Vitt, vitt, vitt

Fem dar kvar. Februari är årets djävligaste månad: kallt, grått, ett elakt ljus från himlen, stress värre än vanligt, pankt och till råga på allt: vitt.
Nej, inte på backen. I levern.
Jag har snart genomlidit årets tråååååååååkigaste månad med årets triiiiiiiiistaste middagar och iiiiiiiiiingetning att se framemot när fredan kommer. Dessutom har det vart fnurra med stockholmarn, dammsugarn har packat ihop, liksom vindrutetorkarn och snart hela bilen. Hönsen lägger bara sporadiska ägg och den där förb.. grävmaskinisten som skulle gräva för elkabel till nya affärn i november - han har väl gått och dött eller nåt.
Men på fredag är det över. Då ska jag sitta bekvämt tillbakalutad vid mitt uråldriga, lena köksbord och långsamt snurra en skvätt Amarone i glaset. Dofta djupt, njuta. Och jag ska tänka tillbaka på mitt årliga stordåd. Känna mig stolt för att jag klarade det, smutta lite, summera erfarenheterna: ettochett halvt kilo ner, inga onödiga minuspengar till det statliga monopolet, klarsyn, bättre sömn, läst massor av böcker, gråtit istället för att stänga inne...
Sen kan solen komma.
Jag var på en trevlig fest i mitten av månaden. Jag hade verkligen mycket trevligt, trots att jag var chaufför och trots att jag brukar vara den som är vildast. Där träffade jag bland andra en intressant tjej som gav mig ett tips som jag tror ska hjälpa mig att begränsa antalet flytande kalorier även i fortsättningen: guldstjärnor.
Det vet jag ju så väl från ViktVäktarna, att en guldstjärna betyder så mycket. Från och med i år ger jag stjärnor till mig själv. Eftersom jag, liksom många av mina medsystrar är fröken Duktig, vilket är skamligt, får jag ju heller inte ta åt mig beröm.
Nu övar jag. Varje dag jag inte inmundigar någon form av alkohol får jag en guldstjärna av mig själv i almanackan. Februari glänser och jag är stolt.

Hej, vilken härlig vinter!

Milda västanvindar rufsar håret när jag lufsar till brevlådan i morgonrock och träskor. Skruttet gråter blod för att hon inte kan åka skidor, men jag gläds åt varje plusgradsdag. Förra året var det 19 minus och jag var utan vatten i köket i tio dagar, för att ledningarna frusit. Elräkningarna är förvisso horribla nu också, men jag har å andra sidan värme i badrummet nu och slipper istapparna i håret om morgnarna i duschen.
Jag älskar också att åka skidor, om det är nedför. Jag tycker snö är vackert och det lyser upp mörkret. Men hjälp vad skönt att slippa skotta, kana i diket, köra fast i snövallar, halka omkring och bryta benen av sig när man försöker gå ut och gå. Och när kunde man cykla i Norduppland i januari senast?(Jojo, jag har hört talas om klimathotet och kan vara politiskt korrekt också, när jag vill.)
Om man inte har motionerat på länge och precis har fattat beslutet att göra något åt sin övervikt, då är det ganska tacknämligt att det är promenadvänligt ute.
Om knäna och höfterna tillåter är promenader det allra bästa sättet att komma igång. Man tänker väldigt bra när man går. Det är lättare att lyssna på en talbok när man promenerar än om man till exempel simmar. Man kan ha ett ärende och ett mål när man knatar (om man inte bor som motionshataren X i Österby som bara har landsvägen att gå fram och tillbaka på och därför vägrar göra det). Man kan gå tillsammans med någon annan och ha trevligt. Man kan äntligen få vara i fred. Och man bränner bra med kalorier vid så kallad lågintensiv träning som promenader innebär.
En promenad om dagen
minskar måttet runt magen!

Ny skeppare på Albertina!

Blingeliblång! Knappt har nyårsklockorna tystnat och ruset lagt sig förrän man upptäcker en ny fluffig bilring runt magen.
Jag höll minsann löftet till mig själv och stod stilla över jul, men sen vart det bra med stockholmarn igen och nyårsfirandet avlöpte lustigt och lätt - nej , visst nej, inte lätt.
Det är väl märkligt: när vi är sams går jag upp och han ner och när vi tjurar är det tvärtom! (Fast jag vet hur det går till. När vi är sams äter vi "min" mat och han går ner i vikt och vi har mysigt och har långa middagar med vin - så jag går upp. Sitter han hemma och tjurar plundrar han Gröndals Konsum på salami, leverpastej, bullar och pilsner och ökar stadigt, medan jag tappar matlusten hemma i Dmora, alternativt går långa ensamma, tyckasyndompromenader.)
Jepp, så var läget när det var dags att krypa upp på vågen förra veckan och konstera uppgång. Men det är bra, för då har jag nåt att jobba på. (Och så har jag ju varit lycklig i allsindar.)
Hade jag förväntat mig anstormning i onsdags bedrog jag mig. Nordupplänningarna låg och drog sig i idena. De få som kom i Tierp fick man använda mikroskop för att upptäcka. I Österby var vi något fler. Glada och beslutsamma dock på båda ställena.
I Alunda fick Lena rida ut stormen ensam på grund av missförstånd, men säg det som hon inte reder upp!
Nu är det alltså tänkt så här: Lena tar över i Alunda i slutet på januari då hon är färdigutbildad. Nu på torsdag är det öppet som vanligt och konsulent finns på plats. Däremot är tiden ändrad till vägning kl 18 och lektion 18:30 och så blir det sedan i fortsättningen.
Det finns med andra ord inga ursäkter för någon norr om Vattholma att släpa på en massa övervikt! Låt 2008 bli året vi slår sörlänningarna med häpnad!
Vilken storlek ska du själv dra i midsommar?

