Salsiccia svedese con tagliatelle

I Tierp av alla ställen hittade jag idag billig Salsiccia. Denna kryddiga italienska korv görs numera även på nötfärs, även om gris är den ursprungliga råvaran. Gott och superenkelt är det hursomhelst; perfekt till fredags-, eller varför inte, tisdagsmys.

För fyra personer.

1 röd lök
1 solo vitlök
4 salsiccio
kantareller
krossade tomater med basilika
en skvätt vin - rött eller vitt efter behag
salt

tagliatelle
parmesan

Fräs finhackad rödlök och vitlök i olja, tillsätt tärnade kantareller eller annan, smakrik svamp. Skär upp skinnet på korvarna och mosa korvfärsen i stekpannan. Bryn lätt. Salta försiktigt. Tillsätt krossade tomater och vin. Sjud några minuter.
Servera med (fullkorns-)tagliatelle och riktig parmesanost som du hyvlar själv.
Mineralvatten eller ett italienskt primitivovin passar bra till.
En grönsallad efteråt känns fräscht.
Längtar till Florens.

Kusin Vitamin

Små färgglada prickar på ett blustyg från 60-talet. Så förställde jag mig att vitaminer såg ut. Jag blev glad när jag såg dem och fick sprattel i kroppen.
Vi fick en vitamintablett varje dag och mums vad goda de var och oj, vad pigg man blev!
Nu vet jag att det är både billigare och nyttigare med vitaminer man får i sig via maten och solen, att vitamintillskott till och med kan vara skadligt och att de små vitaminprickarna är kolföreningar och det låter ju inte så sprattligt.
Det kryllar inte av vitaminer i falukorv, hamburgare, pommes frites, bullar, godis, ostkrokar, läsk eller färdigmat. Och även om många svenskars kost består av sånt är det ovanligt med vitaminbrist i Sverige - men det förekommer.
Vitaminer må vara små, men utan dem funkar inte kroppen. En del behöver kombineras med fett för att kunna användas av kroppen, en del löses upp av vatten. Några kan lagras, andra måste tillföras ofta.
Varje vitamin har sina specifika uppgifter. Tänk så fiffigt det är ordnat!

A e bra - för syn, hud, slemhinnor, immunförsvar, tillväxt, fruktsamhet
B e bra de me - för nerver, muskler, blod, förbränning och transporter hit och dit
C är vårt skydd - stärker blodkärl, tänder, hud, skelett, fightas med med angripare och hjälper järnet
D är intrikat - immunförsvar, insulinet, kalciet, tänder och ben klarar sig inte utan
E - skyddar cellerna och hjälper blodkropparna att leva länge
K - koagulerar blod och bygger ben

Och det fina i kråksången är att nästan allt finns i broccoli!

Hälsa är lycka

Hälsan, relationerna, arbetet. Så ser rangordningen ut om vad som är viktigast när man i undersökningar ber människor prioritera. Ändå behöver man kanske inte gå längre än till sig själv för att se att man ofta skänker det mesta av sin tid till arbetet, försummar sin kära, inte hör av sig till sina vänner och tänker att med hälsan går det så länge det går.

När det inte går längre är man död. Eller åtminstone sjuk. Utbränd. Utsliten. Medicinberoende.

Ordet hälsa kommer av det fornsvenska hel, som betyder lycka.

Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en. När vi blir riktigt sjuka försvinner den stora betydelsen vi gett arbetet. När en viktig relation hotar att gå sönder känns arbetet också sekundärt. Ändå "hinner" vi inte ägna oss åt det som är viktigast.

Jag känner många beundransvärda människor, som ägnar all sin kraft åt sina medmänniskor. Det är vackert. De är goda exempel på medmänsklighet. En del av dem ägnar så mycket kraft åt sina medmänniskor att deras kraft tar slut i förtid. Då står medmänniskorna plötsligt utan också.

Att vårda sig själv är att också ge till dem som är beroende av en. Vem är hjälpt av att jag kör slut på mig själv? Hur många stjärnor jag än får i himlen för min altruism hjälper det inte dem som är kvar på jorden om jag bränner mitt liv i båda ändar.

Karin Liungman sjöng 1989 på skivan Denna magiska tid om hjälten som gör allt för andra, men aldrig tillåter sig själv att vila. Hon frågar: "Vem ska hela hela dig?"

