Förra veckan gick X i mål. Det var sista träffen för Kyrkan och då passade hon på att göra avslutningen extra festlig. Det har varit den minsta gruppen, men tillsammans har de gått ner hela X och mer därtill.
De kämpar med sina vardagar som innehåller en hel del visitaitonsrepresentation, kursgårdsmat, begravningskaffen och dopdito - det ni! (Jag säger bara s m ö r g å s t å r t a.)
Stockholmarn brukar klaga ibland: han tycker att jag lägger ner lite för mycket energi på det mesta och särskilt på ViktVäktarna (själv kör han för tillfället AnnikaDahlbergdiet kombinerat med kolhydratchock - för säkerhets skull).
Han vet att jag gör det för att hålla min egen vikt och för att jag tycker det är roligt och givande och han respekterar det, även om vi delar åsikten att det borde ge ett bättre ekonomiskt utbyte.
Vad är det som gör det så stimulerande? Funderade idag på det, medan jag körde hem från veckans träff med Q-med.
Jag tycker om att köra bil, men det är inte svaret.
Jag behöver kontrollen för att hålla min egen vikt. Det är extremt viktigt, men inte så kul.
Det är skoj att stå inför en grupp; jobbet passar mig.
Mat och dryck ger glädje i livet - det är en del av svaret.
Hälsan, miljön och välbefinnandet blir viktigare ju äldre jag blir.
Men viktigast är mötet.
Det är klart att det funnits något surkart som tycker det är mitt fel om vågen visar plus, och en och annan som känt sig osedd och försummad och det är väldigt tråkigt, men med de flesta har man genuina möten som berikar. En del är avvaktande länge: andra ger av sig själva direkt. Många kommer att ha kvar en egen liten plats i mitt hjärta jämt även sedan vi gått skilda vägar.
Ingen nämnd och ingen glömd - skål och tack!
Du ljuva sommartid. Du förbannade, ljuva sommartid.
