Vart tar de vägen?

Jag bara undrar. Vart har människorna i Tierp tagit vägen? Nej, det är klart att alla inte kan komma loss mitt på dagen, men det är synd. Nu har jag dessutom fått hjälp av Åsa - det är mycket trevligt. Hon hjälper mig även i Österbybruk tillsvidare. Kanske fortsätter Åsa och utbildar sig till kassör och konsulent. ViktVäktarna behöver mer personal! Det är ett trevligt jobb och inget man blir fet på, om man säger så....
Sen kan man undra vart alla kilona i Österbybruk och Alunda och Tierp och företagsklassen i Uppsala tar vägen. De liksom smälter bort. Den lilla företagsklassen har blivit åttio kilo lättare - en hel människa. I Tierp är tvåhundratjugo kilo väck och i Österby har trehundrasextio kilo fett smultit bort. I Alunda är det också massor, men Lena har kollen.
Vart tar de vägen, kilona? Det är magiskt.
Den här veckan har två medlemmar blivit guldmedlemmar. Härligt! Det känns så roligt när de kämpat så länge att nå dit de ville. Grattis M och V!
Slutligen: Var rädd om varandra! Be för Päivi och hennes familj. Och kör försiktigt. Kilon är inte allt.

Peppad

Nu acklans!
Premiär. Inte surströmming - huvva! Nej, nu har höstterminen för ViktVäktarna börjat i Norduppland. Huka er chipsförsäljare och godisgrottor, nu komma vi som kräva morötter på bordet och gott vatten i kran!
I Tierp var di få, men de som var där hade gått ner 1,5 kilo i snitt över sommaren! (Hur gör dom?)
I Österby stod de inte långt efter: minus 1,2 kg och i Alunda 1,1 - precis lika mycket som konsulenten gått upp.
Man får summera: en blöt sommar. Regn och vin. Men nu! Som sagt.
Vi firade mc-semesterns slut med en rejäl middag på Dannemora Wärdshus. Jag trodde jag ätit det godaste jag ätit förra gången jag var där - men det här var ännu godare. (Hur gör dom?)
Inte så farligt i points heller - om man håller sig till förrätt och huvudrätt. Egentligen borde man sluta köpa och laga mat helt och hållet och bara äta en gång i veckan på värdshuset, men då får jag nog sluta på ViktVäktarna där vi talar oss varma för lagom mycket mat flera gånger om dagen.
Det är skönt att vara tillbaka i huset. Skönt att städa, klippa (o)gräset, göra upp nya planer, möblera om - men det gör jag ju alltid. Nu gäller det att inte accsa för fort.
Det finns vissa (stockholmare till exempel) som lägger sig och sover när de behöver. Som säger att nu får jag krupp och så drar de till frid och ro och så är det bra med det. (Hur gör dom?)
Nu är det tid för människovänliga, fasta rutiner. Tid för höstpromenader och för eftertänksamhet. Vad jag ska tänka på framförallt är hur jag ska undvika att börja stressa igen.
Låt oss börja ett nytt liv, människor! Ett liv där vi tillåter oss att vara trötta när vi är det och då gör det man ska göra om man är trött: vila.
Den senaste veckan har jag legat och läst till både halv ett och två och tre. Men nu är det slut med det. Nu ska jag i säng och läsa sista kapitlet. Vojne, vojne, hur ska det gå för Harry?
Imorgon tar jag itu med verkligheten. Jag är beredd.

Sol ute sol inne

Jag har skaffat mig en liten söt välmågamage i sommar. Det var ju inte meningen, men resultatet kan inte bli så mycket annat om man 1) ligger och trynar nio-tio timmar per dygn, 2)inte går sina promenader för att det ösregnar och man inte vill 3) äter smörstekta kantareller två gånger om dagen 4) har vin som måltidsdryck och måltiderna pågår i timmar 5) inte ännu har badat eller simmat på hela sommaren för att det är så svinkallt i vattnet.
När solen lyser, det är två dagar kvar på det älskade Blåkulla och man inte gjort något av allt man tänkt utan faktiskt vilat - då förlåter jag mig själv.
Alla människor behöver vila. Det vet jag också, men som så många andra gör jag ju ett litet undantag för mig själv. Jag behöver inte, får inte vila.
Oftast brukar jag bryta nåt, krocka, få världens myskosaste sjukdomar eller gå in i väggen innan jag håller mig lugn.
I sommar hjälpte vädret och att jag var helt slut. Orkade inte ens göra något av det roliga. Nu börjar krafterna återvända lite grann, men det kunde gott få vara sommar i fem månader till.
Nu ropar gullungen:
- Ut och fiska, moster!
Yes! Here we go! Livet är underbart!

Red snapper

Ny fisk. Det var lättare sagt än gjort det. När man inte får upp den själv finns ingen annan råd än att ge sig in på ICA i Kumla.
Där finns en fin fiskdisk. Red snapper är en ny bekantskap med fast kött och vackert mönstrat skinn. Jag marinerar den i lime, olja, vitlök, chilipeppar och ingefära.'
Sen grillar vi den. Först med köttsidan ner, sen med skinnsidan och sen lite vid sidan av i folie. Det hade vi nog inte behövt göra; det tar tid innan den blir färdig. Gott, men inte någon sensation. Det kanske beror på marinaden.
Stockholmarn tycker den påminner om lutfisk i konsistensen, bara det kan ju avskräcka. Jag har inte ätit lutfisk sen jag var sju.
Nu har jag i alla fall testat EN ny firre. Dags att ta med med gudsonen och fiska. Tack vet jag hemmafiskat, för det känns miljömässigt tveksamt att äta fisk som dragits upp utanför Sydafrika och sen flugits hit. Och det finns väl inget som går upp mot nyfångad abborre?

