Ny skeppare på Albertina!

Blingeliblång! Knappt har nyårsklockorna tystnat och ruset lagt sig förrän man upptäcker en ny fluffig bilring runt magen.
Jag höll minsann löftet till mig själv och stod stilla över jul, men sen vart det bra med stockholmarn igen och nyårsfirandet avlöpte lustigt och lätt - nej , visst nej, inte lätt.
Det är väl märkligt: när vi är sams går jag upp och han ner och när vi tjurar är det tvärtom! (Fast jag vet hur det går till. När vi är sams äter vi "min" mat och han går ner i vikt och vi har mysigt och har långa middagar med vin - så jag går upp. Sitter han hemma och tjurar plundrar han Gröndals Konsum på salami, leverpastej, bullar och pilsner och ökar stadigt, medan jag tappar matlusten hemma i Dmora, alternativt går långa ensamma, tyckasyndompromenader.)
Jepp, så var läget när det var dags att krypa upp på vågen förra veckan och konstera uppgång. Men det är bra, för då har jag nåt att jobba på. (Och så har jag ju varit lycklig i allsindar.)
Hade jag förväntat mig anstormning i onsdags bedrog jag mig. Nordupplänningarna låg och drog sig i idena. De få som kom i Tierp fick man använda mikroskop för att upptäcka. I Österby var vi något fler. Glada och beslutsamma dock på båda ställena.
I Alunda fick Lena rida ut stormen ensam på grund av missförstånd, men säg det som hon inte reder upp!
Nu är det alltså tänkt så här: Lena tar över i Alunda i slutet på januari då hon är färdigutbildad. Nu på torsdag är det öppet som vanligt och konsulent finns på plats. Däremot är tiden ändrad till vägning kl 18 och lektion 18:30 och så blir det sedan i fortsättningen.
Det finns med andra ord inga ursäkter för någon norr om Vattholma att släpa på en massa övervikt! Låt 2008 bli året vi slår sörlänningarna med häpnad!
Vilken storlek ska du själv dra i midsommar?

Fasta

Jag hade en litauisk antikhandlare vid köksbordet häromdagen. Hon hade noterat att det pågår en massa i Sverige veckorna före jul. Framförallt pågår det mat och godis: julmarknader med hemgjorda godsaker som brända mandlar, glöggbjudningar, adventsfikor, lussebullar, julbord i parti och minut.
- I Litauen är det här den lugnaste tiden på året, berättade hon.
Jag väntade frågande.
- Nu fastar vi fram till jul och till juldagsmiddag äter vi fisk. Den smakar väldigt bra då.
Där fick man sig en tankeställare. Om hela sverigedecember är en enda frossarmånad - inte undra på att man är less på julmaten på julafton. Vad sunt att fasta, eller åtminstone äta lite återhållsamt för att sedan kunna njuta desto mer på jul, så det blir den högtid det varit.
Litauen är ett katolskt land, men även här i protestantiska Sverige fastade man före jul och sen blev det verkligen fest när smöret, vetebrödet, det nybryggda julölet och det färska köttet stod på bordet!
Besinning! Vad är det vi gör när vi dricker julmust från mitten på november, äter semlor året om, tittar på Kalle Anka varje kväll, begår tre-fyra julbord och äter godis för jämnan? Vad blir det kvar av Lusten och vart tar Längtan vägen?
Jag har varit på konferens i dagarna två och försökt tänka på Litauen: Jag behöver inte äta upp hela den krämiga sparrissoppan som ställs framför mig. Jag kan skrapa av såsen från det upplagda köttet. Det går att avstå från chokladmoussedesserten till lunch, trots att den ingår. Jag har styrkan att välja frukt från fatet som dignar av både äpplen och Geishapraliner och som hela tiden står framför mig på konferensbordet. Jag är inte tvingad att ta av det hembakta fikabrödet som serveras till kaffet förmiddag och eftermiddag.
Egentligen är det inte grannlandet i öster jag tänker på förstås. Vad som hjälper mig är tanken på den kommande julen, som jag vill ska kännas som min barndoms förtrollade jular - då när alla önskningar går i uppfyllelse och man njuter, njuter, njuter av allt det goda så som man bara kan njuta om njutningen begränsas till en gång om året.

Striptease!

Män. Ett problematiskt ämne. Jag gillar dom. Dom gillar inte mig. Åtminstone kommer de inte till ViktVäktarna i den utsträckning jag skulle önska.
Det kan man förstå: se bara på vår reklam: idel brudar. Men - killar, de flesta, gillar ju brudar? Vi har massor!
Vad gillar de mer? Öl. Det har vi inte på mötena. Hmm - en brist. Mer då? Raka puckar. Mycket fakta. Jo, det har vi och mer blir det med det här nya programmet. De gillar inte känslopjunk. Ok, det har vi ibland, men inte så ofta.
Jag har funderat på att dra igång en grupp enbart för män i Österbybruk. Onsdagar kl 19. Vad tror ni om det?
Vad skulle behöva hända för att du som är man skulle vilja komma till en viktväktarkurs och lära dig gå ner i vikt?
Svar mottages tacksamt.
Tillsvidare kan jag berätta att vi börjat med striptease på ViktVäktarna i Tierp. Klädesplaggen yr, ska ni veta, snart står de där i bara mässingen, damerna!
Jojo, det var mums för Måns, det!

