Jajaja

Det tjatas. Det tjatas på att inget händer på den här bloggen. Tjat, tjat, tjat.

It´s very simple, folks: händer det inget på vågen, så händer det inget på bloggen.

Hur kul tror ni det är; när Östhammar gått ner 108, Österby 130 och SLU 68 kg och jag har gått upp tre?

Inget.

Nå, igår travade jag troget på genom regnet i elljusspåret - ensam! Hrrrmmmm.

Idag cyklade jag en omväg till Österby och handlade. Trevligt, soligt.

Igår käkade vi rotfruktsgryta till middag (ur Powerstart 1), men eftersom jag ville ha bengalisk mango chutney till vart det lite mer points än tänkt.

Idag blir det kapris- och baconspäckad skinkstek ur Köksmästarens kokbok, en väldigt trevlig VV-kokbok från 2001. Där står det kotlettrad, men man tager vad som ICA till extrapris haver:

en skinkstek (eller kotlettrad)

salt

svartpeppar

1 pkt bacon

1 gul lök (men jag tar en halv röd)

1,5 msk dijonsenap

0,5 dl kapris

Sen kan man göra en sås också, men idag blir det bara stor sallad med fetaost till köttet. Salladen innehåller: provencalsk salladsblandning, paprika, kålrabbi, tomater, sugersnaps, gurka, avocado, rödlök och fetaost. Allt skuret i SMÅ bitar. Vinägrett därtill för den som vill: hälften jungfruolivolja, hälften balsamvinäger, rejält med citronpeppar.

Klipp baconet i småbitar och knaperstek. Låt rinna av på hushållspapper. Dispose of the fat. Bryn löken. Blanda bacon, lök, senap och kapris till en gegga. Skär snitt i köttet och proppa in geggan där. Kladdigt, men värt besväret. Salta och peppra köttet. Stek i ugnen 175 grader i 1-11/2 tim. Själva köttet 4 1/2 POINTS.

Gött. Enda nackdelen är att man får slåss för att få nåt undan till matlådan.

Fylla jämt och fylla samt eller fylla jämt och samt

Ikväll firar Stockholmarn sin lilla mor som fyller ojämt, fast det kallas jämt, och jag jobbar på VitkVäktarna. För ett par månader sen fyllde min lilla mor lika mycket eller litet och då körde Stockholmarn buss.
Det är mycket fylla nu.
Är det inte 75 så är det 70 eller 60 eller 50 - eller varför inte 47, för en sån födelsedagsfest var jag på i måndags.
Fyller inte folk år lite oftare nu än förr i tiden?
När man var liten fick man ju vänta i evigheter på att få fylla år. Och man kände inte så många som fyllde heller. Kan det beror på det? Att man känner så mycket folk nu att det är födelsedagskalas i princip jämt?
Det är ju roligt att det är firande och fest och glädje och glam?
Jo, det är roligt. Jag älskar lagom stora fester och allt som bjuds där: kakor, tårta, choklad, mumsmat, vin, cognac, merameramera.
Jag har en ny teori: Det är inte ämnesomsättningen som sjunker, som gör att vi går upp i vikt när vi blir äldre. Det är att vi känner så många som fyller och det blir så rajtans hela tiden.
Ja, så måste det vara. Tänker man lite framåt ser man att riktigt gamla människor är väldigt magra. Min salig mormor var 101 när hon dog och då var hon liten som sparv. Det berodde på följaktligen på att alla hennes vänner dött, så det inte var så många kalas kvar.
Men hundraårskalaset för henne - det var välbesökt och roligt. Ett sånt vill man ju gärna ha...
Alltså blir det inga förändringar. Det är äta nyttigt och röra på sig som gäller, om man ska hänga i så länge.
Man få väl helt enkelt springa till och från kalasen.

