graviditet, fast den graviditeten bestod av pizza och vin. Den kundens kommentar var det som gjorde att jag fick den där behövliga sparken i ändan vid rätt tillfälle och skrev in mig på ViktVäktarna dagen efter. Dels en dam jag brukar handla antikviteter av.
Efter företagsklassen åkte jag till henne för att kolla på ett skrivbord. Hon mötte mig med kommentaren:
- Vad tjock du blivit!
- Tack tack, sa jag inte. Men det kanske jag borde ha gjort, för den anmärkningen tillsammans med den tilltro till min förmåga som en av de kära medlemmarna i företagklassen bestod mig med gav mig glöd och motivation att kämpa den veckan som var kvar till viktväktarjubiléet.
Hon sa:
- Det klarar du!
Och jag kände:
- Ja, det gör jag! Jag vill och jag kan!
Hur det gick berättar jag en annan gång...

Påskvåndor

- Gå förbi Karamellkungen! löd rådet inför påskhelgen.
- Och lämna bort ungarna om du vill hålla vikten! skulle jag vilja lägga till.
Stockholmarn och jag for till Blåkulla på torsdagen. Vi tog Volvon. Ungarna lämnade vi hemma och godiset också.
Fy, så sorgligt det blev.
Tja, godiset hade man väl kunnat klara sig utan ändå kanske, åtminstone de fyra kilo jag brukar köpa, men det blev liksom ingen riktig påsk när barnen inte stimmande och stojande for fram som tre vilda tornador i jakten på godiset som deras mor brukar gömma på de mest dammiga ställen det vinterståndna sommarhuset kan uppvisa, alltmedan hon själv trycker i sig chokladöverdragna skumbananer så de sprutar ut genom öronen.
De ställer inte upp på att stoja, stimma och tindra med ögonen längre, di där onga. Gossarne sitta vid sina datormaskiner och tösen jobbar i affären åt mor.
Jaha, ännu en anledning att frossa borta. Man får hoppas på barnbarn.

Pust!

Äntligen dyker jag upp som en annan tysk med ett verb i munnen på andra sidan Atlanten, eller hur det nu var Mark Twain beskrev det tyska språkets beskaffenhet.
Atlantsimningen, det vill säga den värsta stressen med att granska språket i kommunala årsredovisningar och samtidigt sköta alla andra åtaganden, är förhoppningsvis över för det här året.
Sen sist har den nya gruppen i Alunda öppnat (första veckan gick medlemmarna ner över tjugo kilo!). Österby och Tierp försöker övertrumfa varandra i att gå ner mest och lade sig för tredje veckan i rad på exakt samma siffra. I onsdags var den minus 9 hg. Det är nåt visst med nordupplänningar!
Företagsgruppen har hunnit träffas tre gånger och kilona rasar även där. En medlem sa:
- Jag som inte ätit frukt på tjugo år; nu ser jag fruktskålar överallt!
För en vecka sen var jag med i juryn till regionfinalen i Årets viktväktare. Starka historier och spännande människor gjorde det svårt att välja, men juryn enades och det blev en medelpadstös och en stockholmsgrabb som får representera vår del av världen i riksfinalen.
Till yttermeravisso har konsulenten varit på sin första utlandsresa på sju år: stockholmarn och jag for till Tallinn på femtioårskalas. Många timmars promenerande blev det för att kompensera för alla goda kalorier som liksom bara hoppade in i munnen och si på ---, vågen visade samma som innan vi for.
Det som får stryka på foten ibland när man har för mycket att göra är bloggskrivande. Inte som förr, när det som fick stå tillbaka var att äta vettigt och att röra på sig.


Det tar tid att få in den sanningen i skallen: att det som gör att man faktiskt orkar och hinner är att man prioriterar näringsriktiga måltider, rörelse och sömn.


Jag har precis börjat läsa en bok som jag aldrig skulle ha öppnat innan jag blev ViktVäktare: Atlantroddarens friskvårdsbok. De som går på mina möten vet att jag inte är någon renlevnadsmänniska och sportfantast direkt. Friskvård är egentligen ett alldeles för präktigt ord för att jag skulle orka bry mig, usch nej, hellre en engelsk deckare och en kopp te med tillbehör....
Det första kapitlet handlar om hur vi mår på arbetet. Sen jobbar sig författaren igenom varje område i livet där man kan göra förbättringar för att se till att man själv och ens omgivning mår bra. Det ska bli spännande att ta ett kapitel i taget och försöka göra de små förändringar jag tycker kan vara till nytta. Ikväll ska jag tala om tre saker för mig själv som jag gjort bra på jobbet idag. Bra ritual för mig, som aldrig blir nöjd.
Simma lugnt!