Fågel, fisk eller mittemellan

Du ljuva sommartid. Du förbannade, ljuva sommartid.
Plånboken fladdrar lika slappt i vinddraget som volangerna runt midjan.
Frågan man ställer sig är om det finns något samband. Jo. Det kan anas.
Det finns andra faktorer också. Förra sommaren var usel. Den här har också börjat illa. Då är det klart man tröstar sig. Tänk vad mycket tröst en sån här liten person tycks behöva.
Det började bra med jordgubbar och blomster från vännerna i Tierp. Gåstavarna var stuvade, liksom motionsprogrammet, checkkalendern, butiksguiden, de trånga jeansen. Sommaren låg inbjudande öppen som en mandelsblomsäng. Sen sket det sig.
På den sista lektionen före sommaren berättade vi våra mål: gå ner, gå upp, stå still. Jag skulle stå still. Det har jag gjort, kan man säga. Gåstavarna har härsknat i takboxen vid det här laget.
Vågen i Mjölby förra veckan visade ner. Förra veckan var eoner sen. Nu är det upp upp upp och humöret ner ner ner.
Finns bara en sak att göra. Nej, två: korka igen vinflaskorna och ut och gå.

Urballning och värmeslag

Hu!
Fick världens chock när jag klev på vågen i morse. Vad en värmebölja kan göra!
Jag har lagt märke till fenoment förr. Det är någon i luften, joner kanske, som gör att man sväller när det blir varmt. Det brukar vara som värst i slutet på juli, början av augusti, men ur led är ju tiden och vädret, så jon-fetman inträder redan i maj-juni. Illa.
Nu har det varit värmebölja två helger i rad: först på Antikmässan i Sätrabrunn. Hjälp, vad det böljade. Sen på inflyttningskalas i Söderfors i lördags.
Av värmebölja får man hjärnsläpp och på hjärnsläpp följer kalorikonsumtion. Färskost, panna cotta, vino, vino, vino. Falleri fallera falleralla föresatser.
Vad göra? Först lipar man åt sig själv i spegeln, sen blir det sallad morgon middag kväll - mums! Och sen en promenad som blir väldigt rask för att man ska hinna undan myggen. En urballning gör ingen sommar - på´n igen bara! En gång ViktVäktare - alltid ViktVäktare!

På spåret igen-sallad 4 pers
en påse andalusisk sallad
en burk kräftstjärtar
en halv honungsmelon
skivade rädisor
tomater
rödlök
paprika
en avocado
färska champinjoner
färsk broccoli
rikligt med färsk dill
citron, olivolja, vit balsamvinäger, citronpeppar

Ett tacksamt jobb

Förra veckan gick X i mål. Det var sista träffen för Kyrkan och då passade hon på att göra avslutningen extra festlig. Det har varit den minsta gruppen, men tillsammans har de gått ner hela X och mer därtill.
De kämpar med sina vardagar som innehåller en hel del visitaitonsrepresentation, kursgårdsmat, begravningskaffen och dopdito - det ni! (Jag säger bara s m ö r g å s t å r t a.)
Stockholmarn brukar klaga ibland: han tycker att jag lägger ner lite för mycket energi på det mesta och särskilt på ViktVäktarna (själv kör han för tillfället AnnikaDahlbergdiet kombinerat med kolhydratchock - för säkerhets skull).
Han vet att jag gör det för att hålla min egen vikt och för att jag tycker det är roligt och givande och han respekterar det, även om vi delar åsikten att det borde ge ett bättre ekonomiskt utbyte.
Vad är det som gör det så stimulerande? Funderade idag på det, medan jag körde hem från veckans träff med Q-med.
Jag tycker om att köra bil, men det är inte svaret.
Jag behöver kontrollen för att hålla min egen vikt. Det är extremt viktigt, men inte så kul.
Det är skoj att stå inför en grupp; jobbet passar mig.
Mat och dryck ger glädje i livet - det är en del av svaret.
Hälsan, miljön och välbefinnandet blir viktigare ju äldre jag blir.
Men viktigast är mötet.
Det är klart att det funnits något surkart som tycker det är mitt fel om vågen visar plus, och en och annan som känt sig osedd och försummad och det är väldigt tråkigt, men med de flesta har man genuina möten som berikar. En del är avvaktande länge: andra ger av sig själva direkt. Många kommer att ha kvar en egen liten plats i mitt hjärta jämt även sedan vi gått skilda vägar.
Ingen nämnd och ingen glömd - skål och tack!

Kom och träffa Årets ViktVäktare!

Idag kommer Aylin till Österby!
Nåja, det är inte första gången, precis. År 2006 kom hon hit en gång i veckan, vecka efter vecka, månad efter månad. Sen dess har besöken blivit lite glesare, men icke desto mindre blir man ju så glad när man ser henne. Idag är jag extra glad, för idag kommer hon hit i egenskap av Årets ViktVäktare.
Fortfarande är hon samma Aylin, som inte låter sig rubbas av vare sig journalister eller obetänksamma mattrugningar, men idag får vi chansen att ställa frågor till henne. Ta den!
Är det vettigt att gå ner 30 kilo på sju månader? Hur fixade hon formen? Vad fick hon avstå från? Vad avhåller henne från att äta som förut igen? Vad blir hon frestad av? När går resan till New York?
Passa på att ta med dig någon som egentligen vill gå ner i vikt, men inte kommit sig för ännu! Bättre motivation än Aylin är svår att uppbringa.
Du som tar med dig någon som skriver in sig får en liten present. Du som skriver in dig får 100:- i rabatt på inskrivningsavgiften (ord pris 220:-).
Välkommen!

