Post påsk depression

Nu är det ett år kvar. Hur ska man stå ut?
Man kan försöka tänka på allt trevligt som kan tänkas hända. Jul, och så där.
Suck.
Inte hjälper det att tänka positivt. Allt det där tramset med att man kan ersätta negativa tankar är bara blahablaha.
Ersätt chokladägg med havregrynsgröt, till exempel. Jag skrattar ihjäl mig.
Eller ersätt softa på schäslongen i sommarhuset med ett glas rödvin i handen mot att ligga i en roddmaskin i Österbys svettiga gym.
Nä, det säger sig självt.
Ett år kvar till nästa påsk. Ett år kvar innan man åter kan trycka i sig nougatägg i takt till Hisannah Hosannah i Jesus Christ Superstar och känna den lena, lena ljuvligheten mot gommen.
Ett år av självplågeri, tagelskjortor och kruska.
Jag tror jag ska affirmera mig själv som heliumballong istället.
Jaa, bra idé! Jag tycker redan jag känner linningen på kjolen strama ytterligare några snäpp. Mmm, jag tänker zeppelinare. Tjosan, där sprack sömmarna! Inget som tränger och skaver. Jag är fri från kostrådens tyranni! Nu svävar jag iväg. Lalalalalalaaa.
Adios! Vi ses i Paradis!
Dream on.
Eller ja, ok på onsdag då, på vågen.

Lingonveckan

Nämen jag ba dör, alltså.
Här står jag, pryd och väluppfostrad, vecka efter vecka och tar emot förtroenden om människors allra intimaste.
- Jag blöder som en gris, jag.
- Det är den veckan. Då är jag svullen som en spärrballong.
- Det är röda veckan, så egentligen borde jag inte komma hit.
Det är tur man gått teaterskola. För inombords rodnar jag av varje antydan om detta onämnbara: somliga människor har mens.
Jupp. Face the facts. Varför skulle man inte prata om det?
För så är det, att nittio procent av alla kunder hos ViktVäktarna har, eller har haft, mens. Och det påverkar vikten. Och alla vi som stått på den där vågen, vet hur viktigt varje hekto är. Och en gång i månaden är det som om alla ansträngningar är förgäves. Och då deppar vi ihop. Eftersom det inte följer "standard", som är att man går ner jämnt som ett urverk, som en bergfast princip, som en - man, kort sagt. (Men vem skulle vilja vara man? Never in my life. Nej tack!)
En del märker inget. Andra går upp två kilo. De allra flesta är mycket klokare än jag. De känner sig själva. De vet att de funkar så här och de står ut med en viktökning eller ett stillastående en gång i månaden.
Vilket tålamod. Quelle endurance! Med en sådan hållning som de flesta viktväktare har skulle hela Europa nu pratat franska. Men Napoleon hade inte mens. Han hade bara magkatarr. Han var för otålig. Trodde han skulle erövra världen på en fikarast.
De riktigt framgångsrika viktväktarna bidar sin tid - sina tider - och ser framgången på sikt, precis som den ter sig, med toppar och dalar, men i rörelse i rätt riktning.
I sådana här tider tar jag till det som behövs: en blodig biff, färsk baby(vilket jävla namn)spenat, tomat, lite paprika för färgens och vitaminernas skull, en kvarts avokado och lite smulad fetaost. Perfekt fredagsmiddag med rödvin till. Järn, antioxidanter, tuggmotstånd och smak!
Vive la différence!

Sommartider hu, hu, sommartider

Vad hände med den här dan?
Nåt mysko var det som gjorde att jag vaknade tidigt, gick upp och bakade scones och väckte alla och sen mumsade vi söndagsfrukostscones, och OSTEN åkte fram, den som bara tittar fram ett par gånger i månaden.
Sen kom det besök och då försvann resten av sconsen och - hoppsan - en äppelpaj med vanlijsås slank ner av bara farten.
Det var väl inte meningen.
En mor-son-promenad som kompensation. Inte lång, men full av lek och allvar. Därute stötte vi på Suddagumman som slog följe med oss en bit innan hon stannade och lekte med en katt.
Lite bröd behövde bakas, och idag såg de verkligen riktigt fantastiskt goda ut de där frukostbullarna, för jag hade hällt i müsli, som Gimli av någon outgrundlig anledning plöstsligt inte äter längre. Och ja, de var delikata.
Sen var klockan dags att laga mat, fastän den egentligen var mer än en timme för tidigt och ingen var hungrig, men fläskkotletterna, den rosmarinkryddade klyftpotatisen, den grekiska salladen och tsatsikin gick åt ändå minsann, för äta bör man.
Nu var jag proppmätt och fick med Stockholmarn ut på en liten kvällstur. Men han gillar att strosa, han, så där blev knappt några steg ens registrerade i stegräknarn på den lilla turen runt kvarteret.
Och nu skulle man vilja ha en stor fet grogg och ett kilo jordnötter.
Nä, tacka vet jag vintertid. Fräääs!

