torsdag 28 januari 2010

Leonardo och jag

Jaha, då har man öppnat två nya klasser då. Inte problemfritt, oh no, men alla stolar var på plats. Färsk frukt och lite annat smått och gott likaså. Och några medlemmar hittade faktiskt dit den första dagen. Roligt!
Lokalen är liten, men fin och mysig och det bästa av allt: Jag kan göra som jag vill! (Jag tycker mycket om att göra som jag vill.)
Alla ViktVäktarvaror står snyggt uppradade i inbyggda hyllor. Huset är ett finfint från 1930-talet. Här ska jag alltså kombinera ViktVäkteri och antikaffär.
Meh! Så kan man väl inte göra?!
Jag är så outsägligt less på Jante, på Bliv vid din läst, på Renodling är enda vägen till framgång, på Man kan bara vara bra på en sak. Spy! säger jag bara.
Väldigt tjusigt kallas det renässansmänniska. En som kan det mesta av allt. Då var det ok att vara bra på mycket. Nu får man inte ens säga att man är bra på nåt.
Jag är usel på ekonomi. Jag suger på siffror, som jag gärna kastar om lite huller om buller som det ser trevligt ut och jag är apdålig på att städa.
Men en del saker kan jag och dem vill jag syssla med. Tack.
Leonardo var geni. Det är inte jag, men jag gillar att hålla på med många olika saker och att försöka bli bra på dem.
Så när jag får min artikel färdigskriven (en annan gren av verksamheten), ska jag montera upp hyllor i mina nya affär och sen kommer det roligaste av allt; att varsamt plocka fram alla fina nedpackade glas, vaser, skålar - you name it - och äntligen, äntligen vara i gång i världens bästa stad igen!
Och sen, redan på tisdag, är lokalen ommöblerad till ViktVäktarlokal ånyo, redo att ta emot horder på sisådär 20 pers. Wish me luck mot byråkrati, Jante, snöoväder, glömda nycklar, tomma bilbatterier, etc etc!

måndag 18 januari 2010

Sällskap på färden

Det är roligt att åka båt.
Företagsklasser brukar vara annorlunda mot vanliga, öppna klasser. Ofta mer krävande, men också mycket givande. Sammanhållningen på arbetsplatsen kan bli väldigt tydlig. Är den bra visar det sig ofta i viktresultaten också.
Cinderellagruppen liknar ingen annan. Och uppdraget inget annat jag haft. Det har varit knepigt att få till det, eftersom alla jobbar så olika tider. Samtidigt med mig finns något tusen gäster ombord. Dem ska de anställda ta hand om, förutom att de ska försöka tänka på sig själva och sin viktminskning.
Början var trevande, men allteftersom kursen framskrider och det börjar synas tydliga resultat på en del, vaknar kollegerna och blir intresserade.
Den här gången hade jag sällskap av Stockholmarn. Det var länge sen och vi skulle äta på buffén tillsammans. Det går utmärkt att välja ViktVäktarmässigt där. Salladerna är lite få, men annars finns det lax och rent kött och kyckling och en härlig rotpytt och rostade grönsaker. Mums! Den gratinerade kronärtskockan var underbar, men lite svår att propointsberäkna. Den förutan åt jag mig mätt och belåten på 10 ProPoints. Stockholmarn var också mycket nöjd med sina fullproppade tallrikar med en sisådär 75 ProPoints. Sen kom ju dryck och efterrätt därtill. Tur att det finns Veckobonus!
Några av dem som jobbar i buffén är medlemmar i ViktVäktargruppen. Det är så kul att se att deras serveringskläder börjar se alldeles för stora ut!
Nu har gruppen gått ner 20 kilo tillsammans och det är klart det syns. Fyrtio paket smör tar plats!
Det mesta blir roligare i sällskap. Viktresor och Cinderelladiton.
Hoppas Stockholmarn följer med igen och hoppas Cinderellorna fortsätter peppa varandra. Nine journeys made - three to go.

måndag 11 januari 2010

Jag kan jag vill jag törs

I går kväll när jag tittade ut genom hyttfönstret, ner i det svarta vattnet där isflak stora och små trängdes undan av Cinderellas stäv insåg jag att man inte överlever mer än nån minut om man faller i. Ganska snart lät jag gardinerna dölja det fascinerande och äcklande skådespelet.
Samma gardiner drog jag några timmar senare isär och skådade ett Tove Janssonlandskap höljt i dis och ljus.
Havet är liksom trögflytande idag. En vit sol skymtar mellan molnskyar och klär kobbar och skär i ett ljus så starkt att man inte kan titta direkt på dem.
Vattnet stelnar sakta.
I natt plöjde stäven genom isen, som om någon oupphörligen skakade en jättlik shaker intill mitt öra. Ändå gick det att somna.
Jag måste ha tillit till att kaptenen sköter sitt jobb, att skeppsbyggarna konstruerade bogvisiret - om det nu finns nåt sånt på det här skeppet - på en ointagligt sätt, att livbojarna flyter, att spelen som ska fira ner räddningsflottarna löper som de ska, att brandsläckningsutrustningen är provtryckt, att besättningen kan kommunicera och orka rusa upp för alla trappor till räddningsstationerna...
Inget av det här kan jag kontrollera. Jag måste ha tillit.
Utan tillit stannar världen. Utan tillit krymper jag världen för mig själv och mina nära.
När jag inte tror på mig själv kan jag inte känna tillit till andra.
För varje sak jag bestämmer mig för att våga, trots att jag inte riktigt vågar ökar min tilltro till mig själv.
Jag kan klara av det mesta jag föresätter mig.
Att våga minska i vikt och ge upp tryggheten jag sökt och funnit i ångande, härlig mat i stora lass, eller choklad som sakta smälter i munnen, är att våga sig ut på slak lina. Men med tilltro till att jag klarar det och att kostprogrammet fungerar och att konsulenten sköter sitt jobb och vet vad hon talar om - då går det.
Tillit, ökande självkänsla, motion och envishet gjorde att den lilla Cinderellagruppen gick ner 16 kilo från november. Östhammarsgruppen minskade 208 kilo sen april och Österbybruksgruppen gjorde sig av med 217 kilo fett på ett år.
Tillit är en palindrom. Ordet blir lika vare sig man läser det fram eller baklänges. Det går inte att jiddra med betydelsen av tillit.
Själv drar jag dock gränsen vid att flyga. Basta. Nån måtta på galenskaperna får det vara.