Facebook har ersatt bloggen. Livet har varit überstressicht. Är det väl fortfarande, men nu när alla ens chefer blivit ens vänner på fejan kanske den väldigt anonyma bloggen får en ny funktion att fylla?
Och hur många av fejanvännerna bryr sig om vad som händer på ViktVäktarna? Hur många bryr sig överhuvudtaget, utom vi som är där?
Ändå utgör VV en stor del av mitt liv. Det har blivit så, att jag jobbar nästan halvtid där. Eller åtminstone går det åt så mycket tid. Funderar mycket på om jag ska fortsätta. Trappa ner. Utöka. Jag får hjälp av Y att reda ut mitt ekonomiska virrvarr. Jag vet ju, att jag i slutet av terminerna jobbar gratis på VV. Y säger att det inte är så. Hon visar mig att jag betalar för ynnesten att få jobba. Det känns tokigt på nåt vis. Det måste man dra slutsatser av och göra nåt åt.
Och sen Z, då. Som jag inte sett till på åtta veckor. Har hon dragit utan att säga hej?
XYZ. Underbara människor som betyder något i mitt liv, som spelar in när jag fattar beslut. Återseendets glädje, avskedets vemod.
Jag har ju alltid trott att förändring leder till något bra. Bäst att gå på magkänslan. Och Y:s råd.
