Step-up i Kumla

En helg på torpet. Världen vänds upp och ned av tråkiga nyheter. Fettdrypande hämtmat. Vin. Ingen ordning. Mittialltihopa en tacksamhet över att leva och funderingar över döden. En välbehövlig svamppromenad i kylan. Två kilo upp och i bakhuvudet stressad över den lilla detaljen mitt i allt det större.
Stannar för att tanka i Kumla och i min frustration över allt kommer jag på det genialiska träningssättet för alla som stressar runt på vägarna och i livet: Varje bensinmack har liksom ett podium där bensinpumparna står. Det kan man köra step-up mot istället för att stå och glo på snuskiga löpsedlar och ha allmänt tråkigt medan tanken fylls. Så får man lite träningsvärk och blir andfådd, beroende på hur stor tank man har och hur dålig kondis. Och sen rensar man huvudet också.
Ser ni framför er en folkrörelse av guppande bilister vid våra bensinstationer? Kom håg vem som startade den!

Alla människor

En av de häftigaste sakerna med att jobba med, eller för den delen vara medlem i, ViktVäktarna är alla människor.
Var hade jag annars träffat den och den och den och den som jag är så glad och tacksam för att få ha lärt känna lite grann?
Övervikt drabbar hög och låg, fattig och rik, punkare och dansbandsfreak, gammal och ung, poliser och präster, kvinnor och män.
Alla står vi nakna inför varann - nä, inte bokstavligt, men vi blottar oss själva och våra svagheter. Det vi inte vill låtsas om i andra sammanhang. Vi sitter i samma båt: vi har eller har haft våra valkar som livbälten och nu ska vi lära oss simma.
Vi kan komma varandra så nära vi vill - eller låta bli.
Alla förtroenden vi ger varandra är små guldpärlor som vi gömmer. Nästa gång vågar någon annan säga hur hon faktiskt gör med maten när ingen ser på, och ingen kommer att föra det vidare, för vi har detta gemensamt. Vi känner igen, vi begrundar, vi lär och vi blir tröstade: jag är inte ensam.
I går och idag fick jag några lysande pärlor att ta fram när jag behöver mod och inspiration. Människors bästa hjälp är människor.

Sockersug

Fyra dagar har passerat då hela kroppen skrikit efter sötsaker. Va fan. Borde man inte ha kommit över sånt vid mina år? Nä. Kanske inte just vid mina år.
Andra kvinnliga medlemmar vittnar om att i slutet av fyrtioåren och början av femtioorna börjar kroppen bete sig. Fullt normalt och ganska välkommet, kanske, men sötsuget?
Jag brukar skylla på Stockholmarn och hans ovilja att fria när jag mår dåligt, men kanske rår han inte för allt?
Vad kan man göra då? Kanske ge sin kropp (hjärna) lite gottis, men väl valt, och sen ut och gå. Det är faktiskt en universallösning på det mesta: promenera och komma på bättre tankar.
Själv har jag frenetiskt grävt potatis och fått smärtande valkar i händerna, ätit viktväktarlakrits och tagit konsekvenserna av det, käkat rabarberpaj med vaniljsås - åhh, så länge sen- och lagat enpointssoppa, gottgott.
Sen har jag lovat Åsa att plocka fram träningsdvd:n, får bli imorron då, ajajaj.

Vart tar de vägen?

Jag bara undrar. Vart har människorna i Tierp tagit vägen? Nej, det är klart att alla inte kan komma loss mitt på dagen, men det är synd. Nu har jag dessutom fått hjälp av Åsa - det är mycket trevligt. Hon hjälper mig även i Österbybruk tillsvidare. Kanske fortsätter Åsa och utbildar sig till kassör och konsulent. ViktVäktarna behöver mer personal! Det är ett trevligt jobb och inget man blir fet på, om man säger så....
Sen kan man undra vart alla kilona i Österbybruk och Alunda och Tierp och företagsklassen i Uppsala tar vägen. De liksom smälter bort. Den lilla företagsklassen har blivit åttio kilo lättare - en hel människa. I Tierp är tvåhundratjugo kilo väck och i Österby har trehundrasextio kilo fett smultit bort. I Alunda är det också massor, men Lena har kollen.
Vart tar de vägen, kilona? Det är magiskt.
Den här veckan har två medlemmar blivit guldmedlemmar. Härligt! Det känns så roligt när de kämpat så länge att nå dit de ville. Grattis M och V!
Slutligen: Var rädd om varandra! Be för Päivi och hennes familj. Och kör försiktigt. Kilon är inte allt.

