Urballning och värmeslag

Hu!
Fick världens chock när jag klev på vågen i morse. Vad en värmebölja kan göra!
Jag har lagt märke till fenoment förr. Det är någon i luften, joner kanske, som gör att man sväller när det blir varmt. Det brukar vara som värst i slutet på juli, början av augusti, men ur led är ju tiden och vädret, så jon-fetman inträder redan i maj-juni. Illa.
Nu har det varit värmebölja två helger i rad: först på Antikmässan i Sätrabrunn. Hjälp, vad det böljade. Sen på inflyttningskalas i Söderfors i lördags.
Av värmebölja får man hjärnsläpp och på hjärnsläpp följer kalorikonsumtion. Färskost, panna cotta, vino, vino, vino. Falleri fallera falleralla föresatser.
Vad göra? Först lipar man åt sig själv i spegeln, sen blir det sallad morgon middag kväll - mums! Och sen en promenad som blir väldigt rask för att man ska hinna undan myggen. En urballning gör ingen sommar - på´n igen bara! En gång ViktVäktare - alltid ViktVäktare!

På spåret igen-sallad 4 pers
en påse andalusisk sallad
en burk kräftstjärtar
en halv honungsmelon
skivade rädisor
tomater
rödlök
paprika
en avocado
färska champinjoner
färsk broccoli
rikligt med färsk dill
citron, olivolja, vit balsamvinäger, citronpeppar

Ett tacksamt jobb

Förra veckan gick X i mål. Det var sista träffen för Kyrkan och då passade hon på att göra avslutningen extra festlig. Det har varit den minsta gruppen, men tillsammans har de gått ner hela X och mer därtill.
De kämpar med sina vardagar som innehåller en hel del visitaitonsrepresentation, kursgårdsmat, begravningskaffen och dopdito - det ni! (Jag säger bara s m ö r g å s t å r t a.)
Stockholmarn brukar klaga ibland: han tycker att jag lägger ner lite för mycket energi på det mesta och särskilt på ViktVäktarna (själv kör han för tillfället AnnikaDahlbergdiet kombinerat med kolhydratchock - för säkerhets skull).
Han vet att jag gör det för att hålla min egen vikt och för att jag tycker det är roligt och givande och han respekterar det, även om vi delar åsikten att det borde ge ett bättre ekonomiskt utbyte.
Vad är det som gör det så stimulerande? Funderade idag på det, medan jag körde hem från veckans träff med Q-med.
Jag tycker om att köra bil, men det är inte svaret.
Jag behöver kontrollen för att hålla min egen vikt. Det är extremt viktigt, men inte så kul.
Det är skoj att stå inför en grupp; jobbet passar mig.
Mat och dryck ger glädje i livet - det är en del av svaret.
Hälsan, miljön och välbefinnandet blir viktigare ju äldre jag blir.
Men viktigast är mötet.
Det är klart att det funnits något surkart som tycker det är mitt fel om vågen visar plus, och en och annan som känt sig osedd och försummad och det är väldigt tråkigt, men med de flesta har man genuina möten som berikar. En del är avvaktande länge: andra ger av sig själva direkt. Många kommer att ha kvar en egen liten plats i mitt hjärta jämt även sedan vi gått skilda vägar.
Ingen nämnd och ingen glömd - skål och tack!

Kom och träffa Årets ViktVäktare!

Idag kommer Aylin till Österby!
Nåja, det är inte första gången, precis. År 2006 kom hon hit en gång i veckan, vecka efter vecka, månad efter månad. Sen dess har besöken blivit lite glesare, men icke desto mindre blir man ju så glad när man ser henne. Idag är jag extra glad, för idag kommer hon hit i egenskap av Årets ViktVäktare.
Fortfarande är hon samma Aylin, som inte låter sig rubbas av vare sig journalister eller obetänksamma mattrugningar, men idag får vi chansen att ställa frågor till henne. Ta den!
Är det vettigt att gå ner 30 kilo på sju månader? Hur fixade hon formen? Vad fick hon avstå från? Vad avhåller henne från att äta som förut igen? Vad blir hon frestad av? När går resan till New York?
Passa på att ta med dig någon som egentligen vill gå ner i vikt, men inte kommit sig för ännu! Bättre motivation än Aylin är svår att uppbringa.
Du som tar med dig någon som skriver in sig får en liten present. Du som skriver in dig får 100:- i rabatt på inskrivningsavgiften (ord pris 220:-).
Välkommen!

Mänskan vann!

Jag kommer ihåg Aylin när hon strax före sommaren 2006 plötsligt stod framför vågen och bistert spände ögonen i mig.
Hon vägde 96 kilo, var fåordig och gav ett buttert intryck. Det var de där gröna ögonen som gjorde att jag inte fick skrämselhicka.
De gröna ögonen tillhörde en inspärrad prinsessa, som var fast besluten att ta sig ur sitt fängelse.Min uppgift blev att förse henne med verktygen som skulle göra att hon kunde bryta sig ut.
Men - jag tyckte att jag hade smugglat in en bågfil - då drog hon igång motorsågen.
När jag givit henne en liten knackelibankhammare, svingade hon storsläggan.
Mina kinapuffar ersatte hon med ett lass dynamitgubbar.
Kort sagt: Hon var fruktansvärt målmedveten.
Ett drygt halvår senare stod hon där - vacker och fri och sårbar - av sin egen kraft. Som en fjäril som brutit sig ur sitt hårda puppskydd. Nu flyger snart fjärilen till New York med sin make. Årets viktväktare blev hon och vann resan.
Vad vann hon mer?
Hälsa, kondition, självförtroende och glädje. Dessutom en plats i våra hjärtan och en funktion som en mycket god förebild för oss andra.
Grattis Aylin!