Gimli i kylskåpet

Hur många sidor har en krona?
Här har man vänt och vänt på dem och faktiskt dyker det upp nya sidor, nya lösningar hela tiden.
I tisdags gjorde jag köttfärssås på den billiga färsen jag köpte för ett par veckor sen på vår eminenta ICA-affär. Småbarna låter sig väl smaka, men jag gör nästan alltid så mycket mat att det ska räcka till minst ytterligare ett mål. Alltså lade jag resten av köttfärssåsen i en plastbytta i kylen för att ha till dagens mat: köttfärsfylld, fetaostgratinerad aubergine.
Vad händer?
Lagom torsdagsnedstämd i hågen laddar man upp på marmorbänken för att tillreda dagens middag. Men köttfärssåsen är väck.
Jupp.
- Den var så frestande, säger Gimli, ett par meter lång och 19 år - ett av småbarnen.
- Jag tog den till mellanmål.
Här stod man med tre trinda auberginer, kronorna vända tills de förtvinat, och ska försöka göra ett bra avslut på dagen för alla.
För tre år sen fick vi på ViktVäktarna en sjuhelvetes massa vegetarisk tacomix att fördela i klasserna.
Jag fördelade och jag fördelade, men ändå blev det över både till mig och stockholmarn.
Bästföredatumet var i juli 2007, men hittills har ingen blivit sjuk, ta i trä.
Det var bara att damma av ett par påsar till, fräsa en lök, ett par vitlöksklyftor och urgröpet av auberginerna, sen tillsätta två påsar utgången tacomix, en tetra krossade tomater, lite vatten, tomatpuré, salt och en matsked kanel.
Sen fyllde jag auberginehalvorna med såsen, smulade över fetaosten, också utgången, om än inte lika gammal ,och in ugn i 200 grader i 20 minuter.
Det enda (nej, nu ljuger jag) jag är riktigt petig med är grönsakerna. Jag och dottern gjorde en härligt krispig sallad på sugersnaps, salladsblandning, tomater, gurka, avokado och paprika.
En krona har många kanter - bara fantasin och desperationen sätter gränserna.

Nu har det vänt, ser ni

Januaris anstormning uteblev. Nä, inte i storstäderna, men här på vischan var det ingen rusning till vågen direkt. Om det beror på alla varsel här i Norduppland, allmän lågkonjunktur eller att alla plötsligt är nöjda med sin vikt eller att man vill gå ner lite grann först på egen hand vet jag inte. Vi som var där ursäktade oss för att det stod plus på vågen: julen, den julen.
Vid varje årskifte nollar vi viktminskningen. Det gör att när många julnjutare kommer tillbaka i januari visar statistiken plusvikt. Inte kul. Men nu har det vänt! På en månad har tierparna gått ner 35 kg och bruksarna 38! Och då är alla pluskilon borta! (Haha, Lena! Hade ni bara 14 kg i Alunda, sa du? ;-) )
För min egen del ger den vita månaden förhoppningsvis snart utdelning. Jag liiiiiiider.
Månaden är ju vit på andra sätt också och det är trevligt att kunna plocka fram sparken. Jösses vilken puls man kommer upp i efter ett tag och vilka konstiga muskler man tränar när man sparkar iväg...
Häromdagen hämtade jag stockholmarn i Österby med spark. Han hade packning med sig och vi handlade mat. Med alltihopa lastat som på en kamel längs Sidenvägen sparkade vi iväg över dammarna mot Dannemora i solen. Gentilt erbjöd sig stockholmarn att skjutsa mig också
- Lägg dig över maten, vetja.
Och det är klart jag gjorde. Vi kom tre meter innan sparken brakade ihop. På något vis lyckades jag undvika att knäcka alla äggen som låg överst.
Sens moral: Man går inte ner i vikt med äggröra.

Flexibilitet och russintjuvar

Pia vill ha mitt brödrecept. Hoppsan!
Det har ju aldrig varit nedskrivet och aldrig blir resultatet exakt likadant, för jag tager vad jag haver.
Å ena sidan vill jag alltid ha det exakt som jag alltid har haft det. Å andra sidan får man ju försöka vara lite uppfinningsrik om man nu är för fattig eller för slö för att se till så man får det som man vill ha det. Detta gäller allt, inte bara bröd.
Men på morgonen ska det vara två grova brödbullar av mitt hembakade. På dessa en nypa sallad. (Förr var det alltid ruccola, nu kan det vara ur påsen blandat färdigskuret, för jag tycker det har blivit knepigt att få tag på fräsch ruccola som man är säker på inte är vattnad med avsloppsvatten.) (Ser du nu då, Stockholmare, att även jag kan ändra mig!) Ovanpå salladen en halv skiva lufttorkad (eller kallrökt) skinka. Därpå skivade tomater. Först två skivor och sen i slutet av kalasandet kan man klämma dit en skiva eller två till, för de andra har redan slunkit ner. Ovanpå tomaterna färsk basilika. Till detta en liter nybryggt earl greyte - EJ påste -och tända ljus. Vinter som sommar - om inte frukosten äger rum i badande solljus. Då kan stearinet uteslutas.
(Ja, ovanstående ingår i recepetet, om nån undrar. Annars blir det inte rätt. Hela dagen kan bli fel.)
Själva tillredning då. Tja. Man tar sin assistent: Electrolux eller äkta make. Till nöds sina egna händer.

