Återseenden och avsked

Igår kom X tillbaka. Jag har undrat hur det har gått, vart hon tog vägen och så står hon plötsligt där och återseendets glädje bara finns.

Facebook har ersatt bloggen. Livet har varit überstressicht. Är det väl fortfarande, men nu när alla ens chefer blivit ens vänner på fejan kanske den väldigt anonyma bloggen får en ny funktion att fylla?

Och hur många av fejanvännerna bryr sig om vad som händer på ViktVäktarna? Hur många bryr sig överhuvudtaget, utom vi som är där?

Ändå utgör VV en stor del av mitt liv. Det har blivit så, att jag jobbar nästan halvtid där. Eller åtminstone går det åt så mycket tid. Funderar mycket på om jag ska fortsätta. Trappa ner. Utöka. Jag får hjälp av Y att reda ut mitt ekonomiska virrvarr. Jag vet ju, att jag i slutet av terminerna jobbar gratis på VV. Y säger att det inte är så. Hon visar mig att jag betalar för ynnesten att få jobba. Det känns tokigt på nåt vis. Det måste man dra slutsatser av och göra nåt åt.

Och sen Z, då. Som jag inte sett till på åtta veckor. Har hon dragit utan att säga hej?

XYZ. Underbara människor som betyder något i mitt liv, som spelar in när jag fattar beslut. Återseendets glädje, avskedets vemod.

Jag har ju alltid trott att förändring leder till något bra. Bäst att gå på magkänslan. Och Y:s råd.

Ut på äventyr - och - Vad är tillräckligt bra?

Vilken överdjävlig vinter!

Idag är det måndag. Idag lägger jag den bakom mig. Idag ser jag framåt.

På onsdag åker Stockholmarn och jag med färjan till Gdansk för några dagars mycket välbehövlig semester. I Warszawa ska vi sen bo hos goda vänner och inkassera femtioårspresenten: en trerätters middag på stadens finaste restaurang. Det blir speciellt, med tanke på allt som hänt i Polen de senaste två veckorna och över Europa den senaste veckan.

Ibland är det tur att man är fobiker. Båtresan är bokad sen länge, eftersom jag inte flyger. Tåget är det värre med, eftersom vi inte lyckats lista ut om det går att boka via Internet i Polen. Hoppas askmolnet flyttat på sig, så att vi som håller oss på jordytan får plats på tåget.

Hur håller man nu vikten med 19 timmar färja, sex timmar tåg tre dagar med polsk mat (finns det överhuvudtaget andra grönsaker än gröna ärter i Polen nuförtin?) och säkert ansenligt med alkohol och så samma resa tillbaka?

Vad är tillräckligt bra?

Ofta har vi för stora krav på oss själva. Jag pratar med medlemmar som genomgår livskriser, sjukdomar, skilsmässor, operationer, förluster, depressioner och fortfarande tycker att de verkligen borde klara av att gå ner minst ett halvt kilo i veckan. Och medlemmar som åker på länge emotsedda resor och snarare fasar för dem än gläds, för de vet att de kommer att innebära viktuppgång eller åtminstone stillastående.

När livet inte löper som på räls, kan man inte förvänta sig av sig själv att viktnedgångenska göra det. När vi inte kan hålla de rutiner vi behöver för att ha kontroll, kan vi inte kräva att kroppen ska fungera som om vi hade kontroll.

Om vi mestadels har kontroll är det tillräckligt bra. När vi inte har det får vi förlåta oss själva för att vi faktiskt är människor. När tiden är mogen, vi mår hyfsat bra igen, har återkommit från våra resor, har rest oss från det senaste skovet - då tar vi kontrollen igen och återgår i de rutiner vi mår bra av. Då minskar vikten också. Till dess är det tillräckligt bra med - ja vaddå?

Stå still i vikt? Gå upp två kilo?

Om jag är realistisk och kör på som jag alltid gör innebär Polenresan två kilo upp. Det vill jag inte. Då får jag lov att lägga upp en strategi.

Om jag utgår från femtioårspresenten, trerättersmiddagen, så vet jag att jag inte vill välja bort något där. Då kan jag inte välja allt jag ser övriga dagar, det begriper jag ju.

I Polen dricker man öl och sprit. Det kan jag klara mig utan. Erfarenhetsmässigt vet jag att vinutbudet brukar vara begränsat. Så bra.

Den nya stegräknaren är programmerad och ska med, liksom bra skor.

Tar också med en rejäl kasse frukt och ViktVäktarbarer för sex fikor.

