Insnöad

Klockan på kvart över sex. Trots att jag hört stormens dån hela natten pulsar jag ut och sätter i motorvärmaren. Måste ju hämta tidningen också. Ha! Hur skulle tidningsbudet ha kunnat ta sig fram?
Bara att inse att vi inte kommer nån vart idag. Dottern missar skolan. Jag missar Bruno K på Södra teatern. Jaha.
Först är det lite spännande. Sen frustrerande. Ätimpulserna dyker upp. När jag inte kan göra något av alla ärenden som var inplanerade till idag ökar rastlösheten suget efter något. Men på lördag är det personalmöte på ViktVäktarna med invägning. Denna vecka ska jag väl kunna skärpa mig?
Ut och skotta snö. Men det är lönlöst. Snön är för tung och jag har fyrtio meter uppfart att skotta.
Skriver en artikel. Tar en apelsin. Ont i ryggen.
Snön fortsätter falla. Dottern surnar till. Vi sätter oss i biblioteket och läser högt om hennes stjärntecken ur en mycket gammalmodig bok med könsroller så stereotypa att vi gapskrattar. Skönt att få ägna sig åt totalt onyttiga aktiviteter. Ingen av oss orkar städa, som vi borde.
Rester till lunch. Inte så mycket mat hemma. Vem vet när vi kan komma till affären igen? Bäst att hushålla.
Fikasug. Morr! Ingen getmese i sikte. Gunn-Britt! Svealandskött! Dubbelmorr! Hittar en nästan tom burk bortglömd exklusiv fikonmarmelad. Ett tunntunt lager på kanelknäcket får det bli.
Inser att jag inte kommer att kunna ta mig ut till vikariatet i Norrtälje imorgon. Jag får antagligen vänta till våren innan jag ser civilisationen igen. Mailar regionkontoret och ber dem ställa in.
Tittar ut för nittiofemte gången. Snö.
Kommer inte iväg till posten heller med Traderapaketen som ska skickas idag.
Tur att vi är friska. Tur att vi har ström och vatten. Tur att räven tog hönorna i somras.
Sugen.
Nej, elda på! Snart är veden slut. En vedspis, en kakelugn och en kamin igång. Vill INTE pulsa till vedboden. Snötäcket är 80 centimeter på sina håll. Fyrtio som minst.
Äntligen får man tänka på middag. Klyftpotatis och sallad, mums. Och kotletter fanns det i frysen. Bra. Räcker till i morgon med.
Dotterns goda humör är åter på upphällningen. Jag vet: vi gör pepparkaksdeg!
Är det nåt jag är bra på så är det att inte äta medan jag lagar mat och bakar. Pust! Äntligen är man i sitt rätta element. Är det nån som önskar en hemmafru?

Lilla vackra Anna

Vi brukar ju säga att kläderna krymper i garderoben. Det är för fuktigt eller nåt. I Tierp icke så. I onsdags fick vi bevis på motsatsen. Anna hade med sig sina gamla jeans. De hade blitt för stora. Löjligt för stora.
Om Anna skulle lägga ut sin garderob på Tradera skulle jag vara med att bjuda. Jag vill också ha en garderob som får kläderna att hänga löst.
Var köper man annars såna garderober? TV-shop?
Jag kan berätta vad det är för märke på det däringa klädskåpet, om ni undrar. BST, heter det. Blod, svett och tårar. Eller i varje fall en jäkla massa svett.
Med trots i blick skrev Anna in sig i januari. (Den här gången, då....!) Sen var det raka spåret. Alldeles för fort. Så fort att hon svimmade och fick sys efter Vårruset då hon var TVUNGEN att springa, trots feber i kroppen.
Hon lärde sig. När blodtrycket inte hängde med i utförsbacken och Anna damp i den fick hon lov att lugna sig lite, ta det piano några veckor.
Men upp igen skulle hon. Finns det åsnans tecken i zodiaken?
Så sprang hon i mål. På vilja, själsstyrka och glädje - för gladare och gladare har hon sett ut där hon kommit insvepande i snygga kläder i allt mindre storlekar. Alltsom oftast nyklippt i tuffa, klädsamma frisyrer. Och 43 kilo lättare.
Nu börjar livet, Anna!

Gunn-Britt - va fan

Kvart över tre

vill jag ha mitt te

Därtill vill jag smaka

en liten kaka

Den ska va rund

och helst mycket sund

Jag vill bli mätt

utan socker och fett

Gott är ett måste

och aldrig nåt pås-te

Knäckekanel

kan inte bli fel

Men ack och ve

nu blir jag le

Bästa tillbehöret

är getmessmöret

Men Gunn-Britt kokt klart

Var det nu så smart?

För all del -

blir jag fet är det Gunn-Britts fel.

Svart som synden

Kring allhelgona kan man lätt bli lite svart i själen. Svart ute, svart inne, svart i hjärta, svart i sinne.
Jag hatar att frysa. Och nu är frystiden här i sex månader framåt. Stockholmarn vill vara hemma och värma sig i sitt hyresrättsbadkar i Tjockhult. Jag har inget badkar. Jo, det har jag förresten visst, med det är fullt med stryktvätt och godis. Han badar hellre i varmvatten. Det är för lite sisu i stockholmare.
Nå, fan flög i alla fall i mig sen helgen tagit slut och jag fått syndernas förlåtelse i körkan. När Stockholmarn drog hem till sitt badkar istället för att tacka ja min goda lax så tänkte jag att det är väl attan. Nu ska jag bejaka min sinnesstämning.
ICA hemmavid har spottat upp sig flera steg den senaste tiden. Idag köpte jag pasta negra, pasta färgad svart med bläckfiskbläck. Skulle ha haft risnudlar, men det kändes för mjäkigt.
Sen dukade jag med svarta tallrikar på svart duk och svarta femtiotalsbestick och satte på en underbar skiva Goldfrapp: "Felt Mountain", Musique Noir när den är som bäst. Sen bjöds lax med Pasta Anima Negra:

Sås:
1/2 dl soja
1 msk balsamvinäger
1 krossad vitlöksklyfta
1 liten bit färsk, riven ingefära

Lax:
Färsk laxsida läggs i teflonform och strös över med flingsalt. 200 grader, 15 minuter

Pasta:
Koka den svarta pastan. Hacka under tiden en röd paprika fint och en halv röd chilifrukt mycket fint. Strimla rikligt med färsk basilika. Förbered i en skål. Häll på pastan och såsen och rör om.

Servera med sallad och rostade pinjenötter. Om man, som jag, vidbränner nötterna blir det ännu något dystrare.

Allteftersom måltiden led tog ljusen i kronan slut och det blev riktigt mörkt. Tur att mina ungar har svart humor. Nu gör jag som gotlänningarna och släcker ner hela skiten. Gonatt.