50 g jäst smulas ner i bunken.
1,3 l ljummet vatten tillsätts.
4 tsk salt likaså. Sen kan man sätta igång assistenten.

Medan den arbetar gör man skafferiinventering och pytsar i vad man finner lämpligt. Så här brukar det bli (måtten är extremt ungefärliga):

1 dl hela linfrön
1 dl solrosfrön eller nötter
1 dl rågkross, vetekross, matvete, dinkelkorn, dinkelflingor eller fiberhavregryn eller lite av varje
1 dl russin
3 dl grahamsmjöl
2 dl grovt rågmjöl
resten rågsikt

Vaddå resten? undrar någon. Jo, man häller i tills det blir lagom. Degen ska vara ganska klibbig och bearbetningen pågå i minst fem minuter med elektrisk assistent, med mänsklig det dubbla.
Jäs en timme övertäckt.
Häll ut degen på mjölat bakbord. Fös ihop (degen ska inte vara lös som foccacciadeg, utan formbar till en bulle). Dela bullen med degskrapa på mitten och på mitten igen och på mitten igen etc tills bullarna är 32 stycken. Lägg på bakplåtspapper på två plåtar. Jag använder alltid teflonpapper (finns att köpa på ViktVäktarna); lätt att använda och tvätta av och inget fett behövs.
Jäs övertäckta medan ugnen värms till 225 grader.
Sätt in en plåt i taget i mitten av ugnen (i varmluftsugn med två plåtar samtidigt blir det av nån anledning inte lika bra, i alla fall inte i min på landet.) Grädda i 18-22 minuter. Jag vill ha det ganska brunt och knaprigt. Gillar man inte akrylamid kortar man gräddningstiden lite.
Låt bullarna kallna på galler utan nånting över.
Dessa bullar blir sega med rejäl skorpa, så man får slita lite. Pointsvärdet blir 2,5-3,5 per bulle, beroende på hur mycket nötter, solrosfrön och russin man har haft i. Det kan tyckas vara mycket points, men för mig är frukosten dagens viktigaste mål, och jag lägger gärna 5-6 points där. Och så vill jag bli mätt. Det är därför de heter Konsulentens mättnadsbullar, för de här klarar man sig länge på, särskilt om man tar rejält med grönsaker också.
Bullarna fryser man in och tar bara fram och tinar så många som går åt. Bröd ska vara färskt!
Nu är det bara att experimentera och ta de ingredienser som finns tillgängliga. Därav Flexibilitet. Russintjuvar då?
Jo, när jag skulle baka idag, befanns det att den halvfulla russinburken numera innehöll tio stycken förtorkade russin. Så då tog jag några från julen överblivna torkade katrinplommon och skar i småbitar istället. Om det blev gott - ja, det återstår att se imorgonbitti!

Häppi nju jer

I Gaza faller bomberna. Mitt största bekymmer är att maten håller på att ta slut. Inte så att någon skickat raketer på mina försörjningsvägar eller ens blockerar uppfarten med tanks. Min lilla värld slåss med den stora. Någons - mångas - värld faller i spillror medan jag klagar över feber, ensamhet och att skafferiet bara innehåller burkar med bönor. Bara.
Min nyårsafton innehåller både champagne och raketer, fast champagnen intas i sängen och skålas i per telefon med Stockholmarn som har bara citronvatten att klinga med och raketerna är ofarliga fyrverkerier som jag hör men inte ser.
Min tristaste nyårsafton. Hur var den i Gaza?
När barnen anländer blir jag lycklig och lättad. Jag får hjälp med veden, matlagningen och framförallt sällskap. Efter en vecka i dvala tar jag bilen och får med dotterns hjälp hem förnödenheter.
Livet kommer att återgå till det normala här. Jag kommer att ta det normala för givet. Jag fortsätter traggla med Stockholmarn, vikten, årsredovisningar, Tradera, inredningar, butiken, huset, trädgården... och trivs med det, förhoppningsvis.
Nyårslöften blir det inga i år. Jag är mycket för återbruk, så jag använder de gamla på nytt: hålla vikten, helst gå ner två-tre kilo, röja på vinden, försöka bli en lite bättre människa. Kanske genom att inte glömma och blunda för hur det ser ut utanför min egen lilla värld.