Mini-pc:n hjälper mig att fylla ichecklistan. Den är så himla bra på nätet!

Sen var det den noggranna mentala förberedelsen: att gå igenom alla tänkbara situationer i huvudet innan jag utsätts för frestelserna IRL.

Ok, då kan vi åka.

PS. Polentrippen gör, att det bara blir vägning och försäljning i Österby nu på onsdag. Ulla från Gimo, som är erfaren ViktVäktare och Guldmedlem, tar emot er. Hon är jättebra på träning också, så fråga henne om ni har några undringar. Tack kära Ulla för hjälpen!

Detta har hänt

Det är så här års bloggen plötsligt tystnar.

Det är tur att man har envetna som talgoxar som pickar en på axeln och säger: Hallå, kommer det aldrig nåt nytt?

Eftersom livet är så chokat blir det bara en resumé:

* Resorna med Cinderella pågick varannan, ibland varje, helg från november till mars. Annorlunda och roligt. Härliga människor som jag redan saknar. Tillsammans gick de ner 35 kilo, trots att många på grund av de oregelbundna arbetstiderna bara kunde vara med vid enstaka tillfällen. Strongt att gå ner i vikt och vara omgiven av godsaker vart man än vänder sig!

*Både antikaffären och ViktVäktarna i Uppsala har kommit igång, efter sju sorger och åtta bedrövelser. Till och med skyltar finns på plats.

Jag tror nog att en del (många) tycker det är skumt med kombinerad verksamhet, men skyltmakaren påminde mig om läkarmottagningen med presentbutik i Sommarro. Allt går. Vi har trevligt och gemytligt och när jag kan trycka in choken ska jag försöka få dit lite fler människor.

* Sjukdomar i familjen gjorde livet extra svårhanterligt mellan november och nu. Själv har jag slagit i huvet rejält två gånger sen i julas och gått som i dvala. I onsdags började det blixtra i ena ögat och jag tänkte att nu var det klippt: Här är straffet för att man stressar som om man vore odödlig. Men det var bara glaskroppsavlossning och ålderdomen som anföll.

* En ny företagsklass startade på skatteverket för en månad sen. Det är alltid kul att komma till arbetsplatser. Eftersom jag är företagare och tragiskt obevandrad i ekonomi har jag haft kontakt med hjälpsam personal där tidigare, så det känns extra kul att få komma in bakom kulisserna.

* Den största orsaken till tystnaden på bloggen är årsredovisningarna. På några veckor ska jag gå igenom och tvätta hundratals sidor byråkrattext och lämna ifrån mig lättlästa och korrekta texter utan förvanskat innehåll. Kul, men tidspressat och nu väntar Finspång och Kramfors på leverans. Adjö!

Leonardo och jag

Jaha, då har man öppnat två nya klasser då. Inte problemfritt, oh no, men alla stolar var på plats. Färsk frukt och lite annat smått och gott likaså. Och några medlemmar hittade faktiskt dit den första dagen. Roligt!

Lokalen är liten, men fin och mysig och det bästa av allt: Jag kan göra som jag vill! (Jag tycker mycket om att göra som jag vill.)

Alla ViktVäktarvaror står snyggt uppradade i inbyggda hyllor. Huset är ett finfint från 1930-talet. Här ska jag alltså kombinera ViktVäkteri och antikaffär.

Meh! Så kan man väl inte göra?!

Jag är så outsägligt less på Jante, på Bliv vid din läst, på Renodling är enda vägen till framgång, på Man kan bara vara bra på en sak. Spy! säger jag bara.

Väldigt tjusigt kallas det renässansmänniska. En som kan det mesta av allt. Då var det ok att vara bra på mycket. Nu får man inte ens säga att man är bra på nåt.

Jag är usel på ekonomi. Jag suger på siffror, som jag gärna kastar om lite huller om buller som det ser trevligt ut och jag är apdålig på att städa.

Men en del saker kan jag och dem vill jag syssla med. Tack.

Leonardo var geni. Det är inte jag, men jag gillar att hålla på med många olika saker och att försöka bli bra på dem.

Så när jag får min artikel färdigskriven (en annan gren av verksamheten), ska jag montera upp hyllor i mina nya affär och sen kommer det roligaste av allt; att varsamt plocka fram alla fina nedpackade glas, vaser, skålar - you name it - och äntligen, äntligen vara i gång i världens bästa stad igen!

Och sen, redan på tisdag, är lokalen ommöblerad till ViktVäktarlokal ånyo, redo att ta emot horder på sisådär 20 pers. Wish me luck mot byråkrati, Jante, snöoväder, glömda nycklar, tomma bilbatterier, etc etc!