Mänskan vann!

Jag kommer ihåg Aylin när hon strax före sommaren 2006 plötsligt stod framför vågen och bistert spände ögonen i mig.
Hon vägde 96 kilo, var fåordig och gav ett buttert intryck. Det var de där gröna ögonen som gjorde att jag inte fick skrämselhicka.
De gröna ögonen tillhörde en inspärrad prinsessa, som var fast besluten att ta sig ur sitt fängelse.Min uppgift blev att förse henne med verktygen som skulle göra att hon kunde bryta sig ut.
Men - jag tyckte att jag hade smugglat in en bågfil - då drog hon igång motorsågen.
När jag givit henne en liten knackelibankhammare, svingade hon storsläggan.
Mina kinapuffar ersatte hon med ett lass dynamitgubbar.
Kort sagt: Hon var fruktansvärt målmedveten.
Ett drygt halvår senare stod hon där - vacker och fri och sårbar - av sin egen kraft. Som en fjäril som brutit sig ur sitt hårda puppskydd. Nu flyger snart fjärilen till New York med sin make. Årets viktväktare blev hon och vann resan.
Vad vann hon mer?
Hälsa, kondition, självförtroende och glädje. Dessutom en plats i våra hjärtan och en funktion som en mycket god förebild för oss andra.
Grattis Aylin!

Livet är som en påse

.... den är tom om man inte fyller den med nåt. För att undvika att fylla den med godis proppar jag just nu i massor med träligt språkgranskarjobb. Byråkratiskan står mig upp i öronen: jag vill ha choklad i långa banor och en karl som finns där man ställt honom och soligt väder. Är inte detta mänskliga rättigheter, så säg?
Jag läste i tidningen om en dam som samlade på dockor för att livet efter en svår sjukdom skulle bli lite roligare. Då får man perspektiv på sitt eget gnällande.
Jag har samlat på skåp, tvålar, servetter, tändsticksaskar, färgat glas, tjusiga män, ungarnas alla kläder, ebelingporslin, tillbringare, prinsesstårtsgröna platsgrunkor, lila ljusstakar, fyrtiotalsskor, plastkassar, vimplar, kortlekar, konstböcker, virkgarnsdosor, sypryttlar, lampor och hus och inte har jag blivit nåt gladare för det.
Nu samlar jag på kilon. Nänä, inga fler på kroppen - vad tror ni?
Jag samlar på borttappade kilon. Som ni kanske vet pågår en gravallvarlig tävling mellan viktväktargrupperna i Norduppland. Så här ser ställningen ut:

Från årsskiftet har det tappats:
1. Alunda 101 kg
2. Tierp 88 kg
3. Österbybruk 77 kg

Alunda är den största gruppen. Tierp har gått om Österbybruk i antal medlemmar. Så alla är väldigt målmedvetna och duktiga! Heja! Heja!Apropå duktiga vill jag berätta nåt som kanske sporrar. Utom tävlan finns företagsgruppen på Q-med, med dryga tjugotalet medlemmar. På fem veckor har de gått ner 74 kilo....
Såna kilon blir man glad av!

Vitt, vitt, vitt

Fem dar kvar. Februari är årets djävligaste månad: kallt, grått, ett elakt ljus från himlen, stress värre än vanligt, pankt och till råga på allt: vitt.
Nej, inte på backen. I levern.
Jag har snart genomlidit årets tråååååååååkigaste månad med årets triiiiiiiiistaste middagar och iiiiiiiiiingetning att se framemot när fredan kommer. Dessutom har det vart fnurra med stockholmarn, dammsugarn har packat ihop, liksom vindrutetorkarn och snart hela bilen. Hönsen lägger bara sporadiska ägg och den där förb.. grävmaskinisten som skulle gräva för elkabel till nya affärn i november - han har väl gått och dött eller nåt.
Men på fredag är det över. Då ska jag sitta bekvämt tillbakalutad vid mitt uråldriga, lena köksbord och långsamt snurra en skvätt Amarone i glaset. Dofta djupt, njuta. Och jag ska tänka tillbaka på mitt årliga stordåd. Känna mig stolt för att jag klarade det, smutta lite, summera erfarenheterna: ettochett halvt kilo ner, inga onödiga minuspengar till det statliga monopolet, klarsyn, bättre sömn, läst massor av böcker, gråtit istället för att stänga inne...
Sen kan solen komma.
Jag var på en trevlig fest i mitten av månaden. Jag hade verkligen mycket trevligt, trots att jag var chaufför och trots att jag brukar vara den som är vildast. Där träffade jag bland andra en intressant tjej som gav mig ett tips som jag tror ska hjälpa mig att begränsa antalet flytande kalorier även i fortsättningen: guldstjärnor.
Det vet jag ju så väl från ViktVäktarna, att en guldstjärna betyder så mycket. Från och med i år ger jag stjärnor till mig själv. Eftersom jag, liksom många av mina medsystrar är fröken Duktig, vilket är skamligt, får jag ju heller inte ta åt mig beröm.
Nu övar jag. Varje dag jag inte inmundigar någon form av alkohol får jag en guldstjärna av mig själv i almanackan. Februari glänser och jag är stolt.