Vi går och fiskar

Stockholmarn är sur. Gästerna och konsulenten vill fara på auktion och loppisar. Stockholmarn vill cykla. Han har mekat ihop fyra tjusiga hojar från diverse vrak och vill visa oss en damm i skogen. Att det är skitväder bekommer inte honom.
Något tinar han upp när han får kaffe och wienerbröd på ett fik, men sen mulnar han på igen medan himlen ljusnar. Vi lovar honom att vi ska cykla när vi kommit hem.
Från regn till sol. Vid sjutiden bär det iväg med liten picnickorg, metspö och mask. Två kilometer har Stockholmarn sagt.
Fyrtio minuter senare på skogsbilvägar som knappt syns för lera, vatten och växtlighet är vi fortfarande inte framme. Bra motion är det i alla fall, tänker jag sammanbitet, där jag försöker balansera i hjulspåren. Kroppen är lite rädd för spåriga cykelvägar sen den bröt foten häromsistens.
Äntligen får man fälla ut spöt och kroka på masken. De andra plumsar i bland näckrosorna och skrämmer bort fisken. Det gör inget: jag får ändå bara mört och små braxen i Nerikes dysjöar. En stor braxen vill jag ha, för jag har utmanat medlemmarna på att vi ska pröva tre nya fisksorter under sommaren och hittills har det bara blivit den vanliga delikata abborren.
I kvällssolen på berghällen delar vi en flaska bubbel och några salta kex innan vi anträder återfärden till torpet. Vi ska ta en annan, mer lättcyklad väg tillbaka, gudskelov.
Lättcyklad, ja, men låång. När vi tror vi kommit vilse träffar vi på några trevliga danskar mitt i ingenstans som talar om var vi är. Därifrån tar det en timme hem. Vi tävlar på cyklarna och försöker hinna hem före mörkret. Totalt utpumpade slänger vi oss på gräsmattan och pustar.
Två kilometer, jo tack. Men skönt att äntligen röra på sig ordentligt. Och Stockholmarn skiner som en sol igen.

Varm pastasallad

"Tomt" i kylen igen. Fantasitorka. Alla gäster och ungar och stockholmare har farit och lämnat rester av skiftande slag. Två och en halv mil till affärn. Och hungrig NU.
Fem kantareller snabbrensas. En halv rödlök som inte vissnat helt hackas. Sån den tråkig smörgåsskinka som bara ungarna gillar skärs i småbitar. Detta bryns i lite olivolja. Överblivna fullkorsmakaroner tillsätts liksom en par soltorkade tomater, hackade. Fyra kalamatasoliver slår följe med dem och sist lite ruccola, färsk basilika från trappan och en kvarts avocado innan lite balsamvinäger stänks på och limepepparkvarnen bidrar med några varv. Lite salt och grovriven parmesan...
Fy tusan vad gott. Kylskåpet var visst inte tomt ändå.

Vänner och fiender

Det finns alltid en anledning att äta, fira, dricka något gott.
Goda vänner kommer på besök till sommarhuset. Inte serverar man grönsakssoppa och vatten det första man gör. Nej, det blir grillat och vin och läsk och nybakad kaka. Det är roligt att träffas och man ses inte alltför ofta.
Vi är lyckligt lottade – vi har många vänner, och de kommer gärna och hälsar på. Så det blir ganska mycket fira.
Är det tillfälligtvis inga gäster här vill man ju fira att man är ensam, bara vi. Och försvinner Stockholmarn o- eller inte oförhappandes till Torpet, då blir det ju så oerhört synd om mig att jag måste få nåt gott.
Och sen har det ju regnat och skvalat och varit för dj-ligt kallt och dystert. Vad kan man göra då annat än att stanna inne och baka kakor?
Två dagar har det varit strålande vackert. Då bara måste man sätta sig i kvällssolen på trappan med ett glas kallt rosévin och njuta.
Allt det där vet jag ju redan innan jag flyger till Blåkulla. Men då finns i tankarna också kompensationen: sallad varje lunch, en timmes promenad varje dag, inte be nån annan klippa gräset utan köra den väldigt osjälvgående, supertunga Klippon bokstavligen över stock och sten på min kuperade tomt, regelbunden kontakt med andra viktväktare på nätet och bloggskrivande.
Men det ska jäklas. Vädret. Översvämningar. Stockholmarn, som verkligen inte står där man ställt honom. Gräsklipparn som går sönder. Modemet i datorn som pajar. Alla är de mina fiender och jag är offret. Stackars mig. Stackars mig! Och antagligen är det nån som injicerar nya fettceller under huden på mig varje natt.
I morse tog jag på mig jeansen. De har liksom blivit liggande ett tag till förmån för nya sommarkjolar – med resår….
Ujujuj, inte vackert.
Jag tror jag måste försöka bli vän med min värsta fiende. Mig själv.