Personalmöte

Med viss förväntan anländer jag till Stockholm. Personalmötena brukar vara givande. Bra utbildning, roligt att träffa andra konsulenter och alltid några nyheter att ta med sig hem och bli inspirerad av.
Vi har en ny VD sen ett år och hon är verkligen kanon. Nu händer det grejer! Bara det att vi serveras ViktVäktarmat genomgående är underbart.
Personalmöten börjar alltid med att vi får väga oss. Huvva, men mycket bra, varför skulle vi slippa? Jag får min stjärna som visar att jag är inom acceptabla två kilo från målvikten. Förra året fick jag ingen och det sved. Det ska inte bli så igen.
Vi får lyssna på givande föredrag av en engelsk marknadsundersökare om våra olika medlemmar - det stämmer på pricken. Vet ju själv hur jag kände när jag första gången försiktigt försökte slinka in obemärkt trots mina kilon på ett viktväktarmöte. Minns hur jag ville bli - och blev - bemött.
Det skrattas mycket under eftermiddagen när våra duktiga utbildare ska få oss att känna igen oss själva och våra medlemmar. Finns mycket ta med med sig hem. På kvällen är det bubbelvin och fest och tillsammans med några andra blir jag utsedd till Guldkonsulent. Mycket roligt och hedrande.
På söndagen kommer nyheterna. Wow! Och vi får smygstarta redan vecka 49! Det här blir det bästa sen POINTS infördes....

Step-up i Kumla

En helg på torpet. Världen vänds upp och ned av tråkiga nyheter. Fettdrypande hämtmat. Vin. Ingen ordning. Mittialltihopa en tacksamhet över att leva och funderingar över döden. En välbehövlig svamppromenad i kylan. Två kilo upp och i bakhuvudet stressad över den lilla detaljen mitt i allt det större.
Stannar för att tanka i Kumla och i min frustration över allt kommer jag på det genialiska träningssättet för alla som stressar runt på vägarna och i livet: Varje bensinmack har liksom ett podium där bensinpumparna står. Det kan man köra step-up mot istället för att stå och glo på snuskiga löpsedlar och ha allmänt tråkigt medan tanken fylls. Så får man lite träningsvärk och blir andfådd, beroende på hur stor tank man har och hur dålig kondis. Och sen rensar man huvudet också.
Ser ni framför er en folkrörelse av guppande bilister vid våra bensinstationer? Kom håg vem som startade den!

Alla människor

En av de häftigaste sakerna med att jobba med, eller för den delen vara medlem i, ViktVäktarna är alla människor.
Var hade jag annars träffat den och den och den och den som jag är så glad och tacksam för att få ha lärt känna lite grann?
Övervikt drabbar hög och låg, fattig och rik, punkare och dansbandsfreak, gammal och ung, poliser och präster, kvinnor och män.
Alla står vi nakna inför varann - nä, inte bokstavligt, men vi blottar oss själva och våra svagheter. Det vi inte vill låtsas om i andra sammanhang. Vi sitter i samma båt: vi har eller har haft våra valkar som livbälten och nu ska vi lära oss simma.
Vi kan komma varandra så nära vi vill - eller låta bli.
Alla förtroenden vi ger varandra är små guldpärlor som vi gömmer. Nästa gång vågar någon annan säga hur hon faktiskt gör med maten när ingen ser på, och ingen kommer att föra det vidare, för vi har detta gemensamt. Vi känner igen, vi begrundar, vi lär och vi blir tröstade: jag är inte ensam.
I går och idag fick jag några lysande pärlor att ta fram när jag behöver mod och inspiration. Människors bästa hjälp är människor.

Sockersug

Fyra dagar har passerat då hela kroppen skrikit efter sötsaker. Va fan. Borde man inte ha kommit över sånt vid mina år? Nä. Kanske inte just vid mina år.
Andra kvinnliga medlemmar vittnar om att i slutet av fyrtioåren och början av femtioorna börjar kroppen bete sig. Fullt normalt och ganska välkommet, kanske, men sötsuget?
Jag brukar skylla på Stockholmarn och hans ovilja att fria när jag mår dåligt, men kanske rår han inte för allt?
Vad kan man göra då? Kanske ge sin kropp (hjärna) lite gottis, men väl valt, och sen ut och gå. Det är faktiskt en universallösning på det mesta: promenera och komma på bättre tankar.
Själv har jag frenetiskt grävt potatis och fått smärtande valkar i händerna, ätit viktväktarlakrits och tagit konsekvenserna av det, käkat rabarberpaj med vaniljsås - åhh, så länge sen- och lagat enpointssoppa, gottgott.
Sen har jag lovat Åsa att plocka fram träningsdvd:n, får bli imorron då, ajajaj.