Sällskap på färden

Det är roligt att åka båt.

Företagsklasser brukar vara annorlunda mot vanliga, öppna klasser. Ofta mer krävande, men också mycket givande. Sammanhållningen på arbetsplatsen kan bli väldigt tydlig. Är den bra visar det sig ofta i viktresultaten också.

Cinderellagruppen liknar ingen annan. Och uppdraget inget annat jag haft. Det har varit knepigt att få till det, eftersom alla jobbar så olika tider. Samtidigt med mig finns något tusen gäster ombord. Dem ska de anställda ta hand om, förutom att de ska försöka tänka på sig själva och sin viktminskning.

Början var trevande, men allteftersom kursen framskrider och det börjar synas tydliga resultat på en del, vaknar kollegerna och blir intresserade.

Den här gången hade jag sällskap av Stockholmarn. Det var länge sen och vi skulle äta på buffén tillsammans. Det går utmärkt att välja ViktVäktarmässigt där. Salladerna är lite få, men annars finns det lax och rent kött och kyckling och en härlig rotpytt och rostade grönsaker. Mums! Den gratinerade kronärtskockan var underbar, men lite svår att propointsberäkna. Den förutan åt jag mig mätt och belåten på 10 ProPoints. Stockholmarn var också mycket nöjd med sina fullproppade tallrikar med en sisådär 75 ProPoints. Sen kom ju dryck och efterrätt därtill. Tur att det finns Veckobonus!

Några av dem som jobbar i buffén är medlemmar i ViktVäktargruppen. Det är så kul att se att deras serveringskläder börjar se alldeles för stora ut!

Nu har gruppen gått ner 20 kilo tillsammans och det är klart det syns. Fyrtio paket smör tar plats!

Det mesta blir roligare i sällskap. Viktresor och Cinderelladiton.

Hoppas Stockholmarn följer med igen och hoppas Cinderellorna fortsätter peppa varandra. Nine journeys made - three to go.

Jag kan jag vill jag törs

I går kväll när jag tittade ut genom hyttfönstret, ner i det svarta vattnet där isflak stora och små trängdes undan av Cinderellas stäv insåg jag att man inte överlever mer än nån minut om man faller i. Ganska snart lät jag gardinerna dölja det fascinerande och äcklande skådespelet.

Samma gardiner drog jag några timmar senare isär och skådade ett Tove Janssonlandskap höljt i dis och ljus.

Havet är liksom trögflytande idag. En vit sol skymtar mellan molnskyar och klär kobbar och skär i ett ljus så starkt att man inte kan titta direkt på dem.

Vattnet stelnar sakta.

I natt plöjde stäven genom isen, som om någon oupphörligen skakade en jättlik shaker intill mitt öra. Ändå gick det att somna.

Jag måste ha tillit till att kaptenen sköter sitt jobb, att skeppsbyggarna konstruerade bogvisiret - om det nu finns nåt sånt på det här skeppet - på en ointagligt sätt, att livbojarna flyter, att spelen som ska fira ner räddningsflottarna löper som de ska, att brandsläckningsutrustningen är provtryckt, att besättningen kan kommunicera och orka rusa upp för alla trappor till räddningsstationerna...

Inget av det här kan jag kontrollera. Jag måste ha tillit.

Utan tillit stannar världen. Utan tillit krymper jag världen för mig själv och mina nära.

När jag inte tror på mig själv kan jag inte känna tillit till andra.

För varje sak jag bestämmer mig för att våga, trots att jag inte riktigt vågar ökar min tilltro till mig själv.

Jag kan klara av det mesta jag föresätter mig.

Att våga minska i vikt och ge upp tryggheten jag sökt och funnit i ångande, härlig mat i stora lass, eller choklad som sakta smälter i munnen, är att våga sig ut på slak lina. Men med tilltro till att jag klarar det och att kostprogrammet fungerar och att konsulenten sköter sitt jobb och vet vad hon talar om - då går det.

Tillit, ökande självkänsla, motion och envishet gjorde att den lilla Cinderellagruppen gick ner 16 kilo från november. Östhammarsgruppen minskade 208 kilo sen april och Österbybruksgruppen gjorde sig av med 217 kilo fett på ett år.

Tillit är en palindrom. Ordet blir lika vare sig man läser det fram eller baklänges. Det går inte att jiddra med betydelsen av tillit.

Själv drar jag dock gränsen vid att flyga. Basta. Nån måtta på galenskaperna får det vara.