Kropp, själ och ande. Alla lika viktiga att vårda. Tillsammans ger de helheten. Att vara hel är lycka.

Sjätte dagen på nya året och föresatserna håller än!

En lördag följs av en söndag, såsom den alltid gör och sen kunde det vara nog med det. Men: i min hjärna skapas plötsligt möjligheter som inte fanns där när förra eller förrförra eller förrförrförra lördagen avlöstes av söndag, för nu var det 2011 istället för 2012. En siffra utbytt mot en annan - och?

Det är fantastiskt att jag låtit detta faktum laddas av möjligheternas möjlighet: att förändra mitt liv till det bättre och att jag vet att det är möjligt.

Nyårslöften verkar vara laddade med, nästan ha inneboende, löftesbrott. Så jag avger inga nyårslöften, men föresatser har jag en hel hoper, som alla bidrar till välbefinnande om jag fullföljer dem.

Sen jag slutade jobba med Viktväktarna har ett par kilo adderats. Jag ser dem, jag känner dem och jag har en plan för att bli av med dem och de övriga fyra som är mer än jag trivs med; finns inget bättre sätt än att skriva matdagbok och öka rörelsen. Där kom två föresatser i en mening.

Sen var det stressen. Hitta balansen. Ta fritid. Yoga. Simma. Promenera. Te istället för vin. Gott, dyrt vin ibland istället. Och prioritera: relationen, vännerna, sömnen.

Finns en del att jobba med. Det ska bli kul! Och snart är våren här.

Återseenden och avsked

Igår kom X tillbaka. Jag har undrat hur det har gått, vart hon tog vägen och så står hon plötsligt där och återseendets glädje bara finns.

Facebook har ersatt bloggen. Livet har varit überstressicht. Är det väl fortfarande, men nu när alla ens chefer blivit ens vänner på fejan kanske den väldigt anonyma bloggen får en ny funktion att fylla?

Och hur många av fejanvännerna bryr sig om vad som händer på ViktVäktarna? Hur många bryr sig överhuvudtaget, utom vi som är där?

Ändå utgör VV en stor del av mitt liv. Det har blivit så, att jag jobbar nästan halvtid där. Eller åtminstone går det åt så mycket tid. Funderar mycket på om jag ska fortsätta. Trappa ner. Utöka. Jag får hjälp av Y att reda ut mitt ekonomiska virrvarr. Jag vet ju, att jag i slutet av terminerna jobbar gratis på VV. Y säger att det inte är så. Hon visar mig att jag betalar för ynnesten att få jobba. Det känns tokigt på nåt vis. Det måste man dra slutsatser av och göra nåt åt.

Och sen Z, då. Som jag inte sett till på åtta veckor. Har hon dragit utan att säga hej?

XYZ. Underbara människor som betyder något i mitt liv, som spelar in när jag fattar beslut. Återseendets glädje, avskedets vemod.

Jag har ju alltid trott att förändring leder till något bra. Bäst att gå på magkänslan. Och Y:s råd.

Ut på äventyr - och - Vad är tillräckligt bra?

Vilken överdjävlig vinter!

Idag är det måndag. Idag lägger jag den bakom mig. Idag ser jag framåt.

På onsdag åker Stockholmarn och jag med färjan till Gdansk för några dagars mycket välbehövlig semester. I Warszawa ska vi sen bo hos goda vänner och inkassera femtioårspresenten: en trerätters middag på stadens finaste restaurang. Det blir speciellt, med tanke på allt som hänt i Polen de senaste två veckorna och över Europa den senaste veckan.

Ibland är det tur att man är fobiker. Båtresan är bokad sen länge, eftersom jag inte flyger. Tåget är det värre med, eftersom vi inte lyckats lista ut om det går att boka via Internet i Polen. Hoppas askmolnet flyttat på sig, så att vi som håller oss på jordytan får plats på tåget.

Hur håller man nu vikten med 19 timmar färja, sex timmar tåg tre dagar med polsk mat (finns det överhuvudtaget andra grönsaker än gröna ärter i Polen nuförtin?) och säkert ansenligt med alkohol och så samma resa tillbaka?

Vad är tillräckligt bra?