Post påsk depression

Nu är det ett år kvar. Hur ska man stå ut?
Man kan försöka tänka på allt trevligt som kan tänkas hända. Jul, och så där.
Suck.
Inte hjälper det att tänka positivt. Allt det där tramset med att man kan ersätta negativa tankar är bara blahablaha.
Ersätt chokladägg med havregrynsgröt, till exempel. Jag skrattar ihjäl mig.
Eller ersätt softa på schäslongen i sommarhuset med ett glas rödvin i handen mot att ligga i en roddmaskin i Österbys svettiga gym.
Nä, det säger sig självt.
Ett år kvar till nästa påsk. Ett år kvar innan man åter kan trycka i sig nougatägg i takt till Hisannah Hosannah i Jesus Christ Superstar och känna den lena, lena ljuvligheten mot gommen.
Ett år av självplågeri, tagelskjortor och kruska.
Jag tror jag ska affirmera mig själv som heliumballong istället.
Jaa, bra idé! Jag tycker redan jag känner linningen på kjolen strama ytterligare några snäpp. Mmm, jag tänker zeppelinare. Tjosan, där sprack sömmarna! Inget som tränger och skaver. Jag är fri från kostrådens tyranni! Nu svävar jag iväg. Lalalalalalaaa.
Adios! Vi ses i Paradis!
Dream on.
Eller ja, ok på onsdag då, på vågen.

Lingonveckan

Nämen jag ba dör, alltså.
Här står jag, pryd och väluppfostrad, vecka efter vecka och tar emot förtroenden om människors allra intimaste.
- Jag blöder som en gris, jag.
- Det är den veckan. Då är jag svullen som en spärrballong.
- Det är röda veckan, så egentligen borde jag inte komma hit.
Det är tur man gått teaterskola. För inombords rodnar jag av varje antydan om detta onämnbara: somliga människor har mens.
Jupp. Face the facts. Varför skulle man inte prata om det?
För så är det, att nittio procent av alla kunder hos ViktVäktarna har, eller har haft, mens. Och det påverkar vikten. Och alla vi som stått på den där vågen, vet hur viktigt varje hekto är. Och en gång i månaden är det som om alla ansträngningar är förgäves. Och då deppar vi ihop. Eftersom det inte följer "standard", som är att man går ner jämnt som ett urverk, som en bergfast princip, som en - man, kort sagt. (Men vem skulle vilja vara man? Never in my life. Nej tack!)
En del märker inget. Andra går upp två kilo. De allra flesta är mycket klokare än jag. De känner sig själva. De vet att de funkar så här och de står ut med en viktökning eller ett stillastående en gång i månaden.
Vilket tålamod. Quelle endurance! Med en sådan hållning som de flesta viktväktare har skulle hela Europa nu pratat franska. Men Napoleon hade inte mens. Han hade bara magkatarr. Han var för otålig. Trodde han skulle erövra världen på en fikarast.
De riktigt framgångsrika viktväktarna bidar sin tid - sina tider - och ser framgången på sikt, precis som den ter sig, med toppar och dalar, men i rörelse i rätt riktning.
I sådana här tider tar jag till det som behövs: en blodig biff, färsk baby(vilket jävla namn)spenat, tomat, lite paprika för färgens och vitaminernas skull, en kvarts avokado och lite smulad fetaost. Perfekt fredagsmiddag med rödvin till. Järn, antioxidanter, tuggmotstånd och smak!
Vive la différence!

Sommartider hu, hu, sommartider

Vad hände med den här dan?
Nåt mysko var det som gjorde att jag vaknade tidigt, gick upp och bakade scones och väckte alla och sen mumsade vi söndagsfrukostscones, och OSTEN åkte fram, den som bara tittar fram ett par gånger i månaden.
Sen kom det besök och då försvann resten av sconsen och - hoppsan - en äppelpaj med vanlijsås slank ner av bara farten.
Det var väl inte meningen.
En mor-son-promenad som kompensation. Inte lång, men full av lek och allvar. Därute stötte vi på Suddagumman som slog följe med oss en bit innan hon stannade och lekte med en katt.
Lite bröd behövde bakas, och idag såg de verkligen riktigt fantastiskt goda ut de där frukostbullarna, för jag hade hällt i müsli, som Gimli av någon outgrundlig anledning plöstsligt inte äter längre. Och ja, de var delikata.
Sen var klockan dags att laga mat, fastän den egentligen var mer än en timme för tidigt och ingen var hungrig, men fläskkotletterna, den rosmarinkryddade klyftpotatisen, den grekiska salladen och tsatsikin gick åt ändå minsann, för äta bör man.
Nu var jag proppmätt och fick med Stockholmarn ut på en liten kvällstur. Men han gillar att strosa, han, så där blev knappt några steg ens registrerade i stegräknarn på den lilla turen runt kvarteret.
Och nu skulle man vilja ha en stor fet grogg och ett kilo jordnötter.
Nä, tacka vet jag vintertid. Fräääs!