Peppad

Nu acklans!
Premiär. Inte surströmming - huvva! Nej, nu har höstterminen för ViktVäktarna börjat i Norduppland. Huka er chipsförsäljare och godisgrottor, nu komma vi som kräva morötter på bordet och gott vatten i kran!
I Tierp var di få, men de som var där hade gått ner 1,5 kilo i snitt över sommaren! (Hur gör dom?)
I Österby stod de inte långt efter: minus 1,2 kg och i Alunda 1,1 - precis lika mycket som konsulenten gått upp.
Man får summera: en blöt sommar. Regn och vin. Men nu! Som sagt.
Vi firade mc-semesterns slut med en rejäl middag på Dannemora Wärdshus. Jag trodde jag ätit det godaste jag ätit förra gången jag var där - men det här var ännu godare. (Hur gör dom?)
Inte så farligt i points heller - om man håller sig till förrätt och huvudrätt. Egentligen borde man sluta köpa och laga mat helt och hållet och bara äta en gång i veckan på värdshuset, men då får jag nog sluta på ViktVäktarna där vi talar oss varma för lagom mycket mat flera gånger om dagen.
Det är skönt att vara tillbaka i huset. Skönt att städa, klippa (o)gräset, göra upp nya planer, möblera om - men det gör jag ju alltid. Nu gäller det att inte accsa för fort.
Det finns vissa (stockholmare till exempel) som lägger sig och sover när de behöver. Som säger att nu får jag krupp och så drar de till frid och ro och så är det bra med det. (Hur gör dom?)
Nu är det tid för människovänliga, fasta rutiner. Tid för höstpromenader och för eftertänksamhet. Vad jag ska tänka på framförallt är hur jag ska undvika att börja stressa igen.
Låt oss börja ett nytt liv, människor! Ett liv där vi tillåter oss att vara trötta när vi är det och då gör det man ska göra om man är trött: vila.
Den senaste veckan har jag legat och läst till både halv ett och två och tre. Men nu är det slut med det. Nu ska jag i säng och läsa sista kapitlet. Vojne, vojne, hur ska det gå för Harry?
Imorgon tar jag itu med verkligheten. Jag är beredd.

Sol ute sol inne

Jag har skaffat mig en liten söt välmågamage i sommar. Det var ju inte meningen, men resultatet kan inte bli så mycket annat om man 1) ligger och trynar nio-tio timmar per dygn, 2)inte går sina promenader för att det ösregnar och man inte vill 3) äter smörstekta kantareller två gånger om dagen 4) har vin som måltidsdryck och måltiderna pågår i timmar 5) inte ännu har badat eller simmat på hela sommaren för att det är så svinkallt i vattnet.
När solen lyser, det är två dagar kvar på det älskade Blåkulla och man inte gjort något av allt man tänkt utan faktiskt vilat - då förlåter jag mig själv.
Alla människor behöver vila. Det vet jag också, men som så många andra gör jag ju ett litet undantag för mig själv. Jag behöver inte, får inte vila.
Oftast brukar jag bryta nåt, krocka, få världens myskosaste sjukdomar eller gå in i väggen innan jag håller mig lugn.
I sommar hjälpte vädret och att jag var helt slut. Orkade inte ens göra något av det roliga. Nu börjar krafterna återvända lite grann, men det kunde gott få vara sommar i fem månader till.
Nu ropar gullungen:
- Ut och fiska, moster!
Yes! Here we go! Livet är underbart!

Red snapper

Ny fisk. Det var lättare sagt än gjort det. När man inte får upp den själv finns ingen annan råd än att ge sig in på ICA i Kumla.
Där finns en fin fiskdisk. Red snapper är en ny bekantskap med fast kött och vackert mönstrat skinn. Jag marinerar den i lime, olja, vitlök, chilipeppar och ingefära.'
Sen grillar vi den. Först med köttsidan ner, sen med skinnsidan och sen lite vid sidan av i folie. Det hade vi nog inte behövt göra; det tar tid innan den blir färdig. Gott, men inte någon sensation. Det kanske beror på marinaden.
Stockholmarn tycker den påminner om lutfisk i konsistensen, bara det kan ju avskräcka. Jag har inte ätit lutfisk sen jag var sju.
Nu har jag i alla fall testat EN ny firre. Dags att ta med med gudsonen och fiska. Tack vet jag hemmafiskat, för det känns miljömässigt tveksamt att äta fisk som dragits upp utanför Sydafrika och sen flugits hit. Och det finns väl inget som går upp mot nyfångad abborre?