Ofta har vi för stora krav på oss själva. Jag pratar med medlemmar som genomgår livskriser, sjukdomar, skilsmässor, operationer, förluster, depressioner och fortfarande tycker att de verkligen borde klara av att gå ner minst ett halvt kilo i veckan. Och medlemmar som åker på länge emotsedda resor och snarare fasar för dem än gläds, för de vet att de kommer att innebära viktuppgång eller åtminstone stillastående.

När livet inte löper som på räls, kan man inte förvänta sig av sig själv att viktnedgångenska göra det. När vi inte kan hålla de rutiner vi behöver för att ha kontroll, kan vi inte kräva att kroppen ska fungera som om vi hade kontroll.

Om vi mestadels har kontroll är det tillräckligt bra. När vi inte har det får vi förlåta oss själva för att vi faktiskt är människor. När tiden är mogen, vi mår hyfsat bra igen, har återkommit från våra resor, har rest oss från det senaste skovet - då tar vi kontrollen igen och återgår i de rutiner vi mår bra av. Då minskar vikten också. Till dess är det tillräckligt bra med - ja vaddå?

Stå still i vikt? Gå upp två kilo?

Om jag är realistisk och kör på som jag alltid gör innebär Polenresan två kilo upp. Det vill jag inte. Då får jag lov att lägga upp en strategi.

Om jag utgår från femtioårspresenten, trerättersmiddagen, så vet jag att jag inte vill välja bort något där. Då kan jag inte välja allt jag ser övriga dagar, det begriper jag ju.

I Polen dricker man öl och sprit. Det kan jag klara mig utan. Erfarenhetsmässigt vet jag att vinutbudet brukar vara begränsat. Så bra.

Den nya stegräknaren är programmerad och ska med, liksom bra skor.

Tar också med en rejäl kasse frukt och ViktVäktarbarer för sex fikor.

Mini-pc:n hjälper mig att fylla ichecklistan. Den är så himla bra på nätet!

Sen var det den noggranna mentala förberedelsen: att gå igenom alla tänkbara situationer i huvudet innan jag utsätts för frestelserna IRL.

Ok, då kan vi åka.

PS. Polentrippen gör, att det bara blir vägning och försäljning i Österby nu på onsdag. Ulla från Gimo, som är erfaren ViktVäktare och Guldmedlem, tar emot er. Hon är jättebra på träning också, så fråga henne om ni har några undringar. Tack kära Ulla för hjälpen!

Detta har hänt

Det är så här års bloggen plötsligt tystnar.

Det är tur att man har envetna som talgoxar som pickar en på axeln och säger: Hallå, kommer det aldrig nåt nytt?

Eftersom livet är så chokat blir det bara en resumé:

* Resorna med Cinderella pågick varannan, ibland varje, helg från november till mars. Annorlunda och roligt. Härliga människor som jag redan saknar. Tillsammans gick de ner 35 kilo, trots att många på grund av de oregelbundna arbetstiderna bara kunde vara med vid enstaka tillfällen. Strongt att gå ner i vikt och vara omgiven av godsaker vart man än vänder sig!

*Både antikaffären och ViktVäktarna i Uppsala har kommit igång, efter sju sorger och åtta bedrövelser. Till och med skyltar finns på plats.

Jag tror nog att en del (många) tycker det är skumt med kombinerad verksamhet, men skyltmakaren påminde mig om läkarmottagningen med presentbutik i Sommarro. Allt går. Vi har trevligt och gemytligt och när jag kan trycka in choken ska jag försöka få dit lite fler människor.

* Sjukdomar i familjen gjorde livet extra svårhanterligt mellan november och nu. Själv har jag slagit i huvet rejält två gånger sen i julas och gått som i dvala. I onsdags började det blixtra i ena ögat och jag tänkte att nu var det klippt: Här är straffet för att man stressar som om man vore odödlig. Men det var bara glaskroppsavlossning och ålderdomen som anföll.

* En ny företagsklass startade på skatteverket för en månad sen. Det är alltid kul att komma till arbetsplatser. Eftersom jag är företagare och tragiskt obevandrad i ekonomi har jag haft kontakt med hjälpsam personal där tidigare, så det känns extra kul att få komma in bakom kulisserna.

* Den största orsaken till tystnaden på bloggen är årsredovisningarna. På några veckor ska jag gå igenom och tvätta hundratals sidor byråkrattext och lämna ifrån mig lättlästa och korrekta texter utan förvanskat innehåll. Kul, men tidspressat och nu väntar Finspång och Kramfors på leverans. Adjö!