Fasta

Jag hade en litauisk antikhandlare vid köksbordet häromdagen. Hon hade noterat att det pågår en massa i Sverige veckorna före jul. Framförallt pågår det mat och godis: julmarknader med hemgjorda godsaker som brända mandlar, glöggbjudningar, adventsfikor, lussebullar, julbord i parti och minut.
- I Litauen är det här den lugnaste tiden på året, berättade hon.
Jag väntade frågande.
- Nu fastar vi fram till jul och till juldagsmiddag äter vi fisk. Den smakar väldigt bra då.
Där fick man sig en tankeställare. Om hela sverigedecember är en enda frossarmånad - inte undra på att man är less på julmaten på julafton. Vad sunt att fasta, eller åtminstone äta lite återhållsamt för att sedan kunna njuta desto mer på jul, så det blir den högtid det varit.
Litauen är ett katolskt land, men även här i protestantiska Sverige fastade man före jul och sen blev det verkligen fest när smöret, vetebrödet, det nybryggda julölet och det färska köttet stod på bordet!
Besinning! Vad är det vi gör när vi dricker julmust från mitten på november, äter semlor året om, tittar på Kalle Anka varje kväll, begår tre-fyra julbord och äter godis för jämnan? Vad blir det kvar av Lusten och vart tar Längtan vägen?
Jag har varit på konferens i dagarna två och försökt tänka på Litauen: Jag behöver inte äta upp hela den krämiga sparrissoppan som ställs framför mig. Jag kan skrapa av såsen från det upplagda köttet. Det går att avstå från chokladmoussedesserten till lunch, trots att den ingår. Jag har styrkan att välja frukt från fatet som dignar av både äpplen och Geishapraliner och som hela tiden står framför mig på konferensbordet. Jag är inte tvingad att ta av det hembakta fikabrödet som serveras till kaffet förmiddag och eftermiddag.
Egentligen är det inte grannlandet i öster jag tänker på förstås. Vad som hjälper mig är tanken på den kommande julen, som jag vill ska kännas som min barndoms förtrollade jular - då när alla önskningar går i uppfyllelse och man njuter, njuter, njuter av allt det goda så som man bara kan njuta om njutningen begränsas till en gång om året.

Striptease!

Män. Ett problematiskt ämne. Jag gillar dom. Dom gillar inte mig. Åtminstone kommer de inte till ViktVäktarna i den utsträckning jag skulle önska.
Det kan man förstå: se bara på vår reklam: idel brudar. Men - killar, de flesta, gillar ju brudar? Vi har massor!
Vad gillar de mer? Öl. Det har vi inte på mötena. Hmm - en brist. Mer då? Raka puckar. Mycket fakta. Jo, det har vi och mer blir det med det här nya programmet. De gillar inte känslopjunk. Ok, det har vi ibland, men inte så ofta.
Jag har funderat på att dra igång en grupp enbart för män i Österbybruk. Onsdagar kl 19. Vad tror ni om det?
Vad skulle behöva hända för att du som är man skulle vilja komma till en viktväktarkurs och lära dig gå ner i vikt?
Svar mottages tacksamt.
Tillsvidare kan jag berätta att vi börjat med striptease på ViktVäktarna i Tierp. Klädesplaggen yr, ska ni veta, snart står de där i bara mässingen, damerna!
Jojo, det var mums för Måns, det!

Personalmöte

Med viss förväntan anländer jag till Stockholm. Personalmötena brukar vara givande. Bra utbildning, roligt att träffa andra konsulenter och alltid några nyheter att ta med sig hem och bli inspirerad av.
Vi har en ny VD sen ett år och hon är verkligen kanon. Nu händer det grejer! Bara det att vi serveras ViktVäktarmat genomgående är underbart.
Personalmöten börjar alltid med att vi får väga oss. Huvva, men mycket bra, varför skulle vi slippa? Jag får min stjärna som visar att jag är inom acceptabla två kilo från målvikten. Förra året fick jag ingen och det sved. Det ska inte bli så igen.
Vi får lyssna på givande föredrag av en engelsk marknadsundersökare om våra olika medlemmar - det stämmer på pricken. Vet ju själv hur jag kände när jag första gången försiktigt försökte slinka in obemärkt trots mina kilon på ett viktväktarmöte. Minns hur jag ville bli - och blev - bemött.
Det skrattas mycket under eftermiddagen när våra duktiga utbildare ska få oss att känna igen oss själva och våra medlemmar. Finns mycket ta med med sig hem. På kvällen är det bubbelvin och fest och tillsammans med några andra blir jag utsedd till Guldkonsulent. Mycket roligt och hedrande.
På söndagen kommer nyheterna. Wow! Och vi får smygstarta redan vecka 49! Det här blir det bästa sen POINTS infördes....

Step-up i Kumla

En helg på torpet. Världen vänds upp och ned av tråkiga nyheter. Fettdrypande hämtmat. Vin. Ingen ordning. Mittialltihopa en tacksamhet över att leva och funderingar över döden. En välbehövlig svamppromenad i kylan. Två kilo upp och i bakhuvudet stressad över den lilla detaljen mitt i allt det större.
Stannar för att tanka i Kumla och i min frustration över allt kommer jag på det genialiska träningssättet för alla som stressar runt på vägarna och i livet: Varje bensinmack har liksom ett podium där bensinpumparna står. Det kan man köra step-up mot istället för att stå och glo på snuskiga löpsedlar och ha allmänt tråkigt medan tanken fylls. Så får man lite träningsvärk och blir andfådd, beroende på hur stor tank man har och hur dålig kondis. Och sen rensar man huvudet också.
Ser ni framför er en folkrörelse av guppande bilister vid våra bensinstationer? Kom håg vem som startade den!