Livet är som en påse

.... den är tom om man inte fyller den med nåt. För att undvika att fylla den med godis proppar jag just nu i massor med träligt språkgranskarjobb. Byråkratiskan står mig upp i öronen: jag vill ha choklad i långa banor och en karl som finns där man ställt honom och soligt väder. Är inte detta mänskliga rättigheter, så säg?
Jag läste i tidningen om en dam som samlade på dockor för att livet efter en svår sjukdom skulle bli lite roligare. Då får man perspektiv på sitt eget gnällande.
Jag har samlat på skåp, tvålar, servetter, tändsticksaskar, färgat glas, tjusiga män, ungarnas alla kläder, ebelingporslin, tillbringare, prinsesstårtsgröna platsgrunkor, lila ljusstakar, fyrtiotalsskor, plastkassar, vimplar, kortlekar, konstböcker, virkgarnsdosor, sypryttlar, lampor och hus och inte har jag blivit nåt gladare för det.
Nu samlar jag på kilon. Nänä, inga fler på kroppen - vad tror ni?
Jag samlar på borttappade kilon. Som ni kanske vet pågår en gravallvarlig tävling mellan viktväktargrupperna i Norduppland. Så här ser ställningen ut:

Från årsskiftet har det tappats:
1. Alunda 101 kg
2. Tierp 88 kg
3. Österbybruk 77 kg

Alunda är den största gruppen. Tierp har gått om Österbybruk i antal medlemmar. Så alla är väldigt målmedvetna och duktiga! Heja! Heja!Apropå duktiga vill jag berätta nåt som kanske sporrar. Utom tävlan finns företagsgruppen på Q-med, med dryga tjugotalet medlemmar. På fem veckor har de gått ner 74 kilo....
Såna kilon blir man glad av!

Vitt, vitt, vitt

Fem dar kvar. Februari är årets djävligaste månad: kallt, grått, ett elakt ljus från himlen, stress värre än vanligt, pankt och till råga på allt: vitt.
Nej, inte på backen. I levern.
Jag har snart genomlidit årets tråååååååååkigaste månad med årets triiiiiiiiistaste middagar och iiiiiiiiiingetning att se framemot när fredan kommer. Dessutom har det vart fnurra med stockholmarn, dammsugarn har packat ihop, liksom vindrutetorkarn och snart hela bilen. Hönsen lägger bara sporadiska ägg och den där förb.. grävmaskinisten som skulle gräva för elkabel till nya affärn i november - han har väl gått och dött eller nåt.
Men på fredag är det över. Då ska jag sitta bekvämt tillbakalutad vid mitt uråldriga, lena köksbord och långsamt snurra en skvätt Amarone i glaset. Dofta djupt, njuta. Och jag ska tänka tillbaka på mitt årliga stordåd. Känna mig stolt för att jag klarade det, smutta lite, summera erfarenheterna: ettochett halvt kilo ner, inga onödiga minuspengar till det statliga monopolet, klarsyn, bättre sömn, läst massor av böcker, gråtit istället för att stänga inne...
Sen kan solen komma.
Jag var på en trevlig fest i mitten av månaden. Jag hade verkligen mycket trevligt, trots att jag var chaufför och trots att jag brukar vara den som är vildast. Där träffade jag bland andra en intressant tjej som gav mig ett tips som jag tror ska hjälpa mig att begränsa antalet flytande kalorier även i fortsättningen: guldstjärnor.
Det vet jag ju så väl från ViktVäktarna, att en guldstjärna betyder så mycket. Från och med i år ger jag stjärnor till mig själv. Eftersom jag, liksom många av mina medsystrar är fröken Duktig, vilket är skamligt, får jag ju heller inte ta åt mig beröm.
Nu övar jag. Varje dag jag inte inmundigar någon form av alkohol får jag en guldstjärna av mig själv i almanackan. Februari glänser och jag är stolt.

Hej, vilken härlig vinter!

Milda västanvindar rufsar håret när jag lufsar till brevlådan i morgonrock och träskor. Skruttet gråter blod för att hon inte kan åka skidor, men jag gläds åt varje plusgradsdag. Förra året var det 19 minus och jag var utan vatten i köket i tio dagar, för att ledningarna frusit. Elräkningarna är förvisso horribla nu också, men jag har å andra sidan värme i badrummet nu och slipper istapparna i håret om morgnarna i duschen.
Jag älskar också att åka skidor, om det är nedför. Jag tycker snö är vackert och det lyser upp mörkret. Men hjälp vad skönt att slippa skotta, kana i diket, köra fast i snövallar, halka omkring och bryta benen av sig när man försöker gå ut och gå. Och när kunde man cykla i Norduppland i januari senast?(Jojo, jag har hört talas om klimathotet och kan vara politiskt korrekt också, när jag vill.)
Om man inte har motionerat på länge och precis har fattat beslutet att göra något åt sin övervikt, då är det ganska tacknämligt att det är promenadvänligt ute.
Om knäna och höfterna tillåter är promenader det allra bästa sättet att komma igång. Man tänker väldigt bra när man går. Det är lättare att lyssna på en talbok när man promenerar än om man till exempel simmar. Man kan ha ett ärende och ett mål när man knatar (om man inte bor som motionshataren X i Österby som bara har landsvägen att gå fram och tillbaka på och därför vägrar göra det). Man kan gå tillsammans med någon annan och ha trevligt. Man kan äntligen få vara i fred. Och man bränner bra med kalorier vid så kallad lågintensiv träning som promenader innebär.
En promenad om dagen
minskar måttet runt magen!