Gimli i kylskåpet

Hur många sidor har en krona?
Här har man vänt och vänt på dem och faktiskt dyker det upp nya sidor, nya lösningar hela tiden.
I tisdags gjorde jag köttfärssås på den billiga färsen jag köpte för ett par veckor sen på vår eminenta ICA-affär. Småbarna låter sig väl smaka, men jag gör nästan alltid så mycket mat att det ska räcka till minst ytterligare ett mål. Alltså lade jag resten av köttfärssåsen i en plastbytta i kylen för att ha till dagens mat: köttfärsfylld, fetaostgratinerad aubergine.
Vad händer?
Lagom torsdagsnedstämd i hågen laddar man upp på marmorbänken för att tillreda dagens middag. Men köttfärssåsen är väck.
Jupp.
- Den var så frestande, säger Gimli, ett par meter lång och 19 år - ett av småbarnen.
- Jag tog den till mellanmål.
Här stod man med tre trinda auberginer, kronorna vända tills de förtvinat, och ska försöka göra ett bra avslut på dagen för alla.
För tre år sen fick vi på ViktVäktarna en sjuhelvetes massa vegetarisk tacomix att fördela i klasserna.
Jag fördelade och jag fördelade, men ändå blev det över både till mig och stockholmarn.
Bästföredatumet var i juli 2007, men hittills har ingen blivit sjuk, ta i trä.
Det var bara att damma av ett par påsar till, fräsa en lök, ett par vitlöksklyftor och urgröpet av auberginerna, sen tillsätta två påsar utgången tacomix, en tetra krossade tomater, lite vatten, tomatpuré, salt och en matsked kanel.
Sen fyllde jag auberginehalvorna med såsen, smulade över fetaosten, också utgången, om än inte lika gammal ,och in ugn i 200 grader i 20 minuter.
Det enda (nej, nu ljuger jag) jag är riktigt petig med är grönsakerna. Jag och dottern gjorde en härligt krispig sallad på sugersnaps, salladsblandning, tomater, gurka, avokado och paprika.
En krona har många kanter - bara fantasin och desperationen sätter gränserna.

Nu har det vänt, ser ni

Januaris anstormning uteblev. Nä, inte i storstäderna, men här på vischan var det ingen rusning till vågen direkt. Om det beror på alla varsel här i Norduppland, allmän lågkonjunktur eller att alla plötsligt är nöjda med sin vikt eller att man vill gå ner lite grann först på egen hand vet jag inte. Vi som var där ursäktade oss för att det stod plus på vågen: julen, den julen.
Vid varje årskifte nollar vi viktminskningen. Det gör att när många julnjutare kommer tillbaka i januari visar statistiken plusvikt. Inte kul. Men nu har det vänt! På en månad har tierparna gått ner 35 kg och bruksarna 38! Och då är alla pluskilon borta! (Haha, Lena! Hade ni bara 14 kg i Alunda, sa du? ;-) )
För min egen del ger den vita månaden förhoppningsvis snart utdelning. Jag liiiiiiider.
Månaden är ju vit på andra sätt också och det är trevligt att kunna plocka fram sparken. Jösses vilken puls man kommer upp i efter ett tag och vilka konstiga muskler man tränar när man sparkar iväg...
Häromdagen hämtade jag stockholmarn i Österby med spark. Han hade packning med sig och vi handlade mat. Med alltihopa lastat som på en kamel längs Sidenvägen sparkade vi iväg över dammarna mot Dannemora i solen. Gentilt erbjöd sig stockholmarn att skjutsa mig också
- Lägg dig över maten, vetja.
Och det är klart jag gjorde. Vi kom tre meter innan sparken brakade ihop. På något vis lyckades jag undvika att knäcka alla äggen som låg överst.
Sens moral: Man går inte ner